Den sista veckan i Nya Kaledonien ägnade vi mycket tid åt väderkartorna. De två tidigare överseglingarna vi gjort denna säsong har bjudit på rätt friska vindar. När man sitter och tittar på prognoser är det lätt att glömma hur jobbigt det kan vara i hård vind. Men tur är väl det, annars skulle vi väl aldrig komma i väg.

Från Noumea i Nya Kaledonien till Bundaberg i Australien, strax norr om Brisbane, är det ca 800 sjömil, kurs VSV. De förhärskande vindarna här borde vara mellan SO och O, dvs fin slör. Hela den här säsongen har dock präglats av mycket vind, mycket lågtryck och fronter där det “normalt” borde blåsa en behaglig passadvind. Men vad är normalt nuförtiden? I Australien har det också regnat ovanligt mycket i år med stora översvämningar i sydöstra delen.

Ganska tidigt hittade vi ett fint väderfönster som borde ge oss den fina passadvinden från sydost. Vår överfart beräknades ta 6 dagar, och vi förberedde oss för avgång onsdag 5 oktober. Vi handlade överseglingsmat, dock inte för mycket för i Australien är de väldigt restriktiva med vad man får föra in i landet, och förberedde tre middagar. Prognosen såg stabil ut. Lite mer vind under dag 2 och 3 samt ett område längs med Australiens kust söder om Bundaberg som kunde utveckla hårda sydlig vindar. Men det var ju långt till dess och då är vi ju nästan framme, det blir nog bra tänkte vi…

Vår väg från Nya Zeeland till Australien

Onsdag morgon kl 6 cyklade Lisa upp till bageriet och köpte de sista baguetterna samt lite frukt o grönt på marknaden. Kl 7 tankade vi diesel på fueldocken, köpte godis, kex och toapapper för vår sista lokala pengar och gick sen för motor ut mot revöppningen. Strax bakom oss hade vi Ally och Wayne på Blue Heeler som också skulle till Bundaberg. De återvänder därmed till Australien med sin båt efter åtta år runt jorden! Vinden var rätt svag och när vi gick ut genom revet hade vi även motorn i gång. Det är mäktiga dyningar som bryter över revet, här vill man inte hamna fel. På kvällen vred vinden och vi tvingades gå lite för högt för att seglen skulle stå. Vi hade våra vänner ca 3 mil akter om oss och fin kontakt på VHF:en. Kändes tryggt att se deras positionsljus därute.

Tidigt på morgonen dag två spirade vi genuan och kunde falla av till vår kurs mot Bundaberg. Båten gick nu väldigt stadigt jämfört med natten som var väldigt gungig. Vinden ökade och vi revade både stor och försegel. På eftermiddagen ökar det ännu mer och före solnedgången tog vi ett andra rev i bägge seglen. Det blåste nu en medelvind på 25 knop med byar på drygt 30. Vi forsade fram genom natten, månen var nästan full och lyste som en strålkastare på oss bakifrån. Häftigt!

Tidigt dag tre la sig vinden något och vi rullade ut lite mer segel. Vi laddade ner väderkartor från PredictWind via satelliten och kunde konstatera att prognosen höll i sig. Fortsatt fin passadvind ett par dagar. De befarade hårda vindarna söder om Bundaberg fanns dock fortfarande kvar på kartorna. Vi hoppades hinna in innan blåsten kommer. Vi hörde Blue Heeler på VHF:en men de hörde inte oss, avstånd 15 mil. På AIS:en såg vi dem tydligt.

Efter fyra dagar hade vi seglat drygt halva sträckan. Återigen hade vi en fantastisk månbelyst natt. De tre första dagarna har vi ätit sjösjukepiller och det har verkligen hjälpt, trots höga vågor. Efter tre dagar hade vi vant oss och klarade oss utan piller. Rutinerna fungerade också. På natten, mellan 19 och 07 körde vi tretimmars pass, 3 tim i kojen och tre timmar i sittbrunnen. På dagen diverse sysslor, typ ett varv på däck, kolla riggen, slänga flygfiskarna i sjön (i värmen torkar de fast i teaken och lukter inte gott), tanka ner väder, ladda batterierna, göra dricksvatten och planera maten. Och läsa böcker. (Lisas tillägg). På Spray hoppar man inte över förmiddagsfikat med kakor till, hur tufft vädret än är! I tre dagar seglade vi med spirad genua och stor. Vi rullade bara ut och in lite av seglen beroende på vindstyrkan. På kvällen hade vi nästan plattläns, mellan 18-22 knops vind och hög dyning akterifrån. I nedförsbackarna noterade vi drygt 10 knop! Inför natten kom plötsligt vindbyar på 26-28 knop och vi fick ta två rev i bägge seglen. Vi snittade ungefär 150-160 mil per dygn, vilket gav en medelfart på ca 6,5 knop.

