Va, fortfarande kvar i Whangarei? Nej inte riktigt, men nästan.
Nu har det gått 5 veckor sedan vi kom hit till Riverside Drive Marina på midsommarafton. Dagarna
går fort och det känns som vi inte har haft särskilt mycket tid över. Att göra en båt klar tar tid
Den stora händelsen var så klart att Spray äntligen kom i vattnet efter nästan 2 ½ år på land.
Det var svårt att få till den sista målningen i allt regnandet, men Simon och Glenn var justa nog att
komma ner på söndagen, då det inte regnade och måla och gelcota färdigt, så till slut, den 13 juli,
kunde Mo lyfta ner landkrabban Spray i vattnet.


Allt fungerade, inga läckage, motorn startade, den nyservade bogpropellern fungerade, växlarna
gick i och kylvattnet puffade fint. Så skönt att kunna förtöja vid en brygga och höra vattnets
kluckande igen. En segelbåt på land är lite som en sköldpadda på rygg. Vi meddelade försäkringsbolaget
att vi var i vattnet och de gratulerade med en tilläggsfaktura på 2000 kr. Att försäkra en båt för
oceanfart är inte billigt.

Vi firade tilldragelsen med ett litet äventyr på land. I Nya Zeeland finns det mycket lysmaskar, glow
worms, som de kallas. Det finns särskilda grottor där mängder av turister leds ner för att titta på
fenomenet. Av en händelse hade vi fått veta att det fanns lysmaskar i en bäckravin i närheten, så när
det blivit mörkt tog vi på oss pannlamporna och hoppade upp på cyklarna och for iväg. Becksvart
inne i skogen, men efter ett tag vande vi oss någotsånär vid mörkret och när vi kom in i själva ravinen
lyste det av lysmaskar, som en stjärnhimmel. Lysmaskar är pyttesmå, bara några millimeter stora och
mycket blyga. Vid minsta lilla ljus syns de inte alls och av naturliga skäl går det inte att fotografera.
Men en häftig upplevelse.
Sedan fortsatte arbetet med putsandet av all rostfritt ombord, på med livbojar och livflotte, på med
segel. De nyinköpta skoten måste taglas och Atti tog sig an den inte helt njutbara uppgiften av byta ut jokervalvet i toan. Och så pumpade vi upp jollen och testade utombordaren och så var det lördag igen.

Sjömansarbete
Jokervalve heter den här centrala manniken i toan som gör att vattnet åker ut och att det inte kommer tillbaks.


På lördagar springer vi gärna vårt 5 km Parkrun och Atti hade denna veckan avancerat till 3.e plats i
sin åldersgrupp. Jag bevakade min förstaplats. Kanske är det ingen annan dam i åldern 65-70 år som
springer? På lördagar är det också Growers market här Whangarei. Det är kul att titta på alla lokala
grönsaker, även om det är lite klent nu på vintern. Men kumara, som är en slags sötpotatis finns
alltid. Och kål av alla slag, grönkål, svartkål, silverkål, pak choi mm. Och avocado, stenhårda. Frukost
på restaurang efter marknaden tillhör också våra lördagsfavoriter.

Svinkallt före start kl 08.00 på morgonen.

På Nya Zeeland finns det naturliga varma källor lite här och där. Vi gjorde en utflykt till ett ganska
litet källområde en bit norrut, som ägs och drivs av en maoriby, Ngawha Springs. Vattnet var rejält
svaveldoftande och det fanns källor i många temperaturer från 16,1 grad till 48 grader. Min favorit
var 39, 9 grader. Vi blev tillsagda att inte duscha efteråt, så att det helande vattnet verkligen skulle
verka. Svaveldoften satt kvar i håret länge och är kvar i båten ännu.


På vägen dit åkte vi förbi och tittade på de kända toaletterna i Kwakwa, som är ritade av den
österrikiske allkonstnären Hundertwasser. Han levde på Nya Zeeland mot slutet av sitt liv, men har
även varit verksam i Europa och Afrika. Ibland annat Wien finns ett häftigt bostadshus som han har
ritat.


En nyhet i Whangarei är att det nu finns ett helt museum och tillägnat Hundertwasser och hans verk. En
otroligt spännande byggnad, som verkligen förhöjer stadsbilden. Raka linjer är inte hans grej.


Gasol är en problematisk historia när man seglar runt på haven. Varje land har sin regim och sina
säkerhetsregler. På Nya Zeeland fyller man inget annat än sina egna gasolflaskor, med de speciella
kopplingar som finns här. Det gäller för övrigt i många länder. I andra länder är man lite mer laissez
faire och fyller gasol i vad som helst, som man håller fram. Bland seglare finns en utbredd do- it-
yourself-kultur, vilket innebär att man köper och fyller en godkänd flaska på ett vedertaget sätt. Men hjälp av en uppborrad regulator och en slang fyller man sedan med gravitationens hjälp en icke godkänd
flaska med den surt förvärvade gasolen. Gasoltvätt så att säga. Vi försökte oss på det, men de Nya
zeeländska regulatorerna överlistade oss, så vi lyckades inte med vårt olagliga uppsåt. Subjektivt
överskott som vi jurister säger. Inte straffbart.


Och så var det det där med våra demokratiska skyldigheter. Utrustade med kuvert för utlandsröstning från Valmyndigheten i Sverige skred vi till verket. 2 vittnen erfordrades och kuverten fick inte postas före den 28 juli. Men nu har det skett och vi hoppas våra stackars röster hinner hem i tid.

Rösterna på väg till Sverige.


