Från Santiago i Cuba satte vi sydlig kurs för att komma runt Haiti. Haiti, som är ett otroligt fattigt land är inte anpassat för gästande seglare eller turism överhuvudtaget. Det finns få hamnar och brottsligheten är hög. Ett undantag från detta är den vackra ön Ile a Vache som ligger på sydkusten. Vi fick härlig segling hela dagen och en bit in på natten, men så snart det var dags att gira österut kom vinden i näsan och det blev dags att sätta på motorn. När vi närmade oss Ile a Vache började vi se de lokala fiskebåtarna, som seglas långt ut i havet. Riggen är en enkel gaffelrigg av långa trädstammar som mast och bom och seglen är allehanda lagade hopplock. Man seglar långt ut i havet med dessa båtar och när det blir motvind plockar man ner masten och ror.

Vi mötte också en ”vanlig”segelbåt, som visade sig vara svenska Sulamit 2 på väg mot Jamaica. Den båten låg vi bredvid i Las Palmas för drygt 1½ år sedan.

Så fort man svänger in i den idylliska viken Bahia de Feret på Ile a Vache möts man av oräkneliga mängder av boatboys, som kommer utpaddlande i urholkade trädstammar, sittande på avbrutna surfingbrädor eller andra motsvarande flytetyg. Alla erbjuder allehanda tjänster som polering av skrovet, guidning, frukt, ägg, tvätt osv

Det är ganska påfrestande att ha kanske 5 båtar hängade runt båten när man gör sina ankringsmanövrar, men så snart vi fick ner ankaret tog vi oss lite mer tid och pratade med alla och försökte lära oss deras namn och vad de erbjöd. Alla var mycket vänliga och trevliga, men otroligt ihärdiga och det var helt omöjligt att en sitta uppe i sittbrunnen. På Haiti pratar men franska eller kreol, men de flesta av dessa pojkar kunde också lite engelska. Vi bestämde oss efter mycket vånda för att välja ut 2 pojkar som guider och avvisa de andra och tog oss in i land och tittade på den lilla byn, som saknar elektricitet. Bilar saknas också och de få motorcyklarna är taxi.

Lisa skriver ner namn och en kort beskrivning av alla boatboys. Det skulle nästa dag komma väl till pass då många pojkar hade nya tröjor på sig. Och alla såg ju ungefär likadana ut. Vi hade  gjort upp med två pojkar om guidning, men naturligtvis kom alla fram och påstod att de hade blivit lovade jobb. Till slut hittade vi våra guider, Clemens och Wilson.

En nyanländ amerikansk båt med välkomstkommittén på plats. Obs, ankaret har inte gått ner ännu.

Nästa dag gick vi en lång runda till huvudbyn på ön där det är marknad på måndagar och torsdagar. Vi hade med oss Wilson och Clemens, som guider. Tyvärr var det inte marknadsdag när vi var där, men den nästan 3 timmar långa promenaden var ändå spännande genom landskapet och de små byarna. Haitier tycker inte om att bli fotograferade . Det har med deras woodo inspirerade religion att göra. Landskapet ser ut som i Babar, men fattigdomen är påtaglig. Huvudbyn var mest lervälling och ytterst enkla bostäder. Eftersom det var söndag såg vi trots detta många fint klädda människor på väg till kyrkan.

Våra guider Clemens o Wilson

Bank på Haiti.

På väg från kyrkan

Så ser det ut i huvudbyn på Ile a Vache

Fisken torkas. Det luktar inte gott.

Vi besökte också ett barnhem, som förestods av en liten kanadensisk nunna, en tvärhand hög. Här bodde totalt 23 barn, under ytterst enkla förhållande. Madrasser saknades i de flesta sängarna och det mesta annat också. Eftersom Syster Marie var öns enda sjukvårdskunniga person hade hon en ständig kö av hjälpsökande, utöver de 23 barnen. Vi hade med oss lite medicin från vårt skeppsapotek, som vi lämnade.

Efter den långa promenaden sa vi adjö till våra unga guider Wilson och Clemens och jollevaktaren Ens och gav dem betalt och lite olika presenter. Helst ville de ha mobiltelefoner, och alla ville ha segel till sina pappors båtar.

Vi åt en god lunch på en liten, med betoning på liten, restaurang på stranden, innan vi sa adjö till denna vackra ö och seglade vidare. Vi upplevde oss aldrig otrygga eller hotade, men vi tyckte det blev otroligt jobbigt med den ständiga uppvaktningen. En fender försvann från båten, men det var allt.

Den stolte restaurangägaren Kicki utanför köket

Restaurangköket. Lisas fisk ligger på gallret.

