På grund av sjukdom i familjen och ännu ett litet barnbarn har vi bestämt oss för att stanna hemma i Sverige ytterligare en säsong. Båten ligger tryggt på Riverside Drive marina i Whangerai på Nya Zeeland och vi är mest i Åre. För att inte ni och vi ska glömma bort seglingen helt publicerar vi här en liten sammanfattning av förra säsongens intryck och upplevelser.

Att göra en sammanfattning av den långa och upplevelserika resan från Karibien genom Panamakanalen och över Stilla havet är ingen lätt uppgift, men vi ska ändå göra ett försök.

Vi anslog näst intill ett år för resan som började på Grenada i södra Karibien till Nya Zeeland och det var i kortaste laget tycker vi i efterhand. Det var otroligt många platser där vi hade velat stanna längre.   Om man ska stanna över orkansäsongen i Stilla havet får man naturligtvis tänka sig för, men det finns några olika möjligheter att kunna förlänga tiden. Man kan till exempel stanna på Stilla havssidan i Colombia eller Ecuador. Det går också att ta upp hyfsat stora båtar på Marquesesöarna, och på Raitea i Sällskapsöarna.  Även  på Tonga finns vissa begränsade möjligheter att ta upp en båt. På Fiji väljer en del att lämna båtarna över  orkansäsongen. På Vuda point marina grävs båtarna ner i sanden och på några andra ställen lägger man båten på olika typer av orkansäkra bojar och har avtal med någon som tar in båten i mangroveträsken om det skulle bli nödvändigt. Alla sådana lösningar måste man naturligtvis stämma av med sitt försäkringsbolag. De flesta väljer att, som vi gå till Nya Zeeland. Man kan också fortsätta till Australien eller längre eller gå norrut för att undvika orkanerna.

Ett orkanhål på Fiji

Att försäkra båten för en färd över Stilla havet är ingen billig historia. Vi har anlitat Pantaenuis och årskostnaden för en båt av vår ålder och storlek har varit ca 70 000 kr på årsbasis. Vi har också valt att ha en sjukförsäkring i Topsail för en kostnad av ca 10 000 kr för två personer.

Nu till själva resan.

Vi började på Grenada i november 2017 och gick först norrut till Martinique. Huvudsyftet med den resan var att proviantera på Martinique och vi fyllde båten med torrvaror och konserver för i princip ett helt år , eftersom vi hört att det var svårt att få tag på mat i Stilla havet. Vi köpte också ett försvarligt antal liter vin samt metanol till vår bränslecell typ Efoy. Vinet var absolut motiverat, likaså metanolen, men i övrigt var ryktet om att det skulle vara svårt att få tag på mat helt överdrivet. Det går att handla mat på öarna i hela Söderhavet.

ABC öarna

Aruba, Bonair och Curacao blev  naturliga stopp på vägen västerut.  Dykningen på Bonair är episk, med kristallklart vatten och stora fiskar, men med tanke på allt spännande som kommer är det inte värt att lägga alltför mycket tid där.

Colombia

Nästa stopp blev St Martha i Colombia, en otroligt charmig stad i ett trevligt spännande land. Här bör man lägga ordentligt med tid och passa på att resa runt, vilket vi inte gjorde i tillräckligt stor utsträckning. Här kan man också med fördel lägga sin proviantering i de stora välsorterade affärerna. Grönsakerna är helt fantastiska och priserna behagligt låga. Köttet är näst intill gratis. Dessvärre gäller det inte vinet. Det chilenska rödvinet Clos i 1 l pappkartong för ca 100 kr blev vår husdryck. Close to wine, som någon sa  och vi saknade redan det fina utbudet i Martinique. Vinet Clos kom sedan att förfölja oss i hela Stilla havet med toppnoteringar upp emot 250 kr för en literförpackning. Här återsåg vi också Bimbobrödet, ett vitt skivat formbröd som förmodligen innehåller mer konserveringsmedel än mjöl. Håller för evigt.  Colombias kust, som är klippig och hög med toppar upp emot 5000 m kan vara oerhört blåsig, så det gäller att planera sin segling.

