Vi hade varit riktigt oroliga för den beryktade Mona Passage, så det var med lite pirr i magen vi lade ut från Mayaguez i Puerto Rico sent på eftermidagen för en crossing under natten. Mona Passage mellan Puerto Rico och Dominikanska Republiken är ca 70 sjömil bred (som Nynäshamn –Visby). Det som är besvärligt i Mona Passage är att vattnendjupet går från ca 4000 m till ca 100 m, på sina ställen så grunt som 60 meter. Det betyder att det kan bygga upp stora brytande vågor och konstiga strömmar när allt detta vatten  från Atlanten ska tryckas in mellan de två öarna. Dessutom kommer det uppvärmda väderfronter från Puerto Rico, som blir till squalls och häftiga åskväder när de kommer ut över vattnet , sägs det.  Varje guidebok har ett kapitel om hur man bäst ska ta sig an denna passage, men hur vi än läste fick vi inte något ordentligt grepp om hur man ska göra.  Inte för mycket vind och lite tur verka vara den bästa modellen. Vi valde att gå en nordlig båge och följde kusten upp utmed Puerto Rico innan vi svängde västerut mot Dominikanska R. Det blev en otroligt lugn natt. Månsken, lätt vind akterifrån, lite motorgång, inga monstervågor, inga squalls, ingen åska – en riktigt behaglig segling, med andra ord. Så kan det gå.

Mona Passage.

Dominikanska Republiken är högt och täckt av stora skogar av palmer högt upp på bergen. Det har vi aldrig sett förut. I Karibien är palmerna bara utmed stränderna. Första möjliga stoppet på DR är i viken Samana på norra sidan.  Alldeles vid inloppet hade vi turen att se en knölval hoppa upp och kasta sig bakåt i vattnet. Vi fick sedan veta att massor av valar går in i Samanaviken i februari-mars för att leka. Den här var väl en eftersläntrare. Till Samana kan man åka på charterresa från Sverige. Det tror jag kan vara ett resmål att överväga. Spännande med valarna och mycket att se i övrigt.

Vi hade blivit rekommenderade att gå förbi huvudorten Sta Barbara de Samana som påstods  vara ett ställe fullt av dingy tjuvar och korrumperade immigrationtjänstemän, och gick vidare till det kombinerade resortet och marinan Bahia Marina.

Bahia Maria visade sig vara rena lyxmarinan och det var helt underbart att knyta fast vid den brygga för första gången sedan Grenada i januari. Inklareringen var en barnlek, trots att fyra olika myndigheter var inblandade ( port authority, navy, customs, immigration). Alla fyller i papper med minst fyra karbonkopior och man upprepar passnummer, födelseort, båtens registreringsnummer osv osv till alla.  97 USD kostade det att klarera in. Helt hutlöst, men navy officeren Shephard som kom ombord i tjusig uniform var mycket snygg och korrekt och det var inte tal om några mutor eller ”donations”, som de väljer att kalla det.

Vi njöt hämningslöst i den lyxiga marinan och utnyttjade hotellets alla bekvämligheter. Infinitypool med fina solstolar, duschar, gym, bar med loungefåtöljer och stabilt, gratis internet. Atti tvättade hela båten med färskvatten och jag simmade längder i poolen och läste di, svd, dn, aftonbladet och expressen på nätet i de fina solstolarna.

Dessutom joggade vi. Hotellområdet var omfattade och det var mer än 2 km uppförsbacke  till infarten. Jag tog en morgontur upp till vägen och i byn utanför entren var man tillbaka i verkligheten, med ruckliga hus, lösa hundar, skräp, och grupperna av sysslolösa män, som bara sitter i skuggan. Vi fick höra att ekonomin förbättrats i landet och att arbetslösheten sjunkit från 70% till 50 %. Fortfarande många som inte har annat att göra än att sitta i skuggan med andra ord.

