Mycket hade vi läst om det paradisiska Polynesien och de vackra Marquesesöarna, men en sak hade vi missat totalt. Regnet. Det regnar och regnar och regnar. Varje dag kommer det stora skyfall, som gör att vattnet i alla vikar blir brunt av flodvatten. Alla stigar och vägar förvandlas till lervälling. Handdukarna torkar aldrig och börjar lukta surt. Skorna löses upp i sina beståndsdelar, sulorna lossnar och alla kläder är fuktiga i bästa fall eller dyngsura i värsta fall.
Folk är oerhört tåliga. De fäller upp ett paraply eller ställer sig under ett träd och efter ett tag går regnet över och livet går vidare. På vårt hamncafe drar sig alla mot mitten av taket när vattnet skvalar ner och stänker upp runt benen. Marqueses ligger så nära ekvatorn att vi fortfarande är i doldrums med ostadigt väder. Förhoppningsvis blir det bättre när vi går lite längre söderut och kommer in i passadvindsbältet igen.
Vi hade tänkt oss att segla runt ön Nuku Hiva. Första stoppet blev Daniels Bay, en vik som ligger i en djup dal, som avslutas vid världens näst eller näst-näst högsta vattenfall, 350 m. Här har amerikanska Survivor spelats in och en gång i tiden var detta den största bosättningen på Nuku Hiva med 30 000 invånare. Numera bor det 12 00 människor totalt på Marquesesöarna. I Daniels Bay bor det 5 familjer. Byn saknar väg och enda förbindelsen ut är via båt. Man kommer upp till byn via en flod och det ser ut som edens lustgård med fruktträd och blommor. Vi ville gärna se vattenfallet och hade turen att få med oss Paul , som guide. Paul, visade sig vara en intressant person. Han var född på Tahiti och hade bott på Nya Zeeland och också arbetat på flera av lyxhotellen på Bora Bora. Han hade gjort iakttagelsen att ju rikare människorna var, desto olyckligare var de. Så vid 40 års ålder hade Paul flyttat hem till sina farföräldrars by i Daniels bay. Han hade inget jobb och inga pengar, men var lycklig. Han försörjde sig på att sälja kopra från sina kokospalmer och på att guida ibland guida turister. Pengar ville han inte ha utan var tacksam om han kunde få lite pasta, ris, kaffe eller mjöl.
Uppför floden.
Med Paul och Vaara
Om någon av er har funderat på att bli kopra farmare kan vi ge lite basfakta. Först måste man köpa lite mark med kokospalmer på. Alla kokosnötter tillhör någon. Sedan bör man se till att man sätter ett plåtbleck runt varje palm, så att råttorna inte kommer åt kokosnötterna. Sedan är det bara att vänta på att nötterna ramlar ner. När de gjort det samlar man ihop dem och lägger dem i en hög för att torka. Typ 3-4 dagar om det är soligt. När det är gjort vidtar det mödosamma arbetet att skala nöten, dvs ta bort det ca 5 cm tjocka skalet till man kommer in till det vi känner igen som en kokosnöt. Om man är ovan kan det ta upp till en timma per nöt. Sedan hugger man hål i den inre nöten och karvar ut den vita kopran. Den ska också torka, oklart hur länge och helst under tak. Desto torrare förhållanden, desto högre kvalitet. När man har fått ihop ca 30 kg kopra stoppar man ner det i en säck och far till stan för att sälja när koprabåten kommer. För att få ihop 30 kg kopra behövs ca 100 kokosnötter. För 30 kg kopra får man ca 2500 polynesiska franc, dvs ca 200 kr. Paul och hans grannar var dessutom tvungna att hyra en båt för att få ut kopran från Daniels Bay till stan. Paul berättade att när båten var betald räckte överskottet till lite mat och kanske en öl. Skor var för dyrt. Även flip-flopsen kostar 1500 franc beklagade sig Paul.
Kokosnötter på tork
Kopraskjul
Kopran torkar.
Hur som helst, Paul och hunden Vaara följde oss till vattenfallet, en spännande hike, som innefattade tre , inte helt okomplicerade, vad i båda riktningarna. Vi kom inte riktigt fram till fallet eftersom det regnade, och var risk för stenras från de 300 m lodräta klipporna unt om oss, men det var oerhört vackert och spännande att höra Paul berätta om livet i dalen förr i tiden och om hur de döda begravs i grottor högt upp i bergen och andra historier.
Första vadet. Hunden Vaara simmar.
Världens näst högsta vattenfall
På vägen tillbaka stannade vi hos Monette och Mathias och åt en braklunch med tonfisk på alla ledder. Poisson Cru, saishimi, kyckling, gnocci och stekta bananer för ca 80 kr per person.