Nattens skörd av flygfisk

På femte dygnet avtog vinden och vred till ren ost på och vi tvingades lova för att hålla fart i båten. På morgonen ännu mindre vind och i den höga sjön blev det svårt att hålla kursen utan att det slog i seglen. Vi rullade in genuan, skotade storen i mitten och startarde motorn. Prognosen sa nästan stiltje det närmaste dygnet, därefter ökande vind från syd. Det blir motor hela dagen, vi duschar på akterdäck, städar båten och förbereder oss för Australien! Dessvärre såg vi på våra väderkartor att vi inte skulle komma undan den hårda sydvinden som drog upp längs kusten. Sista biten till Bundaberg seglar man tvärs över en stor bukt, Hervey Bay. Längst österut rundar man Fraser Island (världens största sandö!) och sen är det ca 50 mil ner till Bundaberg.

Dag 6 och sista dagen kom vinden helt enligt prognosen från syd tidigt på morgonen. När vi hade ca 10 mil kvar till norra udden på Fraser Island kunde vi rulla ut seglen och stänga av motorn Det blir en fin slör, vi rundade udden och skotade hem. Det såg ut som vi skulle kunna sträcka ner till Bundaberg. Efter frukost ökade vinden stadigt. På väderkartorna var det “mörkt orange till rött”. Kulingvindar med andra ord. Vi hade fortfarande fin fart i båten, ett rev i storen och den lilla kutterstagsfocken. Mitt på dagen, när vi fortfarande hade 20 mil kvar ökade vinden ännu mera. Låga moln jagade fram över himlen och regnbyarna avlöste varandra. Vid en ovanligt kraftig regnby ökade vinden snabbt till styv kuling. Vi tog det andra revet i storen, men behöll focken uppe, och seglade med lite slack i skoten. Trots att vi seglade i en stor bukt växte sjöarna snabbt. De sista två timmarna före inseglingen upplevde vi som ett av de tre tuffaste vädren vi någonsin seglat i. Regnet var så kraftigt att vi fick kika framåt med ett halvt öga. Sjön såg våldsam ut, och vågorna som kom lite för om tvärs och sköljde helt över Spray vid flera tillfällen. Till slut såg vi farleden in. Vi skulle få läns in, vilket alltid känns lite obehagligt när man närmar sig en okänd insegling. Man får bara en chans. Rännan var förhållandevis djup och tydligt utprickad, men vid sidan om bara 8-10 meter. Det blåste fortfarande så hårt att vi fortsatte in med seglen uppe. Full fart in mellan prickarna. Sjöarna växte till mindre berg när det grundade upp. Det kändes lite obehagligt att vända sig om och se vågorna bryta bakom oss. Två gånger kastades vi tvärs vågorna. Jag tror aldrig jag snurrat på ratten så många varv på så kort tid! Väl inne i floden kom vi snabbt till marinan. Den låg rätt nära mynningen och så särskilt mycket lä blev det inte därinne. Sjön försvann naturligtvis, men hårda vindbyar ställde till det. När vi skulle rulla in focken piskade skoten så hårt att det ena skotet fastnade under jollen som vi har på fördäck. Vi fick inte in focken i tid, den fladdrade våldsamt och vi var tvungna att slå för ett inte gå på grund. Enda sättet var att lägga av fallet, focken kom rasande ner, men i vattnet förstås. Efter vad som kändes som en evighet fick vi upp den på däck, kunde slå och sen rulla in storen. All detta utspelade sig mitt framför marinan och vi kände att vi gjort en inte helt lyckad entre till Australien. Vi blir anvisade en ankringsplats utanför bryggorna för att nästa dag förtöja vid karantänsbryggan. Det var inte helt utan att vi var lättade över att vara framme. Sammanfattningsvis kan sägas att båten skötte sig fantastiskt i det hårda vädret, inget som läckte, allting helt, men besättningen var rätt medtagna. Hela natten fortsatte kulingen. 6 timmar efter vi kommit in kom Blue Heeler. De hade fått kulingen redan innan Fraser Island. Det kändes skönt att se dem komma in och ankra bredvid oss.