Men allt har ett slut och efter 3 dagar i paradiset kastade vi loss för ytterligare en nattsegling, nu till det kända seglartillhållet Luperon.  Denna natt utveckades till en riktig katastrofnatt. Det började med att vi var ouppmärksamma vid en av nattens många gippar och seglade rakt över en fiskeboj. Som tur var hade det inte blivit riktigt mörkt, så Atti fick på sig cyklopet och dök ned. Mycket riktigt hade en lina kilat sig fast mellan rodret och skrovet. Det gick hyfsat lätt att få bort den så vi andades ut och satte kurs ut från land. Det blev mycket motorgång på natten och vi passade på att göra vatten. På morgonen upptäckte vi vatten i kölsvinet och när Atti öppnade luckan till motorn sprutade det vattnen i motorrummet. En slangklämma till tryckvattnet hade släppt och vad värre var att vattnet hade sprutat på säkringsskåpet under en god stund. Vattenpumpen åtgärdades lätt genom att dra åt slangklämmorna. Det som var lite värre var att vår navigationsskärm inte fungerade längre och att inverten sannolikt skadats av allt vattensprut. Då hade vi genast ett större problem eftersom vi använder oss av inverten när vi laddar våra telefoner och i-pads. Vi har all vår navigation på i-pads (2 stycken) och utan ström till dem står vi oss ganska slätt. Det går också att ladda  paddorna med 12-voltsladdare i ett uttag i båten, men den metoden har varit lite skakig ett tag på grund av ett glapp i laddaren. Vi försökte köpa en ny 12-voltsladdare i Puerto Rico, men våra fina Apple-produkter talade genast om för oss att de inte accepterade att vi använde icke certifierade icke-appleprodukter. Så nu hade vi inte mer nav än den ström som var kvar i paddorna för att ta oss in i den ytterst grunda och trixiga passagen till Luperon. När vi närmade oss infarten blev vi lite konfunderade för enligt sjökortet stod det att djupet skulle vara ca 15 m och vårt ekolod stod kvar på stadiga 79 m. Nu blev vi oroliga på riktigt. Atti fick på sig cyklopet igen och dök ner med en tvättsvamp för att tvätta av givaren på ekolodet. Ingen förändring.  Nu var det tryckt stämning ombord.

Utan ekolod och med opålitligt nav står man sig slätt. Speciellt i Bahamas, dit vi var på väg.

Vi tog i alla fall upp en padda (3 procent ström kvar) och satte kurs mot infarten till Luperon . Och så genom ett trollslag vände lyckan. Ekolodet hoppade igång. Sannolikt hade botten varit för gräsig och dyig för att ge ett bra eko och vi var antagligen inte inne på det grunda området än. Strömmen i paddan räckte precis så att vi hann ta oss in i sundet och ankra i viken innanför. Och här kommer det bästa! När vi gått iland hittade vi två stycken övervintrade, sedan länge strandsatta seglare på en schabbig bar. Vi frågade dem om de möjligtvis visste om det fanns en apple store i hela landet  och såg framför oss en 4 timmars  skumpig bussresa till huvudstaden Santa Domingo på andra sidan ön för att kunna köpa en 12-voltsladdare. Då säger den ene killen att han tror att han har en 12 voltsladdare över, eftersom han tappade sin telefon i vattnet för något år sedan och därefter köpte en ny modell. Och minsann, efter ett besök i båten kom han tillbaka med en äkta Apple laddare och lämnade över. ”Here you go! Glad to be able to help!” Ibland har man mer tur än man förtjänar.

Nästa morgon fungerade dessutom invertern, när säkringsskåpet fått torka ut.

Luperon gillade vi inte. Det är en grund vik omgiven av mangroves och ett känt hurricane hole. Många seglare går hit eftersom det är ett bra ställe att vila ut på  Dominikanskas långa norra kust när man är på väg till eller från Karibien. Många seglare blir kvar här också verkar det som . Hela viken var full av mer eller mindre häckiga eller övergivna båtar och på barerna i stan är såväl öl som rom mycket billigt och båtarnas ägare i skick därefter. Stan var i och för sig ganska trevlig med fantastiska små frukt och mataffärer och Atti klippte håret för 30 kr.