Monette och Mathias
Läckerheterna dukas upp.
Mathias i köket
Utsikt från matbordet. Bilen har de för att köra tunga grejer från stranden till huset.
Till sist hälsade vi på hos Pauls farbror, som såg ut som en rockstjärna och han skickade med oss mango och 6 gigantiska grapefrukter. Stjärnfrukt och chili hade vi redan plockat.
Vi återvände med en låda mat och ett par flip-flops som tack för all gästfrihet. En givande dag.
Vi fortsatte runt ön och kom så småningom till en annan paradisvik, Anahoe bay. Även här gjorde vi en hike över ett pass till nästa vik. Vi döpte om hiken till ”the mud walk”. Det var ganska brant och fötterna stod på tvären i skorna. I nästa vik fanns en större by och framförallt en restaurang ”Chez Yvonne”. Jag åt getkött, för första gången i mitt liv tror jag. Det var faktiskt gott. Med resterna matade vi ålarna i bäcken bredvid restaurangen.
Anahoe Bay
Höga spetsiga berg
The mud walk
Curried goat
Ålarna äter rester
Efter en några dagar var vi tillbaka i favoritviken Taiohae.
Vi tog emot Hakuna Matata och Luopan, som anlände efter en fruktansvärd segling i regn, åska och squalls. Det nytillverkade rodret höll och Ulla och Pelle var uttröttade, men glada. Pelle fyllde år, så vi firade med födelsedagsfika och restaurangbesök.
Polynesierna är väldigt kyrksamma, så på söndagen besökte vi den katolska mässan kl 8 på morgonen. Det var helt fullt i den stora kyrkan och sången var fantastisk. Kören bestod av minst 50 personer och de sjöng i säkert 8 stämmor. Församlingen också. Mässan var på franska, men de sjöng på polynesiska. Vi fick leta upp långbyxor och finklänningarna för att smälta in.
Kyrkan Notre Dam
Prästen, till höger, har fått av sig skruden.
Atti och jag gjorde ett försök att leta oss upp till en gammal kultplats på ett berg ovanför byn, men efter flera timmars irrande i skogen gav vi upp. Rätt som det är kan man hitta en bunden gris under ett träd och även kor och lösa tjurar. Hästarna står bundna lite överallt på trädgårdarna och hönsen springer fritt. Vi plockade lite frukt. Det finns mängder överallt. Mangon växer på stora höga träd och blir ofta skadad när den ramlar ner. Grapefrukt växer på lägre tunna träd och det är ofattbart att grenarna håller. En normalstor pamplemousse väger över 1 kg, de största upp till 2 kg. En snäll man gav oss några. De är otroligt söta och goda och vi äter varje dag.
Grisen till höger
Efter en utflykt i skogen. Pamplemousse, rambutan, carambole, lime, bananer.
Vi planerar nu vår nästa seglingsetapp. Den ska gå till den stora ögruppen Tuamotos, som ligger ca 400 sjömil härifrån. Vi räknar med att det kommer att ta 3-4 dygn. Ögruppen består av små låga atoller, med palmer som högsta punkt. Man måste planera ankomsten ganska noga, så att man kommer fram i dagsljus och det måste även vara slackvatten för att man ska klara revpassagerna. Det kan vara upp emot 8 knops ström i ett pass. Vi siktar på att gå till ön Rairora, där Kontiki strandade och där Villervalle i Söderhavet spelades in. Om Ni vill återuppleva gamla minnen finns serien på Youtube. Avsnitt 5 heter Rairora.
På Tuamotos saknas i stort sett affärer, så nu bunkrar vi igen. Internet saknas också på de flesta öarna. Det ska bli väldigt spännande att komma dit.
Vilka äventyr och erfarenheter. Måste erkänna att det där med regn har man inte fått med sig i tanken – bara solsken och stränder.
Själva har vi hämtat hem en XP 44 i helgen (Aida II). 200 nm, 9 knop snitt, med max 17,4 knop. Ska bli spännande.
Ha det fortsatt bra.
Björn
PS det finns plats ombord :)
Hej Björn,
Wow, vad häftigt med en ny Aida!! Det måste ju peppa hela gänget till nya stordåd på banan!
Du kan tro jag saknar stämningen ombord när det drar ihop sig till start.. och hur skönt det känns när allt gått bra, om det nu gjorde det!?
Stort lycka till med det nya spjutet och hälsa Lennart och alla grabbarna.
/Karl-Axel
Hej på er,
Den där Paul var ju kul.
Det förklara ju att man att man haