Vår gode vän Anders Jarheim brukar sjunga en snaps visa som börjar så här

”En kall kulen höst kom vinden från öst och medförde storm och dimma,

och då tänkte jag att lämpligt det var, att lära min svärmor simma……..”

Jag vet inte om Anders har varit i Maine, men just nu passar hans visa bra. Regnet har piskat ner i snart 24 timmar och det blåser 15 m/sek. Igår var det tät dimma, precis hela dagen.

Men det började ganska bra.

För att vara så sent som den 22 september var vädret fantastiskt när vi satte kurs mot ön Mount  Desert, som var slutmålet för vår resa norrut och vår turn around point. När man kommit till Mount Desert är det bara 60 sjömil kvar till Kanada, men efter vad vi har hört är sista biten upp till Kanada ganska så ruff med tidvatten upp till 9 meter och strömmar på 6 knop och utan skyddande hamnar. Mount Desert fick räcka för oss. På ön finns den stora nationalparken Acadia National Park och allt är mycket välordnat med hiker av alla olika längder och svårighetsgrader. Vi förtöjde i den fina hamnen North East Harbour, införskaffade en karta och började planera. Det är helt klart eftersäsong nu och massor av plats överallt. Tyvärr börjar också många ställen stänga för säsongen, så Nort East harbour var ganska ödsligt. Mitt emot ligger hamnen South West Harbour, som är en större fiskehamn och där den fina amerikanska träbåten Hinckley tillverkas. Eftersom kvällarna nu börjar bli kalla rotade vi fram sittbrunnskapellet  långt nere i gömmorna och med det uppe fick vi en fantastisk ”sup-stuga” där vi kunde sitta och äta i skön värme från värmaren nere i båten. En riktig hit,

Inne i supstugan

I nationalparken är det så fiffigt ordnat att LL Bean sponsrar bussar som går kors och tvärs, viket innebär att man kan gå hiker åt olika håll och ända vara säker på att komma hem. Mycket bra för oss som är något så ovanligt i USA, som utan bil.

Vi började med en ganska lätt hike över berget Elliot Mountain  till Jordan Pond. Där finns det berömda Jordan Pond teahouse där man serverar ”pop-overs”. Alla pratar om dem, men vi hade inte riktigt fattat vad det var. Det visade sig vara några slags mini-suffleér, som serverades med en rejält tilltagen smörkula och jordgubbssylt. Man petar in allt i den tomma sufflén och äter med god aptit. Mycket gott. Sedan kände vi oss stärkta att ta itu med berget  Pemetic Mountain. 1248 fot. Inte så imponerande höjd kanske, men eftersom det börjar vid havsytan blir det ändå en ganska bra klättring. Ett otroligt vackert berg  med kala klippor och med fantastisk utsikt.  Det högsta berget Cadillac Mountain finns det bilväg till, så det hoppade vi över. Sedan tog vi bara bussen tillbaka till jollen igen. Strålande hikeväder hade vi.

Nästa dag tog vi bussen till östra sidan av ön for att klättra upp på det branta , men inte så höga berget the Bee-hive, bikupan. Vi hade läst att det var lite spännande och försett med stegar på de brantaste ställena. Jojomensan, visst fanns det stegar alltid och järnstänger att hålla i men det hjälper föga mot höjdskräck. Jag klamrade mig fast vid stålet med vitnande knogar och kröp fram på stigen när det var stup vid sidorna. Då hjälper det inte att tänka att de säkerhetsmedvetna amerikanerna förmodligen inte hade anlagt en led om det var riktigt farligt.  Lite skillnad mot de ruttna snörena och rötterna på Petit Piton på St Lucia. Hur som helst upp kom vi till slut och jag lovade mig själv återigen ”aldrig mer ska jag klättra upp för ett brant berg”. Utsikten var som vanligt fantastisk.

Vi fortsatte en hike utmed kusten och kom så småningom till en grotta, som heter Thunder Hole, Där smäller det som åska när vågorna rullar in från havet.  Där stannar också alla turistbussarna från kryssningsfartygen i Bar Harbour, så det blir lite Gröna Lund över det annars väldigt ödsliga och vackra Mount Desert.

Vi tog vår LL Bean gratisbuss till Bar Harbour, som är en stad i Vagnhärads storlek, men tröttnade ganska snabbt. Den här dagen låg det 3 stora kryssningsbåtar inne. Det betyder att mer än 1000 passagerare ramlar iland på en gång och vaggar fram på trottoarerna. Det blir väldigt trångt och väldigt inriktat på kommers. Vi hittade dock en mataffär och efter att ha handlat och styrkt oss med en utsökt kopp espresso samlade vi ihop alla matvaror och tog bussen hem till Northeast Harbour igen. Båtgrannen på bojen bredvid kom förbi med en bok och många värdefulla tips, så det blev en GT med de trevliga Carl och Laura i sup-stugan, som nu börjar göra skäl för namnet.