Men stadens avlopp rinner ut i viken och skräpet ligger i drivor på land och i vattnet. Det första vi mötte när vi kom iland var en stor svart råtta som bevakade skräptunnorna.

Ett annan obehagligt möte var det med alla myndighetspersoner som skulle sköta vår in och utklarering.  Det började med att ”El commendante”  med entourage kom ut med båt på morgonen för inspektion. 4 man stövlade ombord och drog gladeligen i sig varsin öl trots att klockan var strax efter 8.00. Alla uppgifter om oss och båten antecknades och sedan åkte de iväg. När vi själva kom iland skulle vi besöka Port Authority, Customs , Immigration osv  trots att vi redan klarerat in i landet. Ny pappersexercis. Nya avgifter. Vi blev tex avlurade 200 kr för något slags obligatoriskt turispass trots att vi skulle lämna landet nästa dag. Och 10 dollar för att vi ankrade i den skitiga viken. När vi skulle lämna viken behövde vi ett utklareringspapper ”despacho” från el commendante. Vi gick till hans Navy office och hittade honom och hans kompis sovande på varsin bänk. Det kan man förstå, eftersom de uppenbarligen sysslat med att spela domino och det blir man ju trött av. Trots att vi träffat honom bra några timmar tidigare skulle han ha alla uppgifter igen. Passnummer, registreringsnummer på båten osv och när pappret äntligen är klart åker killen iväg med några andra pistolförsedda kompisar i en jeep. När vi ber att få pappret säger hans underhuggare att El commendante inte undertecknat det så vi måste vänta. Och vi väntar. Till slut tröttnade de väl på att ha oss där, så vi blir ombedda att gå ner till dingy bryggan och möta el commendante där. Där står karln och håller i pappret och vägrar lämna över det utan vill göra en inspektion i båten. Eftersom vi inte har plats i vår jolle och han hittar inte sin hejduk Papo, som normalt kört runt med honom  tröttnar han väl på att stå där i solen och lämnar han till slut över vår despacho. Att allt detta handlar om handtryckningar eller ”donations” behöver man inte tveka om, men vi gav honom inte en krona. Det ska tilläggas att vi förde hela konversationen på vår, minst sagt, knackiga spanska. Totalt sett var  9 personer iblandade i vår in och utklarering i Luperon, och det hela tog ca 3 timmar. Ibland saknar man den opersonliga kortautomaten i gästhamnen i Marstrand.

Kommendanten och hans ölälskande hejdukar

Efter drygt ett dygn i Luperon kändes det skönt att komma ut på havet igen. Efter alla missöden ombord och den korrupta hamnen Luperon kändes det bra att komma vidare.

Som oftast brukar problemen lösa sig. Invertern ( den som gör att vi får 220V i båten ) var inte vattenskadad. Det var något jag bara antog när hela maskinrummet var sprejat med vatten från en slang i tryckvattnet som lossnat. Vår skärm vid navbordet går på 220V och när den stod och flimrade trodde jag det var något fel på strömförsörjningen. Men när allt annat fungerade och det kom ström ur uttagen ombord visste jag att invertern var ok, skönt! Vi tror nu att vår flimrande skärm beror på att vi kopplade landström i marinan i Samana. Där var det 125V, och vi hade iofs redan på St Maartin köpt en omkopplare för att kunna koppla landström där de har 110-130V. Vad vi inte tänkte på var att hertzen (vad nu det är för något, men det har med frekvensen/svängningarna i strömmen att göra) var högre ca 60 mot 50 som vi har i bla Sverige. Det tror vi kan ha skadat skärmen. Nu fungerar den ibland (!?) den blinkar och flimrar i början, men oftast brukar den komma i gång. I USA kommer vi att skaffa en ny, en som går på 12V.