Gatuliv i St Martha-en livlig och charmig stad

San Blas, Panama

En av de platser vi sett fram emot att besöka var San Blas, en skärgård i Panama befolkat av de småväxta och oerhört vänliga kunaindianerna. Nu kände vi för första gången att vi var långt hemifrån.  Kunaindianerna lever väldigt traditionellt på kokosnötter och fiske och utbytet av tjänster med seglarna kändes respektfullt och värdigt. De säljer en slags tyg applikationer som kallas molas i utbyte mot pengar eller varor och det är roligt att kunna bidra till deras försörjning på detta sätt. Vattnen i San Blas är fulla av rev och sandbankar och sjökorten är inte tillförlitliga. För att öka på spänningen finns det också krokodiler i vattnen där segelbåtarna ligger. Vi såg en best när vi var ute och körde med jollen och några månader senare blev en italiensk kvinna attackerad och illa skadad, när hon simmade i vattnet utanför Green Island, en av många öar vi besökte och gladeligen simmade runt vid.

Lisa med sin 160 cm ser reslig ut bredvid den lilla indiankvinnan

Den här killen passerade vi på ca 10 meter när vi körde upp i flod med jollen.

Panamakanalen.

Passagen genom Panamakanalen var en fantastisk upplevelse och en av höjdpunkterna i vårt seglarliv. Vi valde att gå tillsammans med World ARC, men vi har förstått att det inte är så svårt att administrera en kanalfärd på egen hand. Kostnaden ligger på ca 10 000-15 000 kronor, och den kostnaden innefattar då mätning, diverse avgifter,  den obligatoriska advisorn, 4 x40 m långa linor och 6 megastora fendrar. 4 stycken linehandlers är också obligatoriska, men dem kan man ordna själv. Passagen görs på 2 dagar med en övernattning och det är väldigt spännande att få se detta fantastiska byggnadsverk på nära håll. I Panama city kan man också proviantera med stor behållning och billiga priser. För den som är intresserad av tropiska djur och fåglar är Panama ett  trevligt land att besöka. Aporna tjattrar och fåglarna skriker, och det finns många spännande djur. Ögruppen Las Perlas i Stilla havet är också väl värd ett besök.

Adjö Atlanten

Inne i första slussen. Observera det lilla loket högst uppe till vänster, som drar stora båtar. Vi körde med vår egen motor

Galapagos

Något man absolut inte ska missa på sin Stilla Havssegling är Galapagos. Ögruppen ligger bra till på vägen till Polynesien  och är en fantastisk upplevelse. Det finns många rövarhistorier om hur svårt och dyrt det  är att segla dit, men inget av det stämmer. Man kontaktar en agent per mail från Panama, skickar ner lite passkopior och skeppspapper och seglar sedan dit och anmäler sig på första ön, normalt San Christobal. Agenten hjälper till med den ganska komplicerade inklareringen och kontrollen av båtbotten och när allt är klart betalar man. Ca 15 000 kr, allt kontant. Man bör absolut kosta på sig en autographo, som ger rätt att besöka 3 öar, däribland den stora och vilda Isabela, där man traskar runt bland jättesköldpaddor, iguanor och de obligatoriska sjölejonen. Vi tyckte besöket på Galapagos var en av höjdpunkterna på resan och stannande där ca 3 veckor.

En av många iguanor

Den här jättesköldpaddan mötte vi på promenaden.

Sjölejonen gillar att ligga och sova på båtarna,

Här har vi fått besök

Franska Polynesien

Sedan vidtog den långa crossingen, 3000 sjömil till franska Polynesien. För att undvika stiltjebältena runt ekvatorn måste man ofta gå för motor i flera dygn för att komma ned till passadvindarna runt 10 grader syd. Sedan är det bara att gira västerut och börja räkna dagarna. För oss tog det 19 dagar och det var bitvis ganska segt. Vi hade SSB kontakt med de svenska båtarna Loupan och Hakuna Matata och det gav lite avbrott. Vi såg också några kinesiska och koreanska fiskebåtar, men annars var det ganska enahanda.  På denna långa resa fick vi inte en enda fisk, mycket förvånande. Några napp, men bara stora fiskar, som tog med sig allt vad vi hade i form av drag och lina. Det är tydligt att man behöver rejälare fiskedon i detta hav.

