Vi trivdes otroligt bra i Marina Hemingway som ligger i en liten by 8 km utanför Havanna. Marinan byggdes av en son till Batista 1958, alltså före revolutionen och den har stått sig bra. Den består av 3 långa kanaler där man ligger långsides. Väldigt trevligt. Vi hade cyklarna på kajen precis utanför båten och tog också fina joggingturer utmed havet nästan varje morgon. Dessutom hade vi perfekt koll på alla båtar som kom och gick. De flesta kommer direkt från Key West på förmiddagen och man såg dem lång väg.     På taket på ett nedgånget hotell på marinaområdet står det alltid en vakt med en stor kikare, så möjligheten att komma obemärkt till, och framförallt från, Cuba är inte stor. Lokala båtar saknas i princip bortsett från enstakar små roddbåtar. Inga motorer. Däremot träffar man många internationella seglare av olika slag. Många kanadensare och en del engelsmän, några spridda amerikaner. Många ligger i marinan i flera månader . Det kostar ca 200 kr natten, vilket är ett hyfsat pris med hänsyn till vad man får. I Key West kostade det 2000 kr/natt.

Vår fantastiska utsikt över havet hade dock nackdelen att platsen blev ganska utsatt vid nordlig vind. Vi fick en så kallad ”northener” på oss. För att minska trycket mot kajen simmade Atti hjältemodigt över kanalen i mörkret med linor, som vi fäste med ett ankare på andra sidan.

Vi slog oss ihop med Alan och Claire på en engelsk båt och åkte in till Havanna i grand style med en gammal Chevrolet från 1956. Därinne tog vi en riktigt lång promenad och besökte Plaza de Revolution med sitt monument och därefter den stora imponerande kyrkogården som är döpt efter Columbus. Gatulivet i dessa ”nyare” delar av Havanna är nästan ännu mer spännande än i gamla Havanna. Atti hittade en korvkiosk som sålde korv för 10 pesos styck (2,50 kr ) och var glad som en spelman. Bredvid korvkiosken låg den berömda glassrestaurangen Coppelia, dit köerna sträckte sig runt kvarteret. Vi satsade på en betydligt kortare kön, där man betalade 25 gånger mer med konvertibla pesos CUC. Ibland väljer även långseglare att prioritera tid framför pengar.

På Cuba pratar man fortfarande i telefonautomater.

“Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar…”

Vi ville inte missa att besöka det stora hotell National, Havannas stolthet, där alla som räknas har bott. På väggarna hänger tavlor där Fidel Castro skakar hand med alla stora ledare från Chrustjev och framåt. Vi avnjöt dagens första mojito på terrassen med fantastisk utsikt över hamnen och fortet El Morro och tittade på ett pågående tjusigt bröllop.

Vad vi då inte visste var att våra vänner Pyra och Bertil Haglund just checkat in på hotellet. Vi ägnade sedan 3 dagar åt att försöka träffa dem, utan framgång. Våra telefoner fungerar inte alls på Cuba, satellittelefonen är plomberad och att skicka mail är inte det lättaste. Först ska man hitta ett ställe där man kan köpa ett internetkort, sedan ska man hitta ett ställe med tillgång till wifi och till sist, men inte minst ska internetet fungera när man väl fått allt på plats. Vi skickade flera mail om varandra, Bertil och Pyra kom till och med ut till vår marina, men vi missade varandra med mindre än en timma. Synd, det hade varit så kul att träffas. Många hälsningar till Er båda!! Det får bli Åre istället!

Sista dagen innan vi lämnade marinan gjorde vi och engelsmännen en utflykt till regionen Vinales på västra Cuba. Området, som är med på Unescos världsarvslista är ett sagolikt jordbruksområde omgivet av höga berg. Mest är det tobak som odlas och det är som en film från 1800-talet, med hästdragna kärror överallt. Till och med oxar används på åkrarna. Vi besökte flera olika grottor med gångar och underjordiska sjöar. Ett fantastiskt utflyktsmål. Vi förundrades över parkeringsplatserna som högst rymde ett par bilar och några enstaka bussar och tänker med förskräckelse på hur det kommer att vara om några få år, när Havanna kommer att ha anlöp av minst 10 kryssningsbåtar per dag.

Och här ett nytt axplock av fina bilar.

Innan vi motvilligt lämnade Marina Hemingway cyklade vi kors och tvärs och försökte hitta grönsaker och bröd. Vi misslyckades totalt och kom istället tillbaka till båten med ytterligare ett par flaskor rom. Bra att ha om man vill byta till sig hummer var argumentet.

Vår nästa hamn var den stora viken Bahia Honda, där vi ankrade omgivna av mangroves. Infarten var grund och framförallt smal. Vi fick också erfara att kubanska sjömärken kan se ut på många olika sätt. En pinne, något grövre än ett vasstrå, vägledde vid denna angöring. För övrigt kan meddelas att mangroves och moskiter är en vanlig kombination.

Ser Ni sjömärket i mitten på bilden? Skarpa ögon behövs, även i verkligheten.

Vårt mål var nu att komma ut till Cubas västligaste udde Cabo San Antonio, vårt sista ben västerut innan vi påbörjar den mödosamma seglingen österut runt Cuba. Sista medvinden alltså, trodde vi. Pyttsan, vinden rakt i näsan blev det de ca 150 sjömilen västerut. Dessutom hade vi rejäl motström, upp emot 2 knop. Men vädret var fint och vi hängde ut ett drag för att kolla in det kubanska fiskebeståndet. Denna gång satte vi på ett lite större drag än vi brukar och rätt som det var hörde vi de spännande knarrljudet när linan löper ut. Fisken vi hade på var större än någon vi fått tidigare och den hoppade och gjorde flera dragningar innan vi till slut fick in den till båten. I vanliga fall brukar vi ta upp fiskarna med händerna, men denna var alltför stor så huggkroken, som vi fick av några australiensare i Falmouth, kom fram. Dessutom romflaskan, som låg överst. Uppe på däck såg vi att det var en Wahoo och för att den inte slå och fara runt på hela akterdäck hällde vi n rejäl skvätt rom i gapet på den. Vi bedömde att den vägde ca 10 kg så vår vanliga file´metod fungerade inte utan vi skar ut två rejäla bitar ur sidan innan vi återbördade resterna i havet.

Vi seglade hela den stjärnklara natten och på morgonen la vi till i en alldeles lugn vik i en ögrupp som heter Cayos de la Lena. Där låg redan 2 båtar, en engelsk ”Sweet Sensation” och en australiensisk ”Blue Heeler” som vi träffat redan i Marina Hemmingway. Vi gjorde oss populära genom att langa över en rejäl bit Wahoo till vardera båten. Det blev fiskfest i hela viken och vår bit räckte till 2 middagar. Denna gång ungskokade vi den i en sås av tomater, lök, oliver och vin och åt med ris. Blue Heeler hade hälsningar till såväl svenska Ambika, som de seglat med i Indonesien, som Moon, med Björn och Annika, som de träffat såväl i Tasmanien som Malaysia. Vår fina vik var kantad med mangroves så klockan 18.00 gjorde moskiterna och de eländiga ”no see ums” gemensam attack.

Nästa dag, kl 06:30, en halvtimme innan gryning, samlades vi allihop ombord på Blue Heeler för skepparmöte. Gribfiler och väderprognoser jämfördes. Vi hade bestämt att slå följe på nästa etapp, runt den västligaste udden på Cuba, Cabo St Antonio, och vidare österut mot den lilla ögruppen Cayos de San Felipe. All vi tre båtar hade ungefär samma planering; att ta sig österut längs med Cubas sydkust. Det finns många ställen att stanna på, men det gäller att ha koll på vädret. Kusten är öppen, och en frisk motvind därute kan bli väldigt jobbig. Blue Heeler hade tillgång till bra gribfiler via sin satellittelefon och tillsammans bestämde vi att avgå snarast för att utnyttja den fina västvinden innan det skulle slå om till nordost och öka. Vi gick i gryningen, satte segel och fick en frisk och guppig start runt udden. Vi hade dock bra medström. Trots att Golfströmmen kan sätta norrut med upp till 6 knop här i Yucatan Channel, finns det oftast en motström närmast land. Det var den vi utnyttjade nu och susade söderut med 8 knop över grund. Efter udden kunde vi falla av och få fin medvind längs land.

Vinden hade blåst friskt under hela natten, och strömmen gick nu rakt mot vinden så det blev väldigt förvirrad sjögång. Men vi hade ju medvind. Ju längre bort vi kom från udden och Golfströmmen, ju bättre blev sjön. Framåt eftermiddagen mojnade även vinden. Vi spirade förseglet och hade bra fart, gippade på eftermiddagen och hade precis fått fram kaffet när ett grått/svart moln drog in från norr. Mycket riktigt, på ett ögonblick hade vi back i förseglet och vinden vred från väst till nordost, samtidigt som den ökade. Ner med spirbommen, in med ett rev i storen och ut med den lilla focken. Vi har nu börjat hitta de rätta skotpunkterna (efter drygt ett och ett halvt år!) så det är en fröjd att se vår fina lilla cutterstagsfock stå som en planka i den hårda vinden. När molnet dragit förbi, minskade vinden något och vi kunde med något slack i skoten forsa fram i 7-8 knop rakt mot mål. Tyvärr innebar den tidiga avgången att vi kom fram mitt i natten, men, vi kunde utnyttja medvinden större delen av resan. Kl 23 närmade vi oss så den lilla ön. Ingen måne och kolsvart. När vi närmar oss en ankringsplats eller grundområde har vi alltid bägge paddorna i gång. Vi kör Navionics i den ena och Garmin´s sjökort i den andra. Strax innan vi kommer in på grunt vatten slutar plötsligt den ena paddan att funka! Något har hänt med gps-funktionen. Vi såg sjökortet, men vår position syntes inte. Typiskt. Nu får vi bara hoppas den andra paddan inte börjar krångla. Två sjömil innan land, och en sjömil innan 6-meters-kurvan rullade vi in seglen och startade motorn. Vi tänkte bägge två på den danska VO-båten Team Vestas…. (En båt som deltog i senaste Volvo Ocean och gick med full fart på ett rev mitt i natten!) Vi tittar spänt på djupmätaren och från att ha seglat på drygt 1000 meters djup är det plötsligt bara 5 meter under kölen. Det är svart som i en säck och vi går bara på instrumenten. Naturligtvis ökar vinden och sjön går fortfarande hög. Känns mycket märkligt att angöra en ö man inte ser. När vi gått så långt in mot land vi vågar, djupet är nu nere på mellan 3-4 meter släpper vi ankaret. Vinden tar tag i båten och vi driver med 4 knop i sidled. Lisa på fördäck kör ut mer kätting men vi driver som ankaret hängde i luften. Vi inser att det inte kommer att ta. Upp med ankaret igen och sakta kör vi lite längs med ön. Nytt försök, ut med mycket kätting, typ 30 meter på 4 meters djup. Samma sak igen, ankaret hoppar över botten. Vi har läst att botten består av platt korall med inslag av sand. Upp med ankaret igen och vi försöker på nytt ställe. När vi upprepat detta 5 gånger och en timme senare, inser vi att antingen har vi fel typ av ankare, eller är botten stenhård. Vi tittar i kortet och väljer ett nytt område. Rätt nära land men tyvärr även nära två grundflak som går i dagen på lågvatten. Ut med ankaret igen och mycket kätting. Vi sitter o tittar på paddan om vi ligger still eller driver. Yes, farten visar till slut noll och vi sitter fast. Klockan är snart 2 och vi pustar ut. På horisonten ser vi våra engelska vänner närma sig. En röd liten lanterna. De ankrar 4 timmar efter oss, och lyckas med en gång! Vi tar en wiskey klockan tre i sittbrunnen. Det är fortfarande kolsvart ute och det viner i riggen. Men vågorna har lagt sig här nära land. Innan jag går ner ser jag att även Blue Heeler närmar sig. På natten har vi ankarvakten påslagen på mobilen. Den tjuter några gånger, men det är bara vindriktningen som gjort att vi svingar ut mer åt ett annat håll. Avståndet till ankaret är det samma.

När det ljusnade tittade vi spänt ut för att se hur det ser ut. Grundflaken akter om oss bryter hårt i dyningen, men vi har inte draggat en meter. Vi hivar upp ankaret och går nu in mot land för en bättre plats. Vi ankrar nära våra vänner och nu tar ankaret med en gång. Jag dyker ner och ser att spetsen på ankaret har fastnat på en liten upphöjning i den hårda korallbotten. Korall som är relativt slät. Vi sätter i jollen och kör iland. Där möter oss de tre personerna (för övrigt de enda personerna på ön) som för tillfället arbetar på den marinbiologiska stationen. Då vår spanska är begränsad till ett tjugotal ord får vi ofta gissa vad de säger.

De jobbar 10 dagar på ön, är sen hemma på fastlandet lika länge. Vad arbetet bestod i fick vi aldrig klart för oss, men bla räknar de och har koll på; sköldpaddor, som lägger ägg i sanden, krokodiler(!), iguanas samt ett antal fåglar och andra djur, vilka förstod vi inte. De var otroligt snälla, tog med oss på en promenad längs stranden och visade var krokodilerna höll till och bjöd sen på lunch, bestående av languster. Languster finns hur mycket som helst utmed öarna. Det är förbjudet att fånga dem men med obegränsad tillgång och långt från lagens långa arm, är det naturligt att de äter dessa godsaker varje dag. Vi fick med oss hur mycket vi ville ha. Som betalning fick de lite konserver, några tvålar och lite fiskeutrustning.

Färska krokodilspår!

På em kommer de två yngre cubanerna utroende och ger oss 7 hummerstjärtar till! Vi har svårt att tacka nej och bjuder ombord dem. Jag visar dem våra fiskegrejor och erbjuder dem att ta vad de vill ha. De var väldigt måttfulla, tog tre små krokar och 20 m fiskelina, trots att det fanns hur många fina drag som helst. Men de tog bara det de behövde för att fiska därute på ön. Senare på kvällen när vi sitter ombord på Blue Heeler, tillsammans med besättningen från Sweet Sensation, kommer pojkarna ombord. De tycker naturligtvis det är väldigt kul när det kommer någon på besök. Några timmar senare, efter både öl o rom drar vi oss tillbaka. Dagen efter får vi höra att festen varat väldigt längeoch slutade med att pojkarna fick bogseras in till stranden, i ösregn och vind!

Nästa morgon seglade vi vidare mot den stora ön Isla de Juventud, Ungdomens ö. Den ligger söder om västra Cuba. Vi kommer fram samtidigt som Blue Heeler och Sweet Sensation och ankrar utan för ett gammalt hotel från Batista-tiden, Hotel Colony. Det finns även en marina i närheten, men den senaste orkanen fyllde hela infarten med sand, och numera är det bara 1,5 djup i farleden. I hamnen är det 7 meter. Vi tog jollen i land och anmälde oss till Guardia Frontera.   Tyvärr gick det inte så enkelt som vi trott att klarera in. Två stycken grönklädda kustbevakare skulle med i jollen ut till vår båt. Där skötte vi allt pappersarbete, samt fick båten inspekterad, förmodligen för att kolla att vi inte hade någon fripassagerare med oss.

Ser ni Che Geuvara?

Nästa dag tog vi bussen upp till huvudstaden, Nueva Gerona. Den ligger på norra delen av ön 40 km iväg. Stärkta av våra bussutflykter i Havanna gick vi glatt upp till busshållplatsen och inväntade den lokala bussen. Det var inte bara priset 1 peso (25 öre) som lockade, utan upplevelsen att åka den lokala bussen i 1, 5 timmar genom landsbygden. Vi stannade i många byar, och fick en fantastisk inblick i den cubanska landsbygden. Nueva Gerona är svårt att beskriva. Storleksmässigt som Tranås eller något mindre. Miljön påminde om en liten stad från landsbygden på 60-talet i Sovjet. På gatorna fanns några enstaka bilar, men främst cyklar, ryska lastbilar och hästkärror.

Affärer fanns, men väldigt få. Såg mest ut som på en loppmarknad. Begagnat o nytt om vartannat. Trots denna miljö, hittade vi ändå en park där det fanns wi-fi och kopplade upp oss och försökte få igång vår ena padda, utan att lyckas. Vi lyckades däremot få tag i lite bröd och frukt. Kaffet var gott. På em sökte vi oss till busstorget för att komma med bussen tillbaka igen. När bussen kom rusade alla mot dörrarna och trängde sig in som det gällde livet. När folk började hänga ut genom fönstren för att få plats stängdes dörrarna mitt i kön. Många kom inte med och två man satt fast mitt i dörren när bussen försvann i i ett svart rökmoln av avgaser. När vår buss kom var vi beredda och snabbt framme vid dörrarna och kom med. Den dagen blev som så många andra dagar, full av osannolika händelser och intryck.

Nästa dag fortsatte vi segla norrut längs ön. Vi kryssade i frisk vind och ankrade i en stor och grund vik på norra udden. När vi ankrade, på 2,5 m djup blåste det mycket. Ankaret tog inte och vi fick göra ett nytt försök. När vi till slut fått fast ankaret, med 35 m kätting ute, var hela förskeppet av båten täckt med svart lera från botten. Den natten sov vi inte mycket. Vi hade bestämt med våra vänner att hiva upp och gå vidare kl 02:00. Då skulle vi vara vid en revkant lagom till soluppgången. Därefter var det öppet hav ner till dagen mål; Cayo Cantilles, 76 mil iväg. Trots den tidiga timmen blev det en fantastisk seglingsdag. Även Cayo Cantilles är ett naturreservat och även här hälsade vi på 3 stycken sällskapssjuka park rangers och bytte till oss humrar mot corned beef, tvålar och bröd. De här killarna hade det lite bättre och hade grisar, som de kunde äta upp, när de tröttnade på hummer.

Nästa etapp blev Cay Largo, som är en exploaterad paradisö med vit sand, hotell och barer. Och internet. Vi har nu verkligen fått erfara att vi seglar mot vinden. Lågtrycken och den hårda nordliga vinden har fortsatt konstant varenda dag, så nu efter 4 dagar ligger vi fortfarande kvar till ankars utanför den vita sandstranden och tittar på väderfiler och funderar på när vårt 30 dagars visum ska gå ut. Det går ingen nöd på oss. Det enda man kan köpa är visserligen rom och ansjovisburkar, stora som tunnor, men det finns en trevlig bar, som serverar pizza och om man beställer en dag i förväg kan man få tag på bröd.

För två dagar sedan kom en båt med svensk flagg inseglande. Det visade sig vara Lady Mys från insjön, med Gerd Castenfors’ faster och farbror Alice och Björn ombord. Riktiga tuffingar, som kom uppseglande från Jamaica. De ska vidare mot Havanna.

Vårt nästa mål är staden Cienfuegos, strax söder om Grisbukten, men det är svårt att veta när vi kan ta oss dit.