I South Freeport känner vi oss nästan som hemma. Här låg vi ett par dagar när vi var på väg österut.  Vi känner flera här, det är bra wi-fi vid bojen och då det inte finns några andra gästande långseglare här har vi hela servicehuset för oss själva. Och det är inget dåligt servicehus; två våningar, fina tvättmsakiner dusch och omklädningsrum, bibliotek, storbildstv, kaffe (!) och bra internet, och utsikt ner på båten vid bojen, vad mer kan man begära?  Priset är 30usd per dygn för en boj. På natten efter vi kom började det regna, på morgonen regnade det ännu mer och vid lunch vräkte det ner. Lisa var tvungen att ösa jollen som hade oroväckande mycket vatten i sig.

Fram till detta skyfall har vi alltid trott att vår båt var snustorr. Vid segling kommer det ibland några sjöar över överbyggnaden, men det är inte ofta och det har aldrig läckt in. Men ett ihållande skyfall som det här är något helt annat. Vi märkte att det droppade vid två fönster. Det verkar vara den svaga punkten på den här båten. Ibland kan det bero på saltkristaller på gummipackningen och det avhjälps enkelt med att torka av med en trasa med sötvatten. För övrigt hade vi det mysigt i supstugan som vi nu lärt använda och uppskatta jättemycket. Vi satt och bloggade hela förmiddagen. På eftermiddagen åkte vi iland och tvättade och på kvällen kom våra vänner Joan och Scot ner till marinan. De hade en dagseglare vid en boj och behövde jollelift ut för att ösa båten. Vi såg många öppna båtar som låg väldigt djupt i vattnet. Nu hade det äntligen slutat regna. Kvällen avslutades med middag på deras stamrestaurang i närheten. Vi har nu konstaterat att orkanen Joaquin i vissa prognoser kan komma rätt upp hit. Men först om 5-6 dagar. Vi pratar med andra seglare, vad det tycker man ska ligga om det blir skarpt läge. Mycket snart är halva hamnen involverad i vart vi ska ta vägen. Via en bekants bekant till Scott och Joan blir vi också erbjudna hans brygga i grannbyn, Yarmouth. Väldigt skyddat men tyvärr otäckt grunt. Och vid stormvindar kan jag tänka mig tidvattnet inte alltid följer vad som står i tabellerna.

Nästa dag var det fortsatt blåsigt och regnigt. Det var inte vind och regn från Joaquin utan från en envis front som sträckte sig från Florida längs med hela ostkusten  ända upp till Maine. Den hade parkerat här för några dagar. Vi såg på nyheterna hur stora delar av kusten i södern hade stora översvämmningar. Vi åkte iland till vårt servicehus och postade ett blogginlägg. Vid lunch kom Joan med “vår” Volvo.

Min idol, Joan Samuelsson, Olympic Goldmedal in Marathon, Los Angeles 1984, 2:24:52!

På eftermiddagen körde vi till det fantastiska friluftsvaruhuset L.L.Bean i Freeport. Där hade jag vid vårt tidigare besök för två veckor sedan,  bla köpt en ryggsäck i födelsedagspresent till Lisa. Tyvärr försvann ena spännet spårlöst, så vi åkte nu dit och fick en ny säck.  Vi noterar att orkanen fortfarande ligger still vid Bahamas och bygger på…

När vi nu hade bil igen passade vi nästa dag på att besöka den fina lilla staden Brunswick, strax öster om Freeport. Vi tycker att alla städer här i New England är otroligt fina, varjefall längs kusten. Brunswick har dessutom ett stort college, Bowdoin. Privatägt och förmodligen rätt dyrt att läsa här. Av en händelse hamnade vi på ett museum på området och såg att Nordpolsupptäckaren Robert Peary läste här, men även många andra berömdheter. Vi åkte också o tittade på tänkbara “orkanhål” att lägga båten i om det skulle behövas.

I Brunswick startade vi dagen med frukost på en klassisk Diner. Vi älskar dessa inrättningar, tyvärr är de rätt ovanliga nu, men var tidigare väldigt vanliga i hela USA. Obs den häftiga 60-tals stilen! Ska tillägga att vi hade faktiskt joggat innan vi smäckte i oss det här. Men gott var det!

På morgonen nästa dag när vi skulle starta motorn för att ladda batterierna, startade inte motorn! Ojdå… det var inte bra. Jag kunde tydligt höra att det var batteriet som var dåligt, startmotorn gick inte runt. Ner i batterilådan, upp med startbatteriet och iland. Som tur var träffade vi en på varvet, det var ju lördag. Han visade oss ett nytt startbatteri och med det i båten startade motorn direkt. 100 dollar fattigare, men hur skönt känns det inte när en motot bara hoppar igång!? Värt varenda dollar. Som startbatteri ombord använder vi ett vanligt blyacumulator-batteri. De är bra för höga belastningar under kort stund. Tyvärr är de inte underhållsfria och det var nog där problemet var. Jag hade inte efterfyllt vatten i batteriet på länge så det hade förmodligen skadats av för låg vätskenivå.

Vår batterilåda. 3 x 210 Ah Lifeline till försörjning + 1 x 90 Ah startbatteri

På kvällen var vi tillsammans med Joan o Scott hembjudna till deras vänner John och Lissy Knowles. Han är båtmäklare bla för J-Boats i USA. Det visade sig att han och hans fru också långseglar, med en J-46. Deras båt ligger på Sune Carlsons varv i Saltsjöbaden (!) och de är nu hemma över vintern. Nästa år ska de fortsätta mot Norge.

Orkanen Joaquin är nu strax norr om Bermuda och rör sig österut , phu.. Vi beslutar nu att segla vidare söderut, det blev ju ett par extra dagar i Freeport. Vi sticker en lördag morgon, går förbi Eagle Island på väg ut.

Här bodde Robert Peary efter han avslutat sina polarresor. Tyvärr var det inte mycket vind, men dessto mer dyning. Det var dyning från Joaquin. Det blev motor hela dagen ner till en fin vik söder om Portland, Richmond Island. Perfekt ankringsvik i nordliga vindar.

Ett ensligt hus på Richmond Island.

Vi fortsatte nu ner till Portsmouth, ca 40 distans söderut. Idag kom vår gennaker upp för första gången på länge. Det var en perfekt halvvind och vi gjorde bra fart.  Vi förtöjde i Portsmouth Yach Club. 30 usd per natt var överkommligt. Dessutom kunde vi koppla landström. Av någon anledning visade instrumenten att batterierna bara var laddade till 60 %, trots att vi laddat med motor, EFOY:en samt solceller. Det var omöjligt att komma över 65 procent. Spänningen var det inget fel på. Vid laddning visade den 14.4V och vid förbrukning mellan 12, 6 – 12,9 V. Jag tog kontakt med Mastervolt och fick lite tips. Problemet var att vår strömpanel fortfarande trodde att vi hade de gammla batterierna kvar, dvs 810Ah. Vi hade ju bytt batterier och hade nu bara 630 Ah. När jag gick in i menyn och ändrade det talet visade instrumemtet 100 % ! Skön känsla när det här prolemet äntligen löste sig, med en sån enkel åtgärd. Man lär sig hela tiden. På eftermiddage tog Lisa en joggingrunda in till stan och jag hade som sagt min el och underhålla mig med.. Nästa dag fixade Lisa en punka på min cykel och jag gav mig på en av winchararna vi har på masten. Den har börjat kärva, dax för översyn. Men det gick inte alls. Skruven som ska lossas för att komma åt inandömet satt fast. Hur vi än försökte fick vi inte upp den. Samtidigt kommer hamnkapten och meddelar att vi måste lämna bryggan. Flera medlemmar är på väg in och behöver förtöja just där vi låg. Vi tankar diesel, rekordbilligt: 2,60 usd/gallon, och går ut till Isle of Shoals, en timme med motor från Portsmouth. Här har vi också varit förut, nu var nästan helt ensamma.

Cykelmek Lisa

Nästa dag har vi fin halvvind ner till Boston, och efter ca 50 distans förtöjer vi Winthrop Yacht Club. Vi har läst på Flying Penguin’s blogg att det var ett bra ställe o ligga på. En bit utanför stan men bra priser. Inne i Boston kostar det 3,70 usd per fot o natt, här kostade det 25 usd per dygn. Vi togs emot av den trevlige hamnkapten Amed, från Turkiet.

Boston skyline.

Vi kom till Boston onsdag den 7:e. Den 11:e skulle Lisa flyga hem från New York. Som vanligt är det rätt trixit att få till det med flyget. Vi bestämmde att ligga kvar här och att Lisa skulle ta: jolle, promenad, buss, tunnelbana, Greyhound-buss till NY, och till slut buss till JFK-flygplatsen. Det funkade bra, men det höll på att gå snett då t-banan strulade. Ombyggnad av stationer gjorde att det blev två extra omstigningar och med fem minuters marginal hann hon med bussen från Boston till New York!

Vi hade alltså fyra dagar i Boston. Första dagen gick vi den berömda Freedom Trail. En promenad genom många vackra kvarter i Boston, drygt 4 km lång. Vi avslutade med besök på det gammla örlogsfartyget USS Constitution.