Nya Zeelands nationaldjur är den skygga fågeln Kiwi. Den ser ut som en rund höna på långa ben och
med en lång näbb. Den har outvecklade vingar och kan inte flyga utan springer omkring på marken.
Istället för fjädrar har den päls, nästan som en katt. Den är självklart ett hyfsat lätt byte för allehanda
djur och är därför hotad. I likhet med lysmaskarna är den nattaktiv och mycket svår att få syn på. Att
få se en i vilt tillstånd är nästintill omöjligt, så den tanken har vi gett upp. Det är till och med svårt att
få se någon i fångenskap. I Whangerai finns ett Skansenliknande museum där man dels har ett Bird
Rescue Center, dels en allmän utställning. Där finns totalt inte mindre än 3 kiwis. Så bara att äntra
cyklarna, cykla en timma och så in i ett anpassat mörklagt rum och vänta på att det kommer ut en
kiwi. Och minsann, det gjorde det till slut. Fotografera fick man självklart inte, men google bidrog
med en fin bild.

En otroligt söt kiwi. Morrhår har den dessutom.

Så nu när även kiwin är avprickad, kändes det som dags att ge sig iväg. Fastän vi varit här i fem
veckor, och känt oss rätt klara sista tiden, blir det som vanligt stressigt på slutet. Våra nya batterier
kom några dagar senare än vi räknade med, vilket gjorde att vi fick flytta fram servicen på motorn till
sista dagen vi låg kvar. Men allt gick bra och bland det sista vi gjorde var att skicka upp Kapten i
masten. Riggen kollades av och masten blev tvättad. Nu återstod egentligen bara att fylla vatten,
surra jollen på däck och säga hejdå till alla vänner. På marinan i Whangarei ligger mest ”långliggare”.
Det är en brokig skara av människor med väldigt spännande och olika liv. Vi har lärt känna flera av
dessa seglare, och att nu plötsligt ge sig iväg blir lite känslosamt.

Med varvets ägare Carl Roberts. Bättre ställe finns inte.
Varvets alltiallo och lustigkurre Mo.

De senaste dagarna har vi kollat våra väderappar minst varannan timme. Vädret är väldigt påtagligt
härnere. Det har regnat nästan varje dag, ofta blåst hårt, men ibland har solen också visat sig. Hade vi
inte haft vår ”supstuga” hade vi inte överlevt. Tanken är att nu gå norrut mot Opua, en stad 60 sjömil
norr om Whangarei. Det är det nordligaste och det vanligaste stället att klarera ut och lämna NZ för tropikerna norrut. Lågtrycken och högtrycken kommer i en jämn ström från Australien. Det optimala
är att lämna när ett högtryck ligger mellan Australien och NZ och ett lågtryck just passerat. Då är det
ofta sydliga vindar här och man kan få fin medvind ett tag. När högtrycket passerar blir det svaga
vindar och förmodligen motorgång, därefter hoppas man att man kommit så långt norrut att man
inte drabbas av de sydliga vindarna på högtryckets baksida. Lågtrycken är ettriga, ofta djupa och med
svårbedömd bana. På södra halvklotet snurra vinden medurs runt lågtrycken.

Nya Kaledonien är den långsmala ön NV om NZ, Går man norrut då ett högtryck kommer från Australien får man fin medvind
Dessvärre är detta en allt vanligare vädersituation. Inget man ger sig ut i.

Så till slut vågade vi släppa tamparna i marinan och glida iväg ner för Hatea River. Det kändes faktiskt lite nervöst att koppla ur landströmmen och plötsligt var det bara jag och Lisa och Spray. Mot nya äventyr.

Hatea River Bridge öppnar för oss, förhoppningsvis för sista gången

Vi gick för motor ner till Marsden Point, här slutar floden och Stilla Havet möter. Vi hade medström
hela vägen och efter en fika fortsatte vi ut i havet, rullade ut seglen och testade att allt fungerade. Vi
har låtit en segelmakare ta bort våra lodräta lattor. Detta för att det ska gå så lätt som möjligt att
rulla in och ut seglet i masten. Storen är ju inte lika spänstig som en ny, och just in och utrullningen är ett moment som måste funka. Den stod fint utan fladder i akterliket. Genuan kom ut fint också, fast
den ser inte så kul ut, med åren har det blivit gråa områden, typ jordslag, men den ska nog hålla till
Australien. Efter en timmes segling vände vi åter in i floden och ankrade i en fin vik där vi legat
tidigare.
På eftermiddagen provkörde vi watermakern. Den funkade fint, vattnet smakade gott, men det
läckte vid några kopplingar.
Efter en första segeltur på 2,5 år tycker vi Spray skötte sig fint. Inga överraskningar, bara vi själva som
var lite nervösa. Men nu känns det bara bra, vi ligger i en fin vik (även om det blåste över 15m/s på
em) det är stjärnklart ute och i morgon fortsätter äventyret.

4 thoughts on “Förberedelser

  1. Förstår att det känns lite pirrit att gå till sjöss igen efter så lång tid. Så väl förberedda som jag vet att ni är så kommer allt att gå bra. Hoppas verkligen att ni får en fin fortsättning på ert äventyr. Ser redan fram emot nästa brev.

  2. Härligt!
    Det låter som all Er äventyrslust finns kvar.
    Ni är supercoola och jag ser fram emot era blogginlägg med resultat från löprundor i hamnarna, spännande maträtter och alla möten.
    Önskade er en behaglig överfart till Australien.
    Kram från en Jämtlänning

Leave a Reply to Lennart Österström Cancel reply

Your email address will not be published.