Inseglingen till Bundaberg

Australiens flagga, med “the southern cross” och Q-karantänsflaggan

Nästa morgon kunde vi vinka åt både Manta och Loupan, men all kontakt är
strängeligen förbjuden innan man har klarerat in. Så småningom blev vi inkallade
till den låsta karantänskajen och sedan kom gränskontrollsmyndigheterna i en strid ström. Först Immigration, som kollar visum och sätter stämpel i passet. Sedan Customs, som gör en rejäl genomgång av båten framförallt på jakt efter växter och smådjur, som kan komma att störa Australiens flora och fauna. Alla grönsaker, frukt, kött, nötter mm tas om hand. Kontroll sker av rispaket, mjölpaket, müsli,
kryddor mm, liksom av korgar, skärbrädor, liksom skåp och lådor. Vi hade hört
skräckhistorier om seglare som fått tömma vartenda skåp, riva ut varenda pryl och lyfta på
varje lucka, i jakt på småkryp eller vad vet jag. Vi hade tur. Våra tjänstemän var inte så nitiska
utan nöjde sig med att titta in i matskåpen och ställde lite frågor. Innan man angör
Australien måste man skicka in ett omfattande formulär och uppge vad man har ombord.
Speciellt läkemedel måste deklareras. En inte så liten uppgift för oss, som har 5 lådor
mediciner ombord, av vilka vi glömt innehållet i hälften. När detta är klart kommer den
fruktade Timberinspection. Ett nytt gäng kommer ombord med ficklampor på jakt efter
trämask. Minsta träbit måste fram, inklusive vår hemgjorda adventsljusstake av drivved.
Även här kom vi lindrigt undan, förmodligen för att vår båt stått på land i Nya Zeeland i flera
år. Blue Heeler, som varit på så skumma ställen som England, Spanien och Portugal i närtid fick dock hela båten “ripped apart” och varje kvadratcentimeter kollad.

Det var spännande att gå iland på denna stora kontinent och styra stegen mot matbutiken,
som praktiskt nog hette IGA. Vi gapade åt underliga fåglar, fotograferade känguruskyltar och drive-in spritbutiken.
Och minsann, redan vid nästa morgons joggingtur upptäckte vi att helt gäng kängurur hade
sin favoritbetesplats alldeles bakom IGA. Lite skygga, som kor ungefär, men vilda och inte
helt ofarliga om man kommer nära. Lyckan var fullkomlig.

Okänd fågel
Kängurur, redan första dagen

Drive in systembolag

Efter att ha acklimatiserat oss lite på marinan, som ligger i inloppet på en flod, mitt bland de
sockerrörsfält, som har gjort staden Bundaberg berömd för sin rom, var det dags att börja
planera vår roadtrip i Australien.

Att närma sig ett så stort land med så mycket att se är inte lätt. Vad skulle vi prioritera, hur
länge skulle vi vara iväg mm? Avstånden är stora, Australien är som Europa ungefär, men till
slut fick vi ner det till en utflykt på ca 15 dagar, besöka 3-4 ställen och blanda mellan flyg, tåg
och bilåkning.

Så upp klockan 04.00 och iväg med första tåget till Brisbane. 5 timmar tog den lilla resan,
som såg ut som en tumsbredd. Brisbane är en 3-miljoners stad, Australiens tredje i storlek,
och faktiskt ganska behändig. Den stora floden Brisbane river rinner genom stan i olika
kringelikrokar och överallt pilar färjor kors och tvärs som tjänar som allmänna färdmedel. Vi
tog färjan ut till det moderna konstmuseet the Powerhouse och promenerade sedan tillbaka ca 1 mil
utmed den vackra floden, med många stopp. Även Brisbane stoltserar med en vacker järnbro
under vilken restaurangerna trängs. Där skulle man äta middag enligt Lonley Planet och det
gjorde vi. En bonus var att vi prickat in den tid då jakarandaträden blommar, och de är helt
överväldigande med sina lila blommor, som dessutom doftar fantastiskt.

The Powerhouse, ett konstmuseum i en nedlagd kraftstation

Jakarandaträd i blom

Inte Sydney


Nästa dag ägnade vi åt Lone Pine Sanctuary, där vi fick se koalor på nära håll och träffa
klappningsbara känguruer, samt se många andra av de underliga djur som finns här.