Pyssel till havs

Halvvägs

Är det land?

Den fösta ögruppen vi kom till hette Marquesas, en grön och bergig ögrupp. Den första hamnen Baie des Virgens på Fatu Hiva  är trolskt vacker och att angöra på natten med blomdoften från land i näsan var magiskt. Vi seglade runt bland Marquesas i 5 veckor och var mot slutet rätt trötta på det eviga regnandet och de många myggorna.  Men öarna är gröna och vackra, polynesierna vänliga, språket franska och grapefrukterna söta och gigantiska. Grönsaker får man i övrigt slåss för att få tag på, men kompenseras av de goda baguetterna, croissanterna och ostarna.

Baie des Virgens, Fatu Hiva.

Pamplemousse, stjärnfrukt, kimchie, bananer och passionsfrukt. Några fynd från dagens promenad.

Nästa ögrupp, som heter Tuamotus såg helt annorlunda ut med små atoller omgivna av rev och små små byar med några få hus, palmer och kanske en pärlfarm. Vi stannade på 4 atoller och var där i en knapp månad, vilket var på tok för kort för detta trevliga område. Bland höjdpunkterna var atollen Raroia, där Kon-tiki strandade och Villervalle spelades in. Vi träffades den drygt 70-årige Rojo, som kom ihåg båda händelserna  och som dessutom tilltalade oss på svenska. En annan höjdpunkt var Fakarava south pass där vi driftsnorklade bland hundratals hajar i ett kristallklart vatten med koraller vars make  vi inte sett, varken före eller efter.

Rojo, kompis med Villervalle

Kontiki monumentet

Ankring inne i lagunen på Rarioa

Fantastiska fiskar och koraller i Fakarava

Här simmar vi med hajarna. Undervattensbilderna är tagna av Pelle på Loupan.

Fakarava

Till slut blev längtan efter civilisationen för stor och vi satte kurs på Tahiti och huvudstaden  Papetee, där allt finns. Efter några dagar bland restauranger, internet och affärer började vi tröttna och fortsatte vidare bland de lättseglade Sällskapsöarna, Society island, döpta efter geografiska sällskapet. Alla kommer till Papeete förr eller senare och vi passade på att köpa en ny utombordare och att bunkra dyrt vin.  Nästa ö hette Moorea och här började vi se mera turister och infrastruktur för sådana.

Roulotterna (mattruckarna) i Papeete. Här åt vi nästan varje dag.

Marknaden i Papeete

Fina cykelvägar

Vår favoritö bland Sällskapsöarna var Huahine, en behändig inte alltför exploaterad ö med mycket jordbruk. När vi kom dit började den månadslånga kulturfestivalen Heiva, och varje dag och kväll bjuds man på tävlingar i exotiska sporter som kokosnötsklyvning, fruktbärning, spjutkastning, kokospalmklättring och kanot. På kvällarna är det helt fantastiska dansuppvisningar med egentillverkade dräkter av färgglada tyger, kransar, blommor och blad.

Höftrullningar

Traditionell dans under Heiva. Byarna tävlar mot varandra

Blivande världsmästarna tränar. Lagkaptenen Jean Baptiste i mitten lärde oss att paddla utriggad kanot nästa dag

Mycket god buffe  bjöds vi på. Allt serverat i bananblad

r

Mattanter

Tävling i kokosnötsklyvning

Blommor är del av klädseln i Polynesien

Vi seglade rätt snabbt förbi öarna Taha och Raitea och fortsatte till Bora-Bora, ön med alla hotell med bungalows ute i vattnet. Tyvärr är ön på gränsen till överexploaterad och där saknas helt charmiga byliv, där vi blivit så vänligt inkluderade på övriga öar.