Samma kväll var det för övrigt månförmörkelse, som vi missade totalt, trots en utsökt view över fullmånen och en kristallklar natt. Det är nackdelen med att inte läsa tidningar regelbundet. Man hänger inte med.

Grannen tipsade om ett djupt sund som heter Somes Sound och som amerikanerna kallar fjord, och vi beslöt att gå dit. På vägen ankrade vi i  Valley Cove och tog jollen iland och klättrade upp på Valley Mountain. Inga stegar på detta berg utan en slät fin stig. Utsikten ner på båten i viken var fin och vi kunde också konstatera att tidvattnet sjunkit så jollen låhg långt uppe på land.

Obs jollen som en vit prick på stranden

Vi fortsatte upp till änden på fjorden och  tog en boj i den sömniga lilla byn Somesville, som såg ut som hämtad från en film från 1800-talet. Bara vackra vita hus med gröna fönsterluckor. Det mesta stängt och tillbommat. Vi satte oss på trappan på det stängda biblioteket och snyltade på deras wifi.

När vi vaknade nästa morgon var det bara 3 grader och sjörök. Under morgonens joggingtur, såg vi den första frosten på taken. Dags att vända söderut.

På lördagen började vi segla söderut.  Just idag var det riktigt klart och kallt i luften, typisk höst. Vi hade nått så långt norrut som vi tänkt oss och nu kändes det skönt att styra mot varmare breddgrader igen.  Vi hade dessutom sett sämre väder komma upp längs kusten, så det var läge att gå mot säkrare ställe. Det var som så ofta den senaste tiden,  fint solsken och dessutom fin halvvind, så det kändes härligt att segla igen. Det sägs att det finnas minst tre miljoner hummertinor (och lika många tillhörande flöten! ) längs kusten utanför Maine. Jag tror vi har väjt för åtminstone 1 miljon… och hitintills har vi inte haft några problem. Men idag gick det snett. Vi höll just på att passera en udde då farten plötsligt  gick från 7 till 2 knop! Bägge två tittar vi  bak i kölvattnet men ser ingenting. Vi anar dock att vi släpar på någon hummerbur. Jag tittar nogrannt och ser ett flöte under ytan 10 meter bakom båten och en tamp som går in under båten.  Till sist har vi lyckats segla över ett flöte och fått tampen runt propellern. Normalt när vi seglar fälls vår foldingpropeller ihop och utgör då inte så stor risk för  tampar att fastna där. Men nu hade vi  vår watermaker igång och då brukar vi låta motorn gå på tomgång för att inte fresta batterierna för hårt. Det innebär dock att propellern snurrar med av framfarten utan att fällas ihop. Det blåste inte mer än 12-14 knop och vågorna var mindre än 1 meter, men typiskt hade vi land ett par hundra meter i lä. Vi insåg snabbt att vi var i ett utsatt läge. Båten gjorde 2 knop framåt och två knop i sidan. Vi skulle inte klara udden med den här avdriften. Att vända genom vind skulle aldrig gå och knappast att gippa heller. Vi bogserade förmodligen flera hummerburar som satt på rad på den grova tampen.  Motorn stängde vi av eftersom vi utgick från att tampen satt virad runt propellern.  Om vi inte skulle stranda  på den här udden kunde vi antingen försöka ankra när vi närmade oss land (inget kul alternativ i pålandsvind) eller försöka bli av med det som satt fast under båten. Vi rullade in focken och fortsatte sakta med storen. Därefter försökte vi med hjälp av båtshaken att  lyfta upp tampen som gick in under båten. Den var så hård spännd att vi inte fick den i närhetn av ytan. Återstod bara att dra på badbyxorna och med ett cyklop kolla hur det såg ut under båten. Under tiden hade vi seglat över ett flöte till. När jag kommer ner under båten ser jag två tjocka linor runt propellern och en i mellanrummet mellan rodret och skrovet. Tampen i rodret kunde jag dra loss för hand, men linorna runt propellern satt stenhårt. Flötet var på ena sidan och på den andra gick två tampar ner mot burarna. Jag var tvungen att skära loss tamparna.  Snabbt upp i båten igen, det var så kallt i vattnet att det värkte i huvudet. Ca 10 grader. Efter den här incidenten hade vi en på fördäck som utkik och en vid rodret. Med vår SV-liga kurs hade vi tyvärr en bred solstrimma i vattnet framför oss hela dagen. Vi var nu väldigt försiktiga med att komma för nära flötena. Vid flera tillfällen såg vi flöten en halv till en meter under ytan. Då tidvattnet nu vid fullmåne var över 4 meter försvann en del flöten under ytan vid högvatten.