Vi hade efter viss tvekan bestämt oss för att inkludera den berömda klippan Ayers Rock, eller
Uluru, som den numera ska benämnas, i vår rundresa. Uluru ligger mitt i Australien, 3,5
timmar med flyg från östkusten. Som att flyga till Rom ungefär för att se på en sten. För att
möta den omfattande besöksfrekvensen dit har man styrt upp besökarna ordentligt. Uluru
har en egen flygplats. Alla billiga motell och campingar är borta. En litet hotellområde, med
lite affärer och liknande är uppbyggt ca 20 minuter med bil från klippan och dit är man
hänvisad. Hotellpriserna varierar från dyrt till dyrare och för att, som billös kunna se
klippan eller något annat är man hänvisad till organiserade utflyktspaket. Inte vår ”cup of tea”
precis, men bara att bita i det sura äpplet. Så vi checkade in på hotellet Sails in the desert,
som trots ett dygnspris på 4500 kronor, hade kackerlackor i badrummet och missade att
städa vårt rum. Frukosten kostade 345 kr per person och middagarna, ja det vill ni inte veta.
Det billigaste sätter att komma till den berömda klippan var med en Hop-on-buss som
kostade 2330 kr för två dagar. Turister i alla hörn.

Vi går ner för landning i Uluru.

Buss till resorten

Var det värt det? Ja det får man nog faktiskt säga.

Första morgonen var det avfärd kl 04.45 för att se den vackra klippan i soluppgång. Magiskt.

I väntan på soluppgången


Vi valde sedan att göra en basewalk, dvs gå runt hela Uluru, ca 1 mil. Klippan är osannolikt
vacker. Numera får man inte klättra på klippan, som är mycket helig för aboriginerna, och heller inte fotografera den södra sidan. Landskapet runt om är ökenliknande bush. Att någon
kunnat överhuvudtaget kunnat leva där är ofattbart. Det är varmt. Vandringslederna stänger
kl 11.00 på förmiddagen om det är mer än 36 grader.

Berget är högt, med raka klippor

Uluru är som ett isberg. Bara ett par hundra meter över marken. Resten, flera kilometer ligger under marken.


På eftermiddagen var vi tillbaka, nu för att se på solnedgången. Lika vacker den.

This image has an empty alt attribute; its file name is DSCF6201-1024x576.jpg



Många fotografer ute.

Nästa morgon var det avfärd ännu tidigare, kl 04.30. Nu till de gigantiska stenformationerna som heter Kata Tjuta. Även här blev det en riktigt spännande och rejält kuperad vandring. Faktiskt nästan mera
spännande än Uluru.

Här går man upp och ner genom de olika stenmassiven

Varmt var det


De tidiga morgnarna gav gott om tid att hänga vid poolen och att utforska närområdet. Det
fanns lite olika föredrag och bildvisningar att besöka. 1985 lämnades hela området runt
Uluru tillbaka till ursprungsbefolkningen. I uppgörelsen ingick att aboriginerna skulle hyra ut
området , som nu är en nationalpark, till australiensiska staten på 99 år. Tanken är att
nationalparken samt de olika resorterna gradvis ska drivas av de lokala aborigierna.
Men överexploaterat är det. Det går inte att komma ifrån.

Vårt hotell, Sails in the desert, passade namn för seglare


Hur skulle man ha gjort istället som turist? Bästa upplevelsen tror jag absolut att man får om
man flyger till Alice Springs och hyr en rejäl bil där, som man laddar upp med mat och vin
(eller kör hela vägen om man skulle våga sig på det). Sedan kör man de 40 milen till Uluru
och njuter av det vackra landskapet, besöker Kings Canyon, som vi missade, och bor i någon
av de enkla självhushållsställen , som finns. Då kan man njuta av klippan och övriga
sevärdheter i egen takt och på egna villkor. För värt en resa är Uluru utan tvekan.


Efter våra 4 dagar i öknen tog vi flyget till Sydney. Bara inflygningen var värt resan, med
vyer över Sydney Harbour Bridge och operan. Vi hade hyrt en liten studio på airbnb i Bondi
Beach. Bortsett att vi kände oss 40 år för gamla är området mycket häftigt fyllt med barer
och restauranger och där den ena snyggingen efter den andra släntrade runt med en
surfbräda under armen. Vi nöjde oss med försiktiga dopp på den berömda stranden och
tittade med stor respekt på de höga surfvågorna och flockarna med surfare som låg och
guppade utanför i väntan på rätt våg. En walk, utmed den klippiga stranden ovanför, som
veckan till ära hade en stor skulpturutställning fick vi in.

Rätt image för en morgonpromenad

Smakprov på vågorna

Bondi beach

Ett vackert konstverk på den tillfälliga skulpturutställningen

Nästa dag var det dags för ett besök i 5-miljonersstaden Sydney. Buss 333 tog oss genom
hela staden och vi fick med såväl Maritime Museum, the Rocks, som en vandring tor över
Sydney Harbour Bridge. Möjligheten att klättra via brospannet erbjöds också för 2000 kr per
person. Inget för den som är både snål och höjdrädd.

Atti plåtar Operahuset från Sydney Harbour Bridge

Det blev en bra bild


På kvällen slog vi på stort och gick på en operaföreställning, La Traviata, på Sydney Opera House. En fin föreställning, även om operahuset är vackrare på utsidan än insidan. Och så är ju keramikplattorna från
Höganäs också. Som uppvärmning höll Sydney Gay and Lesbian choir konsert på trappan framför operan.

Sydney Gay and Lesbian choir
I väntan på La Traviata

Atti och plattorna från Höganäs


Sista utflykten blev en tur med de karaktäristiska gulgröna färjorna från Circular Key till Manly Beach,
en av Sydneys många vackra förorter. Vi gick Manly Beach Walk, en kuperad 1 mils
vandring, men fick hoppa över badet eftersom stranden var stängd på grund av höga vågor.

Sydney är en fantastisk stad med en otroligt vacker och skyddad hamn, dit man med stor
fördel kan segla. Men det är långt dit och vår tidsplanering tillät dessvärre inte det, utan vi
for ut till flygplatsen och hämtade ut en hyrbil, en fin Nissan X-trail, för vår vidare färd upp
emot de vackra Blue Mountains nordväst om Sydney.

Blue Mountains, vilket ställe!! Det är svårt att tänka sig något häftigare. Tänk höga blånande
berg, branta klippor, djupa canyons, forsande vattenfall, gigantiska ormbunkar. Vi var
mållösa. Vi bodde över i den lilla staden Blackheath och gick den fantastiska Great Canyons
walk ca 10 km upp och ner i ravinerna. Vi kunde ha stannat en vecka. Den ena hiken häftigare än den andra att välja mellan och en hisnande utsikt åt vilket håll man än tittade.

Nere i canyonen


Men Australien visade sig ha mer att erbjuda. Vi for vidare mot vingårdarnas förlovade land,
Hunter Valley. Efter 17 mil på en slingrig väg stannande vi på första tänkbara vingård, Talits
Estate och jag vet fortfarande inte om det var stämningen eller effekten av den dammiga
vägen, men vi blev som första dryck severade en Blanc de Blancs, som var den godaste jag
någonsin smakat. De följande 8 vinerna var inte dumma de heller.


På Talits Estate

Styrkta av denna goda början prövade vi en vingård till, Tyrells. Den pratsamma sommeliern
berättade att det skulle komma lite extra mycket folk just denna helgen för det skulle
uppträda en italiensk sångare på en utomhusscen på vingården Hope Estate. Hon kom inte
ihåg vad han hette, men han var känd, det visste hon. Efter en stunds googlande på
telefonen sa hon plötsligt, Andrea Bocelli , ja visst ja, så hette han. Vi ramlade nästan av
stolarna. Det avgjorde saken. Det fick bli ytterligare en dag i Hunter Valley. Vi törnade in på Wine Motor Inn i Cessnock och funderade på hur vi skulle lägga upp nästa dag.


Dessvärre var alla gräsmatteplatser till konserten utsålda, så det enda som återstod var ett
plaststolsalternativ vid scenen som innefattade vin och canapeer för 700 dollar. Det tyckte vi
var för dyrt, så vi ägnade halva dagen åt att reka lämpliga slänter bredvid staketet, köpa ost
och genom noggrant provande hitta det perfekta vinet för kvällen. På en av slänterna
träffade vi på säkert 30 kängurur, som också verkade gilla Andrea Bocelli, men gräset var lite
för högt för att jag skulle känna mig bekväm på picknickfilten. Vem har inte hört talas om
världens näst farligaste orm, the brown snake, som trivs i högt gräs i östra Australien och
vars bett dödar på 30 minuter? Så det slutade med att vi intog picknicken på parkeringen
och sedan på tå kunde ana den övre delen av Bocellis numera vita hår. Men ljudet kunde
ingen ta ifrån oss. Det blev en fantastisk kväll under stjärnorna.

Andrea Bocelli fans

Scenen, med plaststolarna framställda

Ser ni Andrea Bocelli? Man kan ana lite vitt hår och svarta solglasögon om man tittar väldigt noga.