Over water bungalows

Spray framför Bora-Boras vackra silhuett

Lagunen på Bora -bora. Observera vår båt, den röda lilla triangeln. Vi har letat oss in  runt den norra udden av ön

Ett bra sätt att komma in i bylivet har varit att gå till kyrkan på söndagsmorgonen. Vid sidan av den fantastiska sången i många stämmor har vi alltid känt oss enormt välkomna och det är roligt att kunna hälsa på bekanta ansikten på torget eller i affärerna. Alla är fint uppklädda och vi har fått leta djupt ner i båtens stuvutrymmen för att hitta något som passar. Så småningom köpte vi en fin kjol till Atti och han ser numera väldigt stilig ut. Jag sliter med att försöka hitta en kjol tillräckligt lång och en sedesam blus, samt sjalar och hattar lite beroende på de lokala traditionerna.

Sista ön i Franska Polynesien var den mycket charmfulla Maupiti, som ser ut som Bora-bora i miniformat, men utan turister. Revpassagen är svår, med brytande vågor i ett smalt och kokigt pass, men väl inne har man lön för mödan. Där stannade vi i nästan en vecka, delvis för att vi inte kunde ta oss ut genom passet. Om man vill bli lokal hjälte ska man segla till den lilla atollen Mopelia, som ligger ett dygns segling bort. Eftersom det inte finns några kommunikationer till den ön agerar seglarna som frakt och passagerarfartyg. Våra amerikanska vänner valde att segla dit och fick utöver 6 flyttlådor och 2 bananstockar, med sig tre passagerare och knöt vänskapsband för livet.

Vågorna bryter i revpassagen till Maupiti

Den smala revpassagen syns längst upp på bilden. Här går man inte igenom i hårt väder.

Paradisön Maupiti

Franska Polynesien är stort, större än Europa och väl fungerande med sjukvård, sophämtning och fungerande infrastruktur. Polynesierna talar franska utöver sitt lokala språk och är mycket vänliga och välkomnande. Den polynesiska kulturen är väl omhuldad och bevarad. De vackra, tatuerade polynesierna paddlar sina utriggade kanoter och har blommor i håret. Man får nypa sig i armen för att inse att det är sant.

Cook öarna

Till nästa ögrupp, de självständiga Cooköarna är det rejält långt, ca 700 -900 sjömil. Här ställs man som seglare inför valet att gå till de norra öarna eller de södra öarna. Öarna är små och ligger glest, med få skyddade hamnar. Den södra rutten innefattar möjlighet att besöka den speciella atollen Palmerston, ett litet minisamhälle med en speciell samhällsstruktur, som är otroligt välkomnande gentemot seglare. Dessutom kan man besöka huvudön Rarotonga och den vackra ön Apataki.  Vi valde den något längre norra rutten och besökte  nationalparken Suvarrow. Den atollen är obebodd sånär som på två tillsyningsmän  och man ligger fantastiskt fint i lagunen där vattnet är kristallklart,  mantorna hoppar och hajarna kommer på besök. När vi kom till Suvarrow var vi 5:e båt det året och de sällskapstörstande tillsyningsmännen bakade bröd och anordnade knytkalas och tog fram sina ukuleles. Cook islands är en fd engelsk koloni och har täta band med nya Zeeland. Här talar man engelska och betalar med Nya Zeeländska dollar. De flesta som går till Suvarrow fortsätter den norra rutten till öriket Samoa, men vi valde att försöka få med allt och satte kurs på den lilla ön Niue, 600 sjömil sydväst. Att segla kors och tvärs i passadvinden är faktiskt inte en så dum ide, eftersom man får bättre vindvinkel och slipper det eviga rullandet.

Hajbesök i lagunen

De trevliga tillsyningsmännen på kontoret

Brödbakning

Nuie

Niue, ett av världens mista länder, består av en klippa i havet. Det finns ingen hamn och det är på grund av djupet svårt att ankra, så det gäller att få tag på en av de 12 bojar som finns utlagda. Siktdjupet är kanske 50 meter och valarna simmar oberörda mellan båtarna. Det går inte att landa ens en dinge mot den klippiga kusten, så alla båtar, stora som små, måste gå in till piren, släppa iland en man och svänga ut en kran, där båten hissas upp på kajen. I hårt väder är detta helt omöjligt och man måste vara beredd att evakuera sin boj om vinden skulle vrida mot väst. Väl iland kommer man till ett litet fungerande samhälle, mer nya zeeländskt än Nya Zeeland.  Utbudet i affärerna förstummar en inte så bortskämd seglare och det finns något så exotiskt som en vinbutik, med goda nya zeeländska och australiensiska viner. Naturen är dramatisk och det finns fina, väl utmärkta hiker. Absolut en spännande plats, men efter att ha varit i Nya Zeeland där allt detta och mycket mer står att finna kanske Nuie ändå är en plats man kan hoppa över. Om man inte samlar på länder förstås. Och det gör ju vi.

Den legendariska kranen

Utsikt mot ankringsplatsen. Helt oskyddad mot alla håll  än ost

På ankringsplatsen simmade valarna bland båtarna

Samoa,

Vi valde att fortsätta vårt seglande kors och tvärs i Stilla havet  och satte nordlig kurs mot Samoa. Samoa är uppdelat på två länder. Amerikanska Samoa, som tillhör USA och Samoa( fd Västra Samoa), som är självständigt. V i gick till Apia, huvudstaden på Samoa och den avstickaren var väl värd besväret. Vi kom till en levande kultur, inte likt något annat vi sett tidigare. Till Samoa kommer bara någon handfull båtar per år och någon turistindustri finns inte i den mening vi är vana vid. Här träffar man på de riktigt storvuxna människorna, ofta 2 m långa och 150 kg tunga. Många är helkroppstatuerade, en ritual som tar flera dagar och involverar hela släkten. Män bär kjol, till och med när de spelar cricket. Ursnyggt.  Tack vare de ambitiösa Wietze och Janneke på den holländska båten Anna Carolina utforskade vi varenda väg på huvudön och hoppade i djupa saltvattensgrottor och badade bland jättemusslor (1/2 m stora). Varje morgon tågar de kjolklädda poliserna genom staden bakom en orkester och spelar nationalsången och hissar flaggan. Missa inte detta spännande land.

Hamnen i Apia

Polisorkestern

På Samoa liksom i övriga Polynesien är träsnideriet utsökt.  Vi beställde en skärbräda i det hårda träslaget Ifilele

Bananer och plantaner finns alltid

Tonga

Vi började med den norra ögruppen Niuatoputapu, som inte så ofta får besök av segelbåtar. Som vanligt blev vi varmt och vänligt mottagna av byborna och inviterade till taklagsfest i en av kyrkorna. Här firade man 5 dagar i rad och varje dag stektes två hela grisar i jordugn. Till Niuatoputapu kom supplybåten bara en gång i månaden och befolkningen lever på fiske och vävning av bastmattor.

Så småningom seglade vi söderut till Vavau, seglingsmeckat där alla seglare samlas för eller senare. Här var det lätt att leva med restauranger, internet, affärer, frukt och grönsaker och en strid ström av olika arrangemang. En sak man inte bör missa är att simma med valar, en stor turistattraktion och väldigt häftigt. Skärgården runt Vavau är bra utprickad, lättillgänglig och väldigt trevlig. Trevliga bybor och seglare överallt. En rolig sak är de tongeans feasts som anordnas av byarna. Mat i överflöd lagas, en gris helsteks och mot betalning får alla vara med. Man sitter vid bord i sanden och alla tar med egen dryck. Väldigt gott och uppskattat och ett bra bidrag till  den lokala ekonomin. På Tonga går män och kvinnor klädda i vävda bastmattor av olika storlek, speciellt till fest. Väldigt speciellt och vackert. Om man hinner ska man segla ned till ögruppen Hapaai, en lång dagssegling söderut, som är mindre besökt och enligt uppgift, väldigt vacker.

Söndagsklädsel

Glada valsimmare

En knölval hoppar

Till Tonga kommer alla långseglare till slut

Helstekt gris

Till slut blev det dags att lämna Tonga efter en dryg månad i detta vänliga land.  Ett samtalsämne som ständigt kommer upp är om man ska segla till nya Zeeland från Tonga eller gå via Fiji. Var och en är sin egen expert på detta ämne och vindar och strömmar diskuteras i det oändliga. Det som avgör är främst hur mycket tid man har och vad man har för planer för sin fortsatta segling. Om man seglar från Tonga har man fördelen av att kunna stanna vid Minerva reef och på så sätt dela upp seglingen något.

Fiji

Vi valde att segla till Fiji och vad man än gör får man inte missa detta speciella , oerhört vackra och spännande land.  Vi seglade till den norra ön Vanau Levu och klarerade in i den charmiga staden Savu-savu. På Fiji är befolkningen melanesier, med ett mycket starkt inslag av indisk befolkning. Landet var engelsk koloni och blev självständigt först 1970. På Fiji finns allt. Höga berg, vita stränder, stora öar, små öar, exotiska städer och små enkla byar.  Vi stannade bara drygt tre veckor vilket var på tok för kort i detta fantastiska land, som man borde stanna minst 3 månader i. Höjdpunkten för oss var de vackra Yasawa öarna, som bjöd på den vitaste sand vi sett hittills. En speciell sak med Fiji är sevu-sevu cermonin, som är obligatorisk om man vill besöka en ö eller en by. Man söker upp hövdingen och lämnar över de ganska dyra cavarötterna som man har införskaffat. Dessa tillreds till en grumllg milt berusande dryck och efter diverse mummel och handklappningar är man välkommen som byns gäst och får röra sig fritt. Ett annat trevligt ställe är Manmuca öarna med semesteranläggningen Musket cove, som vänligt tar emot seglare och där man kan njuta av lyx som att bada i pool och dricka sundowners vid en trevlig bar. Pizza säljer de också.

Knippen av torkade cava-rötter

Mot Nya Zeeland.

Till slut den oktober blev det vår tur att ge sig ut på den fruktade 1000 sjömils resan till nya Zeeland. Vi följde den nya zeeländske vädergurun  Bob Mc Davitts routingförlag slaviskt och fick en ganska tuff resa, skarpt mot vinden, men utan andra överraskningar. Redan efter 2 dagar började det bli kallt och mot slutet var det underställ, mössa och fullt sjöställ som gällde. Resan tog 7 dagar för oss och det var med stor lättnad vi siktade de höga bergen och kände doften av får och jord. Det gick inte lika bra för alla. En norsk ensamseglare fick på sig hårt väder norr om Nya Zeelands nordspets och förliste, men räddades av en lastbåt med en hårsmån. Han var medvetslös efter många timmar i vattnet när han vinchades ombord. Att komma fram till Nya Zeeland är som att krypa in i en varm famn. Efter ett trevligt mottagande är man plötsligt på ett ställe där allt finns, allt fungerar och dessutom är naturen anslående och det finns massor att göra. Vi valde att spara utforskandet av Nya Zeeland till senare. Efter ett år på havet och ett nytt barnbarn hemma hade vissa av oss bråttom hem och vi lyfte upp båten på Riverside Drive Marina i den trevliga staden Whangerai, där det finns flera marinor och massor av båtservice. Där får den ligga till september2019, då vi räknar med att komma tillbaka för en 3-4 månaders kombinerad land och seglingsresa i detta spännande land.

Fiske

Några ord måste sägas om fisket på denna resa. Vi, som var bortskämda med att få fisk när vi ville på Atlanten och i Karibien var djupt besvikna över att knappt få napp den inledande seglingen till Polynesien. Och om vi fick napp var fiskarna så stora att både drag och lina försvann och det enda vi fick se var triumferade hopp från stora fiskar. En gång kom det dessutom hajar och snodde fisken innan vi fick ombord den. I Papeete gjorde vi om vår fiskeutsustning. Vi övergav spö, rulle, tafs och bläckfiskedrag  och gick över till att använda  en grov lina fäst, via en gummikord, i en knap och vanliga skeddrag eller wobblers. När vi fick napp drog vi helt sonika in linan för hand och matade ut den på andra sidan. Ofta tröttade vi ut fiskarna genom att släpa dem ganska länge efter båten. Med denna metod började vi plötsligt att få fisk igen. Wahoo, mahi-mahi, tonfisk, dorado   och vår riktiga trofe, en sailfish på 2 m. Den senare  tyvärr inte så god matfisk. Vi lärde oss också att tillreda fiskarna gott med lime, kokosmjölk och  taroblad.

