Den 1 maj 2022 öppnade Nya Zeeland sina gränser, som varit stängda i nästan 2 ½ år. Vi var förstås väldigt nyfikna på hur vår Spray mådde efter så lång tid på land och sugna på att fortsätta vår resa. Vi kom iväg hemifrån den 22 juni 2022. Vår resa började inte så bra. Det är jobbigt att flyga till Nya Zeeland, nästan enklare att segla hit.
Vi lämnade ett helt fantastiskt Saltsjöbaden i midsommarveckan. Trädgården var i mint
condition, rosorna prunkade, solen strålade.
Mina fina rosor
På Arlanda var det ingen lek. Ett smått kaosartat läge, folk överallt. Vi var dessutom krångliga
resenärer med enkelbiljetter, inga PCR-tester gjorda, konstig utrustning i form av
flytvästar med gaspatroner, nödsändare med radiotransmitters – ja, ni fattar.
Atti ser uppgiven ut, längst bak i kön.
Det tog oss 4 timmar från avgångshallen till gaten. Det var diskussioner och kontrollringningar om varför vi inte hade returbiljetter och om PRC-testerna. Kravet på PCR-test hade tagits bort dagen
innan, och där hade vi tur, eftersom vi båda hade haft covid veckan före avresan. Vid säkerhetskontrollen var det nya kontrollringningar och läsande av IATA bestämmelser, som vi, för säkerhets skull, hade
printat i förväg. Till slut kom vi igenom och kunde gå ombord på Qatars nästan fulla plan till Doha.
Första benet, 6 timmar, kändes lätt. Nästa ben till Auckland 18,5 timmar, är ingen lek. Någonstans
under vägen blir man helt utmattad och det tekniska stoppet i Adelaide, som endast innebär ett evigt
kånkande runt på handbagaget och nya säkerhetskontroller tog musten ur oss båda. Varje gång levde
våra nya flytvästar och nödsändare farligt. Att vi dessutom var sånär tillfrisknade från covid och med
skrällande hosta hjälpte inte.
Sista benet mellan Australien och Nya Zeeland
Väl framme i Auckland (kl. 04.30 på morgonen) saknades Lisas bagage. Vi fick beskedet att det var
kvar i Stockholm och skulle komma nästa dag eller om två dagar och levereras till Whangarei. Jo
pyttsan!!
Regnet hängde i luften när vi äntligen kom fram till Whangarei efter en 3 timmars bussresa. SPRAY
stod på hamnplanen där vi lämnade henne för 2½ år sedan och såg riktigt fin ut.
Hamnplanen på varvet Riverside Drive Marina.
Inne i båten var det instängt och fuktigt, men allt såg OK ut. Inga kackerlackor, inga läckage. Vi hann
hälsa på några av vännerna i marinan innan vi stupade ner i våra kojer.
Men det var ju midsommarafton. Vi hade utlovat midsommar-lunch till våra finska vänner Auli och
Hannu på Manta och tagit med oss såväl matjessill som snaps. Så väckarklockan på och några timmar
senare åt vi en utsökt midsommarlunch med nästan alla tillbehör ombord på Manta. Dill, gräslök,
jordgubbar är exotiska tillbehör som vi fick hoppa över. Så roligt att ses igen. Manta träffade vi första
gången på Samoa 2017 och sedan skiljdes våra vägar på Tonga senare det året. En lite lustig detalj är
att vi vid samma tillfälle träffade Janneke och Wietze på den holländska båten Anne Carolina och vi
reste runt tillsammans på det vackra Samoa. Janneke och Wietze seglade sedan direkt mot Europa,
delvis under den pågående pandemin, och efter mycket krångel, innefattande 3 månaders karantän
på Maldiverna, kom de så småningom hem till Holland. Och nu i sommar seglade de med sin Anne Carolina till Sverige och besökte oss i Saltsjöbaden. Så vi träffade vårt lilla gäng från Samoa, med 3
dagars mellanrum på varsin sida av jordklotet.
Hannu och Auli i Whangarei.
Nästa dag var det dags för midsommarlunch nr 2 , nu med Ulla och Pelle på Loupan, som varit i Nya
Zeeland i 2 månader och som nu var seglingsklara.
Väskan då? Inte ett livstecken. Efter två dagar började jag så smått undra och började efterhöra var
den var. Och här började en Golgatavandring utan dess like. Inga av Qatars söksystem fungerade.
Inga av de telefonnummer jag fått när jag anmälde förlusten av väskan fungerade Ingen svarade. Inga
av de telefonnummer som stod på Qatars hemsida fungerade. Det gick inte att ringa till flygplatsen i
Auckland eller till bagagehanteringsföretaget. Ingen svarade på mail. Till och med en så rutinerad
resenär och resebyråinnehavare som Mariann Klint, som jag mailade till i min nöd, kom någonstans.
Vid det här laget hade vi fått både internet och nyazeeländska telefonnummer, men det enda jag
gjorde var att bränna pengar i evighetslånga telefonköer till Doha och Stockholm. Till och med Amex,
som skryter med sitt utmärkta försäkringsskydd vid bagageförsening, anvisade inget annat ett
svenskt telefonnummer för skadeanmälan. Stängt på helgerna, 30 minuters telefonkö och 10
timmars tidsskillnad kan trötta ut vem som helst.