God mat, men inga onödiga krussiduller på tallriken.

Mysbelysning framför borden

Vi lämnar Haiti i solnedgången.

Nattseglingen från Ile a Vache på Haiti till ön Isla Beata på Dominikanska Republiken blev inte rolig. Vi forsökte segla, men fick ganska snart ta ner focken och motorsegla med bara storen och slutligen gå för motor i de höga vågorna och det var skönt att komma fram till Isla Beata i skymningen. Ön ligger långt söderut och är ganska isolerad. Här bor bara fiskare och den obligatoriska Coast guard posteringen. Som vanligt tog det inte många minuter innan en uniformerad officer med grusiga kängor och en hantlangare kom ut i en båt. De sökte igenom båten grundligt på jakt efter gömda cubaner och hann med att klunka i sig 2 öl var. Att vi varit en sväng i Haiti tyckte vi inte att de behövde veta. Trots att vi hade hört att det inte skulle vara några avgifter ville de ändå ha 20 dollar för allt besvär. Vi krävde att få kvitto, vilket vi fick till vår stora förvåning. Vi gick inte iland på ön utan fortsatte nästa morgon till den ganska o-charmiga staden Barahona, där man kan klarera in utan att bli avkrävd en massa oklara avgifter. Denna gång kom det ombord representanter från 4 olika myndigheter. Coast Guard, Immigration , Agriculture och M2, vilket är någon slags underrättelsetjänst. Det kostade trots detta nästan 100 dollar att få sina stämplar i passet. När vi berättade att vi hade fått betala 20 dollar på Isla Beata och visade kvittot skakade de på huvudet. När Atti sedan tog jollen i land för att hämta vårt despacho, seglingstillstånd, fick han träffa en högre officer, som fotograferade av kvittot, och som därefter betalade tillbaka våra 20 dollar. Så vi fick tillfälligt tillbaka tron på mänskligheten igen. Den tron skulle bara räcka en dag visade det sig senare.

Vi lämnade den trista industrihamnen i Barahona tidigt nästan morgon och gick över till den vackra hamnen Las Salinas, där vi ankrade i en fin vik. Vi sjösatte jollen och körde iland. Efter drygt 6 veckor på Cuba tyckte vi den här lilla byn på Dominiksanska Rep var som paradiset vad gäller affärer. Vi köpte både nyttiga o onyttiga saker, glada att hitta lite av det sortiment som brukar förekomma i Caribbean. På eftermiddagen satte vi oss i marinan och kollade mail o bloggade. Strax innan vi skulle gå kom den allvarsamme Kommendanten. Vi behövde som vanligt visa alla båtpapper samt få ett despacho från denna hamn. Klockan var nästan fem, och kommendanten lät meddela att vi kunde hämta vår despacho i morgon. Vi försökte få den med en gång då vi hade för avsikt att komma i väg i gryningen nästa dag. Vi hade 70 mil framför oss och ville komma fram innan solnedgången. Efter lite vädjande  gick han plötsligt med på att fixa alla papper med en gång. Om vi tog med honom i jollen kunde vi köra tvärs över viken till hans kontor och där ordna allt. Glada i hågen bjöd vi genast vå trevlige kommendante på öl. Strax därpå kastade vi loss och styrde ut i viken. Vi hann bara 100 meter då han ville att vi skulle stanna till vid en amerikansk motorbåt. Han behövde prata med dem. Vi släppte upp honom på båten och väntade, ca 30 minuter. Väl nere i vår dinge satte vi så äntligen kurs mot hans kontor. Men då ville han absolut tillbaka till marinan igen. Något despacho skulle inte gå att ordna idag, det var för sent! Han hoppade i land och vi var lurade, igen. Han hade bara utnyttjat oss för att komma ut till den andra båten. Vi blev lite sura och propsade på att få våra papper senast kl 6 nästa morgon. Inga problem sa kommendaten.Vi steg upp kl 4 nästa dag, tog upp ankaret, gick över hela viken, ankrade utanför hans kontor och körde i land med jollen, fortfarande kolsvart. Halv åtta öppnade de kontoret och skrev äntligen ut våra papper. Halv nio kom vi iväg, två timmar försenade och vår uppfattning om myndigheterna i Dominikanska Rep var åter på en väldigt låg nivå.

Den fina verandan i marinan i Las Salina

Vi hade dock tur med vädret denna dag. Efter fyra timmars motorgång, mot svag vind och dyning vred så vinden och ökade. Vi seglade i perfekt halvvind i 7-knop, och kunde trots den sena starten angöra Bocca Chica strax innan solnedgången.