Formaliteter

Denna långa resa som tog oss genom 11 länder innebar mängder av olika inklareringsbestyr. I Colombia måste man ha en agent och det är dyrt, drygt 1000 kr, och tar lång tid. Även Panama är ganska dyrt, vid sidan av kanalavgiften. Galapagos är väldigt dyrt, ca 15 000 kr, men värt varenda krona. Först när man kommer ill Franska Polynesien igen blir det för oss europeer billigt och enkelt.  Kostar några hundralappar och man får stanna i 6 månader minst. Amerikaner och andra icke-euroopeer måste betala en dyr bond. Om man ska till Suwarrow på Cook öarna måste man söka tillstånd i förväg. Det gjorde vi, men fick inget svar och seglade dit ändå utan problem.  Niue, Samoa och Tonga är ganska straightforward, man betalar mellan 500 och 1000 kronor och får stanna ca 3 månader. Fiji är krångligt. Här måste man ansöka i förväg och skicka in en 9 sidig ansökan med tusen frågor. Väl där tar inklareringen lång tid och man måste vänta i flera dagar på ett elegant cruisingpermit. När man lämnar landet måste man försvinna inom 1 timma efter utklareringen och kontroller görs. Även för Nya Zeeland måste man ansöka i förväg och sedan anmäla sig ett dygn innan man kommer. Där görs en rejäl genomgång av båten och allt kött, honung, växter och växtdelar slängs obönhörligen. Vi höll på att bli av med en fin korg från Fiji eftersom den var förhållandevis nygjord.

Reservdelar och vad gick sönder.

Värmeväxlare gick sönder på Galapagos. Det var impellern som hade fastnat där. Kunde lagas på plats. Watermakern gick sönder på väg till franska Polynesien. Det var några enkla kolborstar, som var utslitna. Efter en djupdykning i reservdelsförrådet hittade vi ytterligare 2 stycken och kunde byta med hjälp av Pelle på Loupan. En viktig reservdel att ha. Vi hade inte en aning, utan de låg i en reservdelspåse, som följde med watermakern när vi köpte den.  Kicken gick sönder i en gipp på väg till franska Polynesien Vi kunde använda tamp och fick hjälp med att räta ut den på en vanlig verkstad på Marquesesöarna. Utombordaren började hacka och la slutligen av på Tahiti. Vi köpte en ny och fick tag på den sista på Tahiti. Utan utombordare är man riktigt hjälplös. Ett band i toppen på genuan gick av så seglet dråsade ner på väg till Fiji. Vi valde att segla med ett mindre försegel och lagade inte förrän på Nya Zeeland. Det nästan värsta problemet vi råkade ut för var att kuggarna på ankarspelet slets ut  så att ankarkättingen började slira. Ankaret är helt nödvändigt och att inte kunna lita på att få upp ankaret i alla lägen är ett väldigt osäkerhetsmoment. Denna reservdel kommer vi alltid ha ombord i fortsättningen

Atti agerar ankarspel

Sjukdomar

På denna resa blev vi inte sjuka, bortsett från läbbiga infekterade sår oftast på grund av myggbett. Sammanlagt 4 penicillinkurer gick det åt. Det är väldigt svårt att undvika sårinfektioner i värmen och man får ofta små sår på fötterna och benen på grund av myggbett eller att man slår i tårna.  Myggmedel i mängder och sandaler med täckta tår är ett tips. På apoteken kan man köpa olika slag av penicillinsalvor, silversalvor och allehanda andra grejer som man kan pröva först.  Febersjukdomarna chikungunya, sika, och denguefeber är inte ovanliga och vi har olika vänner som drabbats av dessa. Att ligga till ankars är generellt sett bra bra och vi stannade inte på platser om de var myggiga. I skymningen är myggorna speciellt hungriga och man blir ofta biten på benen när man är på restaurang på kvällen.

Infekterade myggbett

Vädret

Själva seglingen påminner mycket om den över Atlanten. Vi rör oss även här i passadvindsbältet förutom just vi Galapagos som ligger mitt på ekvatorn. Alltså hade vi för det mesta vind från SO, mellan 5 och 15 m/s. Vår huvudsakliga kurs över Stilla Havet var väst, så det blev mest slör hela tiden. Squallsen (de väldigt lokala kraftiga regn och vind byarna) var betydligt färre här än på Atlanten. Dock hade vi vid ett par tillfällen riktigt otäck åska, regn och kuling, samtidigt naturligtvis. När vi väl kommit in i passaden, 3 dagar efter Galapagos, var vindarna  inget problem. Inte förrän passagen från Fiji ner till Nya Zeeland. Den sträckan kräver lite planering. Vi rörde oss då från passadvindarna, ner genom ett område med mycket växlande väder för att till slut under de sista dagarna komma in i den typ av väder vi har här i Skandinavien, dvs ett område med ständiga hög och lågtryck som passerar. I Sverige är vi vana vid lågtryck som kommer in från Nordsjön, ofta med ökande vindar och nederbörd. På Nya Zeeland är det ungefär likadant, där kommer lågtrycken på ett pärlband upp från södra Australien. De kommer ofta med 5 till 7 dagars intervall och passerar ofta över norra N.Z eller strax nord därom. Det är alltså stor risk att man under resan ner till N.Z kommer i kontakt med ett av de här lågtrycken. Ofta är det kulingvindar med höga vågor. Problemet är att bestämma när man ska lämna Fiji för att undvika lågtrycken nere vid N.Z. En normal passage tar ca 7-8 dagar och det vet alla hur svårt det är att förutse vindarna en vecka framåt. Med hjälp av en meteorolog på N.Z, “Weather-Bob” lyckades vi få en rätt ok resa. De sista två dygnen var nervösa. Då kom vi otäckt nära ett lågtryckscentrum norr om N.Z. men vi klarade oss undan den värsta vinden

Här är en grib-fil vi laddat ner via vår Iridium-telefon. Den visar väderläget ca 1 dygn innan vi kom fram. Den lilla blå pricken norr om N.Z är Spray. Vi har alltså ett lågtryckscentrum strax söder om oss. Då vinden snurra medsols runt lågtrycken här har vi i detta läget medvind, Det lila området är inget kul område att vara i, typ mellan 15-20 m/s med vågor som ser skrämmande ut.

I Södra Stilla Havet är det cyklonsäsong mellan nov och april. I öster, mellan Panama och Tahiti är det dock väldigt ovanligt med cykloner. Därför kunde vi gå genom Panama redan i februari. Väster om Tahiti bör man inte gå förrän i maj och grundregeln är att man ska lämna tropikerna (Tonga eller Fiji) senast 1:a nov.

Detta var en sammanfattning om vår resa över det fantastiska, men oändligt stora Stilla havet, som upptar halva jordens yta.

Vi hoppas kunna återkomma i oktober 2019 med säsong 4, som kommer handla om Nya Zeeland, Nya Caledonien, Vanuatu och förhoppningsvis Australien.

Elisabet och Karl-Axel

5 thoughts on “Säsong III Från Karibien till Nya Zeeland En sammanfattning

  1. Vilken mastodontläsning och vad det verkar så har även resan varit fylld av äventyr och tagit en stund ;-) Kul blogg att snubbla på…

  2. We own Rusalka a HR40, and we are driving around NZ and noticed your SYSpray being worked on. We have previously read your blog – very interesting to read. We took some pictures of SYSpray out of the water being worked on, if you want us to send the pictures email us or send a message through our website.
    Alex and Jackie
    Rusalka
    http://www.rusalka.com.au

Leave a Reply

Your email address will not be published.