Det var först när jag lyckades skriva till Qatar via ett öppet forum på Facebook , som min väska, då
borta i över en vecka, fick ett case nummer och jag fick kontakt levande människa i Auckland. Hon
lyssnade till det smått osannolika namnet Uinise Maopa Unalotoki Suva Leameivaka och efter diverse
mail och telefonsamtal gick hon helt sonika ner till bagageområdet på Aucklands flygplats och letade
upp min väska på min beskrivning. Två dagar senare kom den med flyg till Whangarei. Förmodligen
hade min vittberesta väska stått i Auckland ännu, om det inte hade varit för min vän Uinise. 8 dagar
tog det, och ja, jag kunde kvittera ut lite pengar från Amex. Som tur var hade jag kläder i båten, mest
trasiga shorts och fläckiga t-shirts, men jag tänker med förskräckelse på hur det är för den som
kommer som för att semestra i 2 veckor på Nya Zeeland, utan den infrastruktur som jag trots allt
hade.
Väskan upphämtas på flygplatsen i Whangarei. Efter 8 dagar.
Och kläder behövde man här. Det var chockerande kallt och regnigt. På morgonen kanske ett par
grader, om det inte regnade, vilket det gjorde för det mesta. Som tur var har vi värmare i båten och
kunde leta upp de undanstuvade duntäckena.
Båten var bottenmålad när vi kom, så det skulle bara vara att sjösätta trodde jag. Det ar en total
missuppfattning. Ett oljeläckage i bogpropellern visade sig bero på en trasig packning, som skulle
beställas och sedan sättas in. Några gelcoatskador i förrän skulle fyllas igen, härdas, slipas, målas.
Motorn skulle bytas olja på osv osv. Det tog bara aldrig slut. Det enda jag vet säkert är att det är en
smärre tornado i plånboken och att vi drygt två veckor senare fortfarande står på land, med nattliga
och dagliga klättringarna nedför en stege som pikanta inslag i tillvaron.
Sedan vi fått upp skydd över sittbrunnen, den så kallade supstugan, är det dock ganska mysigt inne i
båten och vi sitter här och lyssnar på regnet, betalar räkningar och frustreras över satellittelefonens och kortvågsradions outgrundliga kommunikationsvägar.
Under tiden har Loupan avseglat och kommit fram till Fiji. Manta har också avseglat, men är kvar på
Nya Zealand och väntar på ett väderfönster för Nya Caledonien.
Manta på väg
Vi försöker roa oss bäst vi kan. En dag en fin hike upp på toppen Parihaka i fin regnskogsliknande
natur och en annan dag en till den fina botaniska trädgården Qarry Gardens, i ett gammal stenbrott.
En dag gjorde vi en utflykt till Auckland för att byta ut batteriet på vår Epirb, som naturligvis slutade
med att modellen var utgången, så vi fick köpa en ny för 8000 kr. Vi hann också med ett besök på
svenska konsulatet, och träffade svenska konsuln Cattis Andersson, som kom till Nya Zeeland med en
29 fots segelbåt för 20 år sedan och blev kvar.
Svenska konsulatet i Auckland
Den 9 juli var det dags för Attis 65 årsdag. Vi började dagen med att ta upp den trevliga traditionen att delta i ett lokalt Parkrun, en springtävling på 5 km , som äger rum kl 8 varje lördagsmorgon. Resultatet kan man sedan läsa på nätet, sympatiskt indelat i åldersklasser. Bra för den som bytt åldersklass samma dag och Atti hamnade på en ärofull 4e plats. Min blygsamhet hindrar mig från att delge mitt resultat.
Ett stående inslag på Attis födelsedag som alltid infaller på sommarseglingarna är jakten på
jordgubbar till tårtan. Inget undantag denna gång. Frysta fick det bli till slut, men ihop med kiwi och
mandariner på den Nya Zeelänska nationalefterrätten Pavlova, blev det jättegott. Vi firade till-
sammans med svenska Anna och Arthur, som är här med sin Amel 53 Vista och ska stanna en hel
säsong.
Tiden går!! För 5 år sedan firade vi 60 årsdagen på Bora- Bora med stort pådrag. Inga jordgubbar där heller
Atti 60 år på Bora-Bora
Nya Zeeland är en extremt grön ö. Man måste nästan ha solglasögon för att filtrera bort lite grönt
ibland. Nu har vi förstått hemligheten. Det regnar. Oavbrutet. Hela vintern. Vi hade lite målningsjobb
kvar pga av en gelcoatskada. Typ 10 cm målning i fören. På en vecka har det inte varit uppehåll nog,
så att det har gått att måla färdigt. Dumt att klaga, torrt och mysigt i båten! Men efter en vecka med
bottennoteringen 81 steg på stegmätaren, blir det lite drygt.
Men, vem vet? Kanske blir det uppehåll och sjösättning i morgon ?