För att inte hamna i bilkö bakom de övriga 10 000 besökarna smet vi lite innan konserten var
slut och styrde kosan mot vår nästa nattplats, ett airbnb på en bondgård, mitt ute på vischan
i slutet på en minst 15 km lång grusväg. Det var mörkt när vi kom fram, men den
tillmötesgående värdinnan Vicki hade lämnat ljuset på och nyckeln i dörren. På morgonen
vaknade vi av det behagliga prasslandet av en koflock utanför fönstret. Vicki hade bullat upp
med skinka och ägg, som vi intog på altanen med korna som vacker kuliss. Det var dessutom
kul att höra hur Vicki och hennes man, som relativt nya bönder försökte sig på livet på
landet. De födde upp biffdjur, som de fick till sig vid 8 månaders ålder och sålde efter ca 2 år.
Djuren gick ute året runt, men behövde visst tilläggsfoder på vintern, annars var det bara att
sköta stängslen och vänta på att djuren åt sig feta.

Vårt egna lilla hus på gården


Eftersom vi hade ca 150 mil kvar till Bundaberg var det dags att lägga några mil på väg A1,
som går utmed hela kusten. Alla som någongång rest med eller bott hos oss vet att
förmiddagskaffet är något som vi aldrig slarvar bort, så vid 11 tiden var det bara att svänga
av motorvägen för någon timmes kaffedrickande och bad. Lunchen däremot fick bli några
enkla mackor. När klockan börjar närma sig 5 började det bli dags att hitta något lämpligt
ställe att stanna på för natten. Inte alltid så charmfulla. Så här såg det tex ut på Moter Inn i Woolgolga.


I lokaltidningen hade vi läst om en jakarandafestival i staden Grafton, så det fick bli målet för
nästa dags förmiddagskaffe.

Bra kaffe var det också. Till och med vispgrädden till kakan var lila

I princip är hela kusten söder om Brisbane en enda lång sandstrand, som för säkerhets skull
heter the Gold Coast. Det ser ut som Miami ungefär , fast i ca 30 mil. Städerna heter typ
Surfers Paradise med mera, vilket inte låter helt seriöst i våra öron. Efter två dagar var vi lite
trötta på sandstränder , så vi körde in i landet. Australiensarna bor vid kusten märkte vi snabbt. 10 mil från kusten ser man knappt en människa och de blanka höghusen byts ut mot
öde västernstäder och mil efter mil av gröna kullar.



Så till slut var vi tillbaka helskinnade igen i den relativa tryggheten i båten i Bundaberg.

Alla vet att Australien är fullt av farliga djur, ormar som dödar på 30 minuter, giftiga spindlar,
livsfarliga maneter, för att inte tala om krokodilerna. Men vad vi inte visste var att även
fåglarna är livsfarliga. Våra svenska stjärtviftande skator, som på sin höjd stjäl en silversked
eller två, är i Australien förvandlande till stora livsfarliga attackdykade bestar med vassa
näbbar. Vi upplevde detta, the hard way, med skator som störtdök ned och attackerade våra
hjälmbeklädda huvuden. Om man inte har hjälm hugger de rakt i huvudet så blodet rinner.
Så med risk för att framstå som idioter cyklar vi nu omkring med spröt av buntband på
hjälmarna.



Sommaren är på väg här nere Down Under. Badtemperaturen är nu ca 23 grader och sim-
och surftävlingarna i full gång. Det är ganska imponerade att se små spensliga flickor och
pojkar i 8 års åldern kasta sig ut i de höga brytande vågorna med eller utan surfbrädor.

Vi glider runt här och säger G´day Mate och No Worries och börjar så sakta förbereda
båten för upptagning. I december blir det hemfärd . Skidsäsongen lockar.

Hälsningar
Elisabet o Karl Axel

3 thoughts on “Äntligen Australien

  1. Å så fantastiska reseupplevelser ni gör. Ett smörgåsbord av härliga platser och upplevelser. Med tips!
    Vi ses på Marcialonga i februari hoppas jag
    Britta

  2. Fanken, va coola ni är!
    Vilket äventyr ni är ute på, såååå kul att få följa er!
    Extra kul nu när ni är Down Under och jag varit på flera av de ställen ni skriver om, Fraizer island, Brisbane, Sydney, Bondai Beach, Blue Mountain, Surfers Paradise, inlandet längs med ostkusten, m.m.
    Hoppas vi kan ses när ni kommer hem till Stockholm eller Jämtland
    //Rock

Leave a Reply to Pär Gabrielsson Cancel reply

Your email address will not be published.