Hummerflöten

Typisk hummerfiskare i Maine. På mindre än en minut har de fått upp buren på kanten, tagit ut fångsten, slängt i de som är för små, lagt i nytt bete och sjösatt alltihop igen. Varje fiskare får ha 800 burar.

Vi kom dock lyckliga fram till Vinalhaven Island, Winter Harbor,  som fick bli vår vik för natten. Inne i viken, som egentligen var ett stort Creek-område, såg det precis ut som i sjön Sommen, bortsett från alla hummerflöten! Även långt in i vikarna la de ut sina burar. Botten var inte den bästa att ankra i, det var mycket sten. När vi backade fast ankaret hörde vi hur kättingen och ankaret gled uppe på stenar. Vi fick försöka tre gånger, men så till slut satt det fast. Det var nu fullmåne och springtide, dvs skillnaden mellan hög och lågvatten är som störst. Vår vik såg ok ut när vi ankrade, men nästa morgon när vi tittade ut kännde vi inte igen oss. Det var en massa nya öar och sandbankar runt oss, vi hade sjunkit ca 4 meter! För övrigt var här fantastiskt fint. Vi var helt ensamma i just den här lilla viken. Vinden hade ökat under natten och det blåste mellan 20-25 knop, rakt i vår färdväg. Vi beslöt att ligga kvar en dag till här. Efter förmiddagskaffet tog vi jollen  på utflykt och utforskade hela området. Till middag blev det Lobsterroll på två humrar vi köpte på havet av en fiskebåt.

Nästa dag fortsatte vi, trots fortsatt frisk motvind, längs kusten söderut. Vi hade blivit tipsade om en fin liten stad, Tenants Harbor, drygt 25nm västerut. Vi gick för motor genom ett par sund, men hissade sen segel och kryssade i strålande solsken. Flötena var runt oss hela tiden. Lisa stod i det blöta stänket längst fram och spanade och  jag satt i lä o kikade. Vi tyckte det gick rätt bra. När vi sen skulle slå för land fick vi solstrimman rätt i fören. Vi valde att rulla in seglen och försiktigt kryssa mellan alla flötena för motor. Så fortsatte vi i ett par timmar. När det bara var två sjömil kvar till Tenants Harbor hände det igen. Vi hade fått något i propellern. Och naturligtvis hade vi precis kommit ut i grov sjö med land i lä! Motorn gick på samma varvtal, men farten sjönk från 7 till 4 knop. Med den friska vinden som låg på mot land i lä vågade vi inte stanna här. Det gick ju trots allt i 4 knop. Vi kunde märka svaga vibrationer i båten. Vi såg dock ingen lina eller flöten under oss. Vi bestämmde att fortsätta så här, ta en boj i hamnen och titta ner under båten i lugn o ro. Det var nervöst, skulle vi komma fram ordentligt? Vi funderade hur det såg ut under båten. Vi kom in i viken, tog första bästa boj och stängde av motorn, puhh…  På med badbyxorna och cyklopet igen. Denna gången hade vi ju ingen brådska, så nu tog jag på våtdräkten också. Vattnet var dock minst lika kallt här! I propellern satt en repstump, ca 1 meter lång virad runt drevet precis framför propellern. Vi hade klippt av en hummerlina, men tyvärr hade en del fastnat i båten. ATt farten sjönk berodde på att propellerbladen inte var helt utfällda pga tampen. Vi kunde andas ut. Risken att få något runt propellern är att det kan bli vibrationer i propellern pga att läget ändrats något. Men inget allvarligt hade hänt, det såg bra ut.

Vi kollade olika vädersidor nogrannt nu. Dels var det en kraftig front som låg i vårt område och skulle ge hårda vindar om 24 timmar, dels hade vi orkanen Joaquin som samlade kraft norr om Bahamas och hade kurs norrut. Vi satte klockan på 06:30 för att komma iväg tidigt nästa dag. Vårt mål var nu South Freeport, där vi varit tidigare. Om det skulle bli oväder var det ett bra ställe att vara på. Tyvärr var det tät dimma när vi tittar ut. Efter frukost hade det lättat lite och vi gav oss iväg. Efter en halvtimme kom dimman tillbaka. Vi fortsatte hela dagen i sikt mellan 100 och 300 meter. Det är inte mycket när man är på havet. Fiskebåtarna kör inte med AIS, men på radarn kunde vi se dem tydligt. Bojarna syns också bra på radarn, då de flesta är utrustade med Racon, en signla som förstärker ekot på radarn. Lisa stod på fördäck mer eller mindre hela dagen och jag stod vid rodret. När vi till slut tog en boj i Freeport var vi helt slut. Men vi hade klarat oss fån alla hummerflötena. Vi åt en tidig middag och sov sen gott.

Kallt och fuktigt på däck idag.