Den 17 augusti flög vi tillbaka till New York efter två månader i Sverige. För Elisabets del blev vistelsen lite mer än två månader efter en lite abrupt hemresa i juni på grund av sjukdom. Väl hemma blev jag väl omhändertagen på njurkliniken på Huddinge sjukhus och fick den för mig okända diagnosen Membranös Nephropati, som ställdes redan i USA, bekräftad. Det är ett slags autoimmunt tillstånd som innebar att mitt eget immunförsvar gav sig på mitt inte ont anande njurmembran och försökte förstöra det. Det i sin tur innebar att blodet inte blev ordentligt renat och ledde till de symtom, som jag hade i slutet av resan med svullna ben, högt blodtryck mm. Inte kul alls. Men efter öm omvårdnad från Dr Jonas och en rejäl kortisondos och en hel hoper andra medikamenter gick jag ner 7 kg i vikt, fick normala ben kunde andas utan att flämta och känner mig så gott som helt frisk. Det är för tidigt att säga om detta är något jag får dras med eller om det kommer att läka ut.
Atti, i sin tur, ägnade sina omsorger om båten under de tre extra veckorna i Deltaville, vilket innebar att den i stort sett var klar för sjösättning när vi kom tillbaka.
Att vara hemma i Sverige , efter ett år på havet, var väldigt skönt. Att ligga i en säng som är stilla och att bara gå ut genom dörren när man ska någonstans, utan att behöva klättra ner i jollen kändes helt plötsligt väldigt lyxigt. Och att öppna kylskåpsdörren och beundra all mat på hyllorna, istället för att ligga dubbelvikt med huvudet ner i kylboxen och leta efter smöret eller äggen längst ner, det är inte heller så dumt. Tänk på det nästa gång!
Ganska tidigt efter vi kommit hem hälsade vi på Axel o Kerstin på Runmarö. Under Påskveckan seglade de med oss i Västindien. Vi hann även med en väldigt trevlig segeltur i deras fina Tarac 330.
Efter att ha njutit i Stockholm passade vi på att göra en rejäl turne i Sverige och hälsade på såväl gamla som nya vänner. Segelmakarfamiljen Hamel på Hallö i Blekinge, som dagen till ära hade besök av en gammal östtysk storseglare, Stjernqvistarna i Kivik, Finnjolle-världsmästaren Magnus Olin och Ing-Marie i Brantevik, syster Katarina i Höör, vännerna Lil och Gunnar Håkansson i Domsten, fiskar-Janne och Ingrid i Göteborg. Sedan fortsatte vi till den vackra Bohus Malmön , där vi träffade Goggen och Agneta, som vi senast träffade på Antigua ombord på Sundancer och till sist åkte vi över till Norge och hälsade på våra norska vänner Terje och Tonje från Ariane i Kråkeroy, som berättade om sin ganska slitiga hemsegling över nord-atlanten.
Vi fick också veta lite mer om vad som egentligen hände med Guttorm och om Kolibris förlisning. Enligt tidningen Sejlats, slog Kolibri runt 3 gånger i stormen utanför Azorerna. Detta ledde till att masten vred sig och ett vant eller om det var stag gick av. Dessutom skadades motorn, så att den inte gick att starta. Så utan att kunna hissa segel och utan fungerande motor fanns ingen annan möjlighet, än att överge båten. Ariane, som startade drygt en vecka senare fick inte stormen på sig, men hade ändå en ganska tuff resa, med en veckas sträckbog i Atlantvågor.
Vi tog en tur på Trollstien och en på den nya Atlantkustveien innan vi satte kurs mot Åre.
Där gjorde vi bland annat en fin fjällvandring i Anarisfjällen med tält och sovsäck. 10 miljoner myggor kan inte ha fel –det är fantastiskt i fjällen på sommaren också.
Men framförallt var det roligt att vara hemma på gården i Boda och träffade mamma, syskon och vänner. Lantgården i södra Östergötland med sitt överflöd av gräs, blommor och träd är en så stor kontrast mot havet, som något kan vara.
Innan vi åkte tillbaka hade vi arbetsläger i Saltsjöbaden och tömde huset på varenda pinal. På 17 år samlar man på sig mycket kan intygas. Det är nu redo, nystädat och delvis ommålat, för uthyrning.
Vi fick två dagars segelsemester tillsammans med vår seglingskompis Lisa Sjökvist, som var med oss över Atlanten och fick uppleva en magisk kväll i Stora Nassa ombord på hennes X 102:a Klara innan vi återvände till arbetslägret.
Så vi var ganska utmattade när vi satte oss på våra respektive plan tillbaka till USA, efter en sista pizzakväll med barnen.
Vi hade inte lyckats med att få plats på samma plan, så Atti flög med SAS till Newark på morgonen och jag flög på kvällen med Norwegian till JFK. Vår vän Marian, som uppenbarligen gillar att sitta i bilköer på dåligt underhållna och hårt belastade motorvägar genom nedgångna industriområden i New Jersey , lovade, trots våra protester att hämta oss vid våra resp flygplatser. Jättebekvämt och lyxigt för oss och vi fick också tillfälle att ”catch up” under bilresan tillbaka till Philadelphia.
Det var jättekul att passera Verrazano Bridge med bil som omväxling. Denna bro har en mytisk klang för alla löpare för där går starten till New York Marathon. Man springer i två våningar med utsikt över hela Manhattan och Frihetsgudinnan. Senast vi passerad var den kyliga morgonen 2 november 2008 och då till fots. 42 km senare gick vi i mål i Central Park efter ett oförglömligt lopp. Nog om detta.
Efter en sen middag och övernattning hemma hos Marian och Terri i deras häftiga hus i centrala Philadelphia fortsatte vi till Deltaville och Deltaville Boatyard, där Spray stod så fint på land.
Av underhållsarbete återstod bara en avspolning av 2 månaders damm och sedan var vi klara för sjösättning.
Vi trivs väldigt bra i Deltaville. Marinan och varvet är bra och väl lämpat för långseglare. Hela området är fullt av marinor och olika typer av service för båtar. Området är sönderskuret av små vikar och uddar och det finns massor av fina joggingvägar och cykelutflykter att välja på. Varje morgon tar vi en joggingtur och avslutar med jympa på dingy bryggan. På dagarna är det upp emot 30 grader varmt och väldigt fuktigt. Att lösa ut båten från varvet blev inte helt billigt. 1200 dollar för markhyra, lyft och lite motorjobb. Arbete kostar 80 dollar per timme. Som tur är får man jobba på båten själv och bo ombord. Annars kan det snabbt bli väldigt dyrt. Vi kan verkligen rekommendera Deltaville Boatyard.
Vi hade också seglen inlämnade för översyn och för att förse focken med ett UV-skydd, vilket är helt nödvändigt i dessa och sydligare trakter. Att lösa ut seglen från Ullman Sails kostade 1100 dollar och här var vi inte lika nöjda. Ett bitvis slarvigt jobb och inte det fina detaljarbete vi vant oss vid från Hamel Sails. Dessutom hade de slarvat bort våra beslagsband och bad inte ens om ursäkt för det.
Atti som varit här i en hel månad har skaffat sig bekanta bland millionärsvillorna utmed strandkanten. Här är Bill och Susans brygga med tillhörande “sjöbod”. På andra sidan viken syns vårt varv.
Detta generösa par brukar bjuda på sundowners och lånar gladeligen ut sin bil, när vi behöver åka och handla eller hämta segel.
Efter en avsluttande rigginspektion med Atti i masttoppen börjar vi känna oss klara för att segla vidare, även om det känns frestande att stanna i det vänliga Deltaville med sina fiskgjusar och krabbor på obestämd tid.
Vår ambition är att segla ut ur Chesapeake Bay igen och segla på utsidan upp till Cape May och Atlantic City i New Jersey innan vi sätter kurs mot New York och Long Island. Vi följer med stor uppmärksamhet en litet ettrigt namngivet lågtryck ”Danny” ute på Atlanten, som kan utveckla sig till en orkan, men om det håller sig ute på Atlanten kommer vi sannolikt segla att segla i morgon söndag. På denna vädersidan, (vindyty.com) syns faktiskt två utvecklade orkaner. Hoppas inte de kommer hit.
Vi har fått frågan om vad vi tyckte om vår försäkring. Nu med facit i hand kan vi meddela följande. Vi har vår sjukförsäkring i det engelska försäkringsbolaget Topsail. Den heter Yachtsman Gold och är en slags reseförsäkring. Förra året kostade den för 8 månader ca 500 EUR för oss båda. Detta hårt prövade försäkringsbolag har varit mycket hjälpsamma och betalt ut varenda krona av våra utlägg. Ibland har den engelska administrationen varit lite svår för oss att förstå, liksom villkoren och det har ibland uppstått missförstånd, men allt har klarats ut så småningom. Jag tror att min sjukhusvistelse i USA tillsammans med övriga kostnader gick lös på kanske 400 000 kr, så man kan ha viss förståelse för att vi inte har varit deras favoritkunder. Vi har dock valt dem för detta år också. I år kostade försäkringen drygt 900 EUR för oss båda. Fortfarande ett förhållandevis billigt alternativ. Om man håller sig kustnära och är borta kortare perioder är svenska EVR (fd. Europeiska) konkurrenskraftigt. De har dock ett fånigt undantag för att segla över öppet hav och fungerar inte för Atlantseglingar.