Vi har nu kommit fram vid vårt slutmål för denna säsong, Prickly Bay på ön Grenada. Här har vi varit flera gånger förut och känner oss riktigt hemma. Viken där vi ligger ankrade i är ganska stor och öppen mot söder så ibland kommer dyningen in och gör det lite rulligt, men det innebär också att vattnet är klarare och friskare än i de något mer skyddade vikarna längre österut. Här ligger det mycket långseglare. Eftersom vi nu är så långt söderut som på latituden  N12 grader anses området  vara utanför orkanbältet, vilket gör att många seglare ”översomrar” här under orkansäsongen.

Men först tillbaka till Martinique, och den otroligt fina ankringsplatsen i St Anne, där vi låg i några dagar. St Anne innehåller allt vad en seglare kan önska. Ankarplatsen är stor, djupet är ca 4 m och botten består av vit sand, som både ger bra ankarfäste och är vackert. Runt om finns fina stigar där man kan vandra och jogga, och bäst av allt, eftersom ön tillhör Frankrike är brödet gott och matbutikerna fulla med godsaker. Här ligger många seglare i flera månader och njuter av de fina sandstränderna och livet i allmänhet. Dessutom finns en bra tvättomat, ”laverie  automatic”, vilket passade oss, som inte tvättat på en månad.

Vissa dagar kan vara rätt lugna

Vi kunde dessvärre inte stanna så länge eftersom vi hade stämt träff med våra tyska vänner från Garlix på St Lucia, så vi tog en tidig start och satte kurs söderut. När vi rullade ut seglet hörde vi ett smällande ljud vid masten, sånt får håret att resa sig på en seglare, och -pang- den nedersta lattan i storen gick av. Det visade sig att det gått hål på lattfickan, så lattan glidit ut och fastnat vid masten när seglet rullade ut. När vi fått ut den lattan och fortsatte rulla ut seglet såg vi att även nästa latta var på väg ut. Eftersom vi fortfarande hade relativt skydd från land tyckte Atti att det var en bra ide att hissa upp sin fru i masten för att rädda lattan. Som tur var såg de två översta lattorna ok ut, så luftfärden blev begränsad. Att åka upp i masten tillhör definitivt inte mina favoritsysslor, speciellt inte i en rullande båt på havet. Vi tror att skadorna på seglet uppkom när vi rullade in det i de kraftiga och byiga vindarna vid den sydvästliga udden på Martinique.

På Spray har vi fyra vertikalt stående lattor i storen. Här syns hålet i en av lattfickorna där lattan glidit ut ca en halvmeter. När vi rullade ut seglet fastnade den utstående latten i masten och gick av.

Avbruten latta

Seglet stod förhållandevis bra utan de två nedersta lattorna så vi fick en fantastisk segling ner till St Lucia och rundade den karaktäristiska profilen på Pigeon Island. Det var där vi gick i mål den 12 december 2014 efter att ha korsat Atlanten och det var nästan med lite pirr i magen vi kom ihåg hur det kändes när vi ropade upp ”ARC Finish Line” vid 4-tiden på morgonen och meddelade vår ankomst.

Pigeon Island sett söderifrån

Vi gick in till Rodney Bay Marina och kunde förtöja bredvid våra vänner Dagmar och Jens på Garlix, som vi träffade redan i La Coruna i Spanien. Vi var med om några dramatiska timmar med dem i den galliciska hamnen Corme, där vi drog upp Dagmar, som fallit i vattnet under deras ankringsmanöver och där allt som kan gå snett också gjorde det. Nu var de lyckligt tillbaka igen i Rodney Bay efter att ha seglat hela jorden runt som deltagare i the World ARC. Vi pratade oavbrutet hela dagen och Jens visade fantastiska bilder från hela deras resa. De ska nu segla hem och räknar med att vara hemma i Magdeburg i augusti. Det låter nästan ofattbart.

Vi gjorde ett kort pit-stop i Marigot Bay för att dricka den osannolikt goda drinken Bahama Mama på Dolittles tillsammans med besättningen på Sweet Sensation, som lyckades pricka in ett riktigt tropiskt skyfall till sin jolleresa. Därefter  fortsatte vi söderut förbi the Pitones mot Bequia. Den spetsiga Petit Piton, besteg vi förra året i sällskap med Guttorm på den nu förlista Kolibri. Ingen av oss var särskilt sugna på att göra om det. Denna gång gick vi på den östra sidan av St Vincent, mest för att försöka lura till oss en fisk, men trots det fina draget från Fiskeshopen i Karlshamn fick vi återigen bara barracudor.

Målet för dagen var den trevliga ön Bequia, som är en levande och charmig stad med fina miljöer. Vår favoritjoggingrunda går upp till Hamiltons fort.

Här är några gatubilder från Bequia.