De gånger vi inte fått i gång skärmen har vi naturligtvis behövt den som mest. Vi har en AIS , en pryl som gör att vi kan se andra båtar på skärmen, som en radar ungerfär, samt att andra kan se oss. När vi nu gjort våra nattseglingar mellan de stora öarna här med mycket yrkestrafik behöver vi verkligen vår AIS. Går inte skärmen får vi inte upp bilden från sjökorsprogrammet . Då måste vi ligga med huvudet nere i sjökortslådan och titta på en halvt uppfällde laptop! Den sitter fastskruvad därnere. Går iofs lätt att ta loss men sladdarna räcker inte upp ur lådan. Nu har det blåst och skumpat mycket de senaste dagarna, så det ser rätt komiskt ut när någon av oss ligger halvt inkrupen med överkroppen i sjökortslådan på en hård kryss mitt i natten, för att kolla att det inte kommer några stora båtar och kör över oss. Men som sagt, just nu funkar skärmen, hurra.

Bahamas är stort. Det är jättestort. Räknar man med Turks&Caicos sträcker det sig nästan 700 distansminuter från strax norr om Dominikanska republiken till Florida. Nästan lika stort som hela Östersjön. Vår föreställning om Bahamas har varit lyxiga hotell och casino, stora marinor med flådiga båtar, turkos vatten och vita stränder.

Så är det inte. Det påminner lite om Norrlands inland, typ. I söder väldigt glest och ödsligt, stora avstånd mellan öarna och få hamnar/marinor. Här ankrar man i lä av kusten, i bästa fall i skydd av en ö eller ett rev. Färgen på vattnet stämmer dock, och sanden är vit. Vi klagar inte. Nu har vi bara varit i södra delen, i centrala delarna däre Exuma ligger är det mycket mer hamnar och folk.

Efter Luperon på D.R gick vi NV till West Caicos. En liten obebodd ö som tillhör Turks&Caicos (UK). Dit kom vi efter en natt och en förmiddags segling, i svaga vindar. Vi ankrade utanför land på 7 meters djup, i kristallklart vatten. Vi badade och åt en tidig middag. På em kom även våra nyfunna amerikanska vänner och ankrade. De är på väg hem efter en säsong i sin egenhändigt byggda katamaran. Mycket trevliga ungdomar, 27 o 29 år, nyss gifta. De har byggt på sin båt i 7 år! I Oktober i fjol kom de äntligen komma iväg. De ville segla till Jungfruöarna och tillbaka till Massachusett där de bor.

Emily och James på sin egenhändigt byggda katamaran

Ankarkättingen på 7 meters djup!

Sundowners utanför  West Caicos med hela havet som fond, ännu en fantastisk dag.

Vi sov några timmar och vid midnatt hivade vi upp ankaret och fortsatte mot Mayaguana, vår första ö i Bahamas. Här är det extra viktigt att komma fram mitt på dagen då solen står som högst. Ofta går man innanför reven när man ska ankra och då måste man kryssa sig fram på grunt vatten med korallhuvuden som sticker upp som svampar på varierande djup. Är det bara sol syns de väl mot den vita sandbotten. På Mayaguana gick vi bara en kort bit innaför revet och ankarde, 4 sjömil från dingybryggan! Eftersom reven inte syns ovanför ytan, ser det ut som man ankrar mitt ute i havet. Det är dock rätt lugnt och säkert. Ankarbotten är perfekt, oftast bara sand, reven skyddar mot vågorna men vinden får vi stå ut med. Det blev alltså en lååång jolletur till land, 4 sjömil. Det skulle vara som att ankra halvvägs mellan Hanö och Karlshamn och sen ta jollen till land! Inresan gick bra, då hade vi medvind, men ut till båten blev det jobbigt, höga vågor och motvind. Behöver jag säga att vi såg ut som dränkta katter. Alla prylarna hade vi i vattentäta säckar.

Våra amerikanska vänner var modigare och kryssade sig in mellan korallerna och hade bara en kort jolleresa. Men deras katamaran sticker bara 60 cm med centerbord uppfällda.

Här syns var vi gick in och ankrade, den röda pilen. Det gula spåret mot land är vår jolleresa, 8 sjömil tor! Det blåfärgade vattnet på banken är mellan 2 – 4 meter med korallhuvuden här o där. Detta var vår första bank vi ankrade på och vågade inte trixa oss längre in. Det gröna är korallrev, delvis synligt vid lågvatten.