Dunkin Donauts i Boston city. Vi skulle ju gå hela dagen så det gällde ju o lägga in…

Gammalt o nytt

Lisa kollar positionen.

USS Constitution, typ som vårt Vasaskepp fast det här fartyget var byggt 1797.

Dag två kom en riktig kuling som höll oss sysselsatte hela dagen. Vi flyttade från utsidan på en brygga in till en y-bom, något bättre, men när vinden pressade på i 40 knop fick vi lägga ut extra ryckdämpare och fendra av med allt vi hade. Det gick bra och på kvällen lugnade det ner sig.

I Boston lärde vi oss att åka Uber, trodde vi. Uber hade jag aldrig hört talas om förrän för drygt en månad sedan. Man laddar ner en app, och kan sen beställa en uber-taxi. Det är vanliga privatpersoner som kör sina egna bilar. Det fiffiga är att beställningen går till den bil som står närmast, samt att betalningen sker via kontokort i förväg. Låter enkelt, men för oss som inte är uppvuxna med appar och it, som våra barn är, händer det ju alltid em massa konstiga saker.

En kväll när vi skulle in till stan, vi skulle gå på operan o se La Boheme med italienskt restaurangbesök innan, bestämmnde vi att beställa en Uberbil. Det regnade tungt ute. Lisa tog upp sin mobil och började stolt förklara hur enkelt man gör. Innan man beställer ska man få en offert på priset samt vilken förare som kommer, vilken bil han har och rating. Det finns massa info. Medan hon står och loggar in kommer det plötsligt ett meddelande i mobilen: Din Uber-chafför är på väg och beräknas vara hos dig om 4 minuter! Wops.. vi hade ju knappt loggat in och redan är bilen på väg. Någon offert såg vi aldrig. Vår bil kom och vi hoppade in. Vi försökte fråga chaffören hur man egentligen skulle göra. Han tittade på oss och förklarade att han inte kan engelska så bra och att han bara kört Uber i 11 dagar. Resan gick så där, han körde fel två gånger, det kunde vi själva se på ha gps. Nå, det var ju första gången. När vi skulle hem på kvällen, det regnade fortfarande, försökte vi igen med en Uber-bil. Varma i kläderna  beställde jag från min mobil nu. Det gick något bättre denna gången. Vad vi missade nu var typ av bil. Det finns lyxbilar, vanliga bilar och pool-bilar. Tydligen hade vi beställt en pool-bil. Det var en fin stor Audi, men tyvärr fick vi sent den kvällen åka runt i halva Boston och hämta o lämna människor, vi kom till ställen som vi inte skulle vilja besöka ens på dagtid! Chaffören hade ju rätt att göra så , vi hade ju beställt en pool-bil..

Uber, väldigt smart, om man vet hur man beställer..

Lisa påbörjar den långa resan hem.

Efter jag följt Lisa till bussen är det dags att kasta loss. Jag tänkte gå ner till östra infarten till Cape Cod Canal, ankra där för natten och gå igenom kanalen nästa dag. Väl i marinan noterar jag att det blåser cats and dogs igen…

Här har jag precis hjälpt vår trevlige hamnkapten att komma loss från bryggan. Nu var jag helt ensam och vinden pressade båten hårt mot bryggan. Jag fendrade av med allt vi hade, körde ut fören med bogpropellern, kastade loss och gav full gas. Det gick bra men en svettig manöver.  Sen var det fin halvvind hela dagen.

“En sjöman älskar havet våg..” Vissa dagar blir bättre än andra.

Sista timmen ökar vinden och vrider emot, typiskt. Det blir en blåsig angöring, men vinden kommer innifrån land. Jag ankrar 500 meter utanför stranden, inga vågor men vind.

Med bara revad stor angör jag infarten till Cape Cod Canal

Men som så ofta lugnar det ner sig till slut, så även denna dag. Med 35 meter kätting  på 7 meters djup, fin sandbotten, hela havet bakom mig, blått fantastiskt ljus och vacker solnedgång över land. Då känns det så här bra.

Nästa dag var det bara kanalpassagen kvar, sen var jag framme i Onset. Våra vänner James och Emely som bor här hade fixat att jag kunde förtöja på samma brygga som vi låg vid senast. Det var sol, frisk vind men medström genom kanalen.

Drygt 11 knop. Det ser vi inte så ofta på loggen.

Den fina höj och sänkbara järvägsbron över kanalen.

Nu ligger jag tryggt i Onset. I en vecka ska jag vara här medan Lisa är hemma i Stockholm. Det blir lite båtvård, samt cykelturer i land. Lite egentid är inte helt oviktigt när vi annars lever så tätt.