Hans, här på Bequia ser de ut att behöva lite hjälp!

Vi försökte också hälsa på hos Attis gulliga doktor Dr Dany men ingen var hemma på hans, minst sagt, enkla mottagning. När vi går där på en liten gata får Atti plötsligt syn på en frisörsalong han känner igen. Han har klippt sig där en gång tidigare. Han tyckte det var dags för klippning. Efter en halvtimme kommer han tillbaka med en ovanligt snabb frisyr. Frisören hade satt i gång med maskinen och utan någon spegel såg han inte hur kort det blev. Men det brukar ju växa ut igen.

Och så åt vi god middag hos Gert från Ludvika på Papas och förnyade vårt bokförråd med svenska böcker.

Hiken denna gång gick upp till Peggy Rock , Bequias högsta topp. Efter några misslyckade försök att hitta stigen lyckades vi så småningom hitta rätt. Man ska svänga in på en väg till höger strax före Valmuseet i byn Pompe. Det är en ganska dryg promenad runt hela berget för att komma dit och väl uppe tyckte vi det såg väldigt frestande ut att försöka ta en genväg genom bushen ner till Admiralty Bay, där vi låg. Och minsann, hittade vi inte en liten rudimentär stig ibland utmärkt med små tylltrasor. Stigen visade sig dessvärre gå till en liten glänta med en övergiven marijuanaodling mitt i bushen, så vi fick rutscha vidare nedför slänten utan vägledning. Äntligen nere möttes vi av arga hundar, därav stenarna och en god lunch i Low Bay.

Från toppen ser man på ena sidan Admiralty Bay och på andra sidan flygplatsen. För att kunna landa på dessa toppiga öar måste man bygga flygplatsen ute i vattnet.

På kvällarna var det sundowners ihop med Chris och Kevin med gäster på Sweet Sensation. På Bequia kan man stanna länge. Nu var det dessutom mycket färre båtar i viken.

På väg söderut stannande vi till i den fina, men blåsiga Chatham Bay på Union Island och åt kycklingmiddag hos Vanessa. Tyvärr var antalet båtar färre än antalet små hak i land, så boatboysarna mer aktiva än som kändes bekvämt denna gång. Tråkigt, vi kommer nog inte att stanna här nästa gång .

Vi hade beställt kyckling till middag, så den här hönan lever farligt.

På väg från Chatham Bay till Grenada gick vi först till Clifton för att klarera ut, därefter låg vi ett  par nätter i den trevliga viken Tyrell Bay på Cariacou vilket  tillhör Grenada. Där går det även att klarera in och ut.

Sista etappen ner till Grenada bjöd på härlig slör i stadig passadvind. Tänk vad underbart att slöra fram på havet! Innan vi kom fram till St George, huvudstaden på Grenada, ankrade vi vid en undervattenspark. Vi snorklade och kollade in stenfigurer som stod uppställda på 4-5 meters djup. Vi såg bara en liten del av av hela området, men otroligt fint. På ett ställe stod det 25 stenmänniskor i en stor ring och höll varandra i händerna. Figurerna var i naturlig storlek. I st George fyllde vi upp med diesel och gick sen vidare till vårt mål denna säsong, Prickly Bay med Spicy Island Marina. Där ska vi  ställa upp båten över sommaren. Första dagen åkte vi iland och kollade in varvet. Ser fint ut. Just nu håller de på att bygga de speciella orkanvaggorna  båtarna måste stå i. Grenada ligger på N 12, vilket innebär den sydliga gränsen för vad normalt oraknerna drar fram. Vårt försäkringsbolag Pantenius accepterar uppställning här, förutsatt att vi står i en orkanvagga.

På “cruisers net”  hör vi att det är en “hash” på lördag. Förra gången vi var här gjorde vi också en hash . De går på olika ställen runt hela ön, varje lördag eftermiddag. Det är en löptävling med inslag av orientering i rätt svårframkomlig terräng. Och alltid är det brant, antingen uppåt eller neråt. Man kan välja mella två banor, en för löpare och en för de som vill promenera. Löpslingan är ca 10 km.   Banan går i huvudsak på stigar, ofta väldigt små och otydliga. Banan är markerad med små pappersremsor som ligger i små högar på varierande avstånd. Att man springer fel är rätt vanligt. Då är det bara att vända om och ta en ny stig. Det är inte alltid det ligger pappaersremsor i korsningarna. Men det intressanta med detta är att de som springer först ofta gör de flesta misstagen och får vända. De som kommer efter hänger liksom bara på och är åter med i täten. Det gör att det är sällan några som drar i från särskilt mycket. På slutetet, när man hör musiken från målområdet, och ibland ser mål, blir det alltid rusning och spurt in i mål. Men det är sjukt jobbigt. Drygt 30 grader, fuktigt, och såååå brant. Men vi älskar detta, både Lisa o jag. Det är verkligen en upplevelse. Deltagarna är i huvudsak människor från ön, men även många utlänningar och så vi yachtisar. Tävlingen börjar alltid kl 4 och efter 1,5 timme brukar de flesta vara i mål. Då blir det kalla öl, grillad kyckling och mycket glada historier om hur man tog sig genom dagens bana.

Segraren i löpklassen, gladast av alla.

Trötta men glada

En tradition är att alla förstagångslöpare får komma fram och få diplom och bli fotograferade. Vad de inte vet är att när de ler in i kameran smyger flera funktionärer upp bakom och sprejar alla med öl!

Jag har för vana att satsa fullt från början och se hur länge det håller. Att få vara med där framme ger även en del extra energi. Som vanligt börjar det med ca 20 min rakt upp. Först små grusvägar som övergår i stigar som ibland knappt märks. Pulsen är efter 2 minuter strax under max. Men jag vet att även de andra tar i för allt de har för att vara med därframme. Så det är bara att bita ihop och inte släppa ryggen framför. Så småning sänks tempot och när det är som brantas går vi. Av ca 100 löppare är jag efter den första stigningen med i tätgruppen av sju löpare, alla svarta ungdomar från ön. Känns bra, pulsen har gått ner något. Nu är det full koncentration på marken och var man sätter fötterna. Det är över och under träd, upp o ner för slänter, ibland så brant att det har spännts upp rep mellan träden. Så plötsligt händer en massa saker inom loppet av två minuter. Först sprang vi genom ett område med elaka getingar. Det är inga riktiga getingar, men de sticks och det svider som eld. Killen framför mig börjar skrika och vifta med armarna vilket jag tolkade som han var euforisk, han skrek väl bara för han var så glad. Strax efter känner jag hur det bränner till på både armar o ben. Då fattar jag att det var inga glädjetjut. I samma ögonblick springer jag för nära ett träd och får en tjock gren över ögat och just där bar det av ner i ett ovanligt brant parti. För att att inte halka sätter jag ner handen och lyckas träffa en vass gren som tränger in i lillfingret. Allt det här sinkade farten och vips var tre löpare före mig i spåret. Men på något vis jämnar det ut sig. Strax efter ser vi tättrion komma tillbaka mot oss. De har sprungit in på fel stig. Vi vänder och hänger på och så är vi nu sex stycken längst fram. Jag är förvånad att jag hänger med där framme så bra. Vi har varit ute i drygt en halvtimme och banan går nu i botten av en större bäck. I en kvart hoppar vi neråt i bäcken på stenar, ibland små, ibland så stora att vi får klättra över dem, men hela tiden med vatten emellan. Här tappar jag kontakten med tättrion. De långbenta killarna hoppar snabbare och landar på färre stenar än vad jag klarar. Tröttheten sätter också in nu, och jag koncentrerar mig hårt för att inte göra några misstag. Tankarna går tillbaka till de lopp jag och Karl gjorde i fjällen, BAMM. Där var det också stundtals full löpning på stenar. (Karl, du hade gillat den här banan och säkert varit med längst fram!) Så såmingom hör vi musiken och vi ser även målområdet långt under oss. Nu rusar vi ner för brant terräng. Det går på chans och jag känner att jag har inte mycket kontroll, men vill inte släppa de två framför mig. Vi kommer ner i en by, springer genom trädgårdar och små stigar och kommer till slut ut på vägen. Då är det bara ca 1 km på asfalt fram till mål. Jag ger allt och kommer in som sexa, slagen av bara svarta ungdomar. Det var mycket glada miner i mål och vi kunde nu skratta åt allt som hände därute i skogen. Efter ett tag kommer Lisa springande, som också gjorde en hjälteinsats på denna grymma bana. Tyvärr halkade hon på en sten i bäcken och satte ner fingret så olyckligt att det nu är spjälkat med fingret bredvid för läka bättre. På återresan senare på kvällen stannde vår minibuss och alla stormade vi in i en liten affär som hade öppet och köpte öl och rom som vi tog på stående fot innan vi fortsatte till marinan. Vi var helt slut i kroppen, men inga allvarliga skador, konstigt nog, förutom LIsas  finger.

Vi kommer nu att börja städa i båten  och packa våra grejor för hemresan. Den 2:e maj flyger lisa hem, den 3:e maj åker båten upp på land och den 16:e maj flyger jag hem. Jag stannar alltså två veckor och pysslar om båten lite. Försöker förbereda så mycket som möjligt tills vi kommer ner igen i början på november. Orkansäsongen här i Karibien börjar nu i maj/juni och håller på till november. När vi kommer tillbaka då har vi också bestämmt åt vilket håll vi fortsätter vårt äventyr.