Efter ankringen kollar vi alltid att ankaret tagit ordentligt.

Dingydocken. Det var så grunt att vi tom gick på grund med jollen. 4 sjömil rätt ut på banken liger Spray.

Skully, en allt-i allo tar emot och guidar oss rätt.

Nästa morgon hade vinden friskat ytterligare och det kändes inte bra att ligga där i vinden. Med Lisa på pulpit på fördäck spanandes efter koraller slingrade vi oss ut från banken.   Vi fortsatte västerut mot Acklins Island och en fin liten naturhamn, Attwood Harbour. Dit var det ”bara ” 50 sjömil så vi stack i gryningen för att vara framme innan solen sjunkit för långt. Kl 4 ankarade vi i en vik med en liten öppning i revet rakt mot norr. I alla våra pilotböcker varnas det för att ligga här i nordliga vindar. Då växer sjön snabbt och framförallt bryter vågorna i revöppningen. De kallar den här viken för en ”death-trap” i nordlig vind. Väderprognoser är hårdvara härute. I Västindien är det alltid mellan NE-SE. Här i Bahamas kommer vinden från alla möjliga håll, och ibland kuling i flera dagar. Vi lyssnar på kortvågsradion på en Chris Parker. En väderikon som sänder väderprognoser i två timmar varje morgon. Men mottagningen på kortvåg varierar, ibland hörs det bra, men lika ofta är det svårt att höra. Internet har vi bara sporadiskt på wifi-café, och på VHF sänds det inte mycket väder härnere.

I Atwood Harbour tog vi faktiskt iland cyklarna och gjorde en utflykt. En av de varmaste dagarna narurligtvis. Som tur var fick vi (och cyklarna) lift tillbaka.

I den här viken fick vi besök av jättelika fjärilar. I början tyckte vi det var kul, men när de blev många och fladdrade ner i båten var det inte roligt längre. På morgonen när vi vaknade satt det ett gäng nere i båten, och det syntes var de farit fram, bruna små droppar överallt.

Det var alltså lite oroligt att ligga här, särskilt som vinden ibland kom från nord! Nu var prognosen svaga vindar i ett dygn till så vi låg kvar. Nästa dag blåste det fortfarande nord, men bara svagt. Vi ville dock inte stanna en natt till för prognosen talade nu om ökande vind från NW vridande till NO. Vid solnedgången stack vi ut genom den lilla öppningen och fortsatte mot Clarencetown, Long Island. Dit var det drygt 60 mil så vi valde att segla över natten för att komma fram på fm. Våra amerikanska ungdomar hängde på. Efter en timmes segling i perfekt väder, 8-11 knops vind i sidan kom det en plötslig vindökning. Den kom blixtsnabbt. Från lugn fin segling till väldigt stökigt. Vindmätaren gick från 10 till 25 knop på ett ögonblick. Lisa låg därnere och sov, men kom upp som ett skott medan  och jag fick fullt upp med att försöka hålla båten på vettig kurs. Vi revade seglen ordentligt, vinden stabiliserade sig på 18-20 knop och vi hade sen en fin men rätt hård segling hela natten. Tyvärr vred det emot så det blev många slag innan vi var framme. I såna lägen är det så skönt att vara två. Det är kolsvart, vattnet kommer från alla håll och man känner sig rätt liten. Då hörs James glada stämma på VHF:n : ”Hi guys, how are you doing out there?” Det hjälper mentalt när det är jobbigt, men även en säkerhet om det skulle hända något. Vid 9-tiden på morgonen kom vi fram och ankarde i ett fint område bakom några små öar, med en marina i lä om oss. Vi tycker det går bra att segla på natten. Vi kör tre-timmars pass. Det är inte varmt och oftast innebär det att vi har gott om tid på oss att hitta en bra ankarplats under dagen innan det blir mörkt.

Här stannar vi några dagar nu. Vädret håller på att försämras och det ska blåsa ordentligt ett tag. Men vi ligger bra och känner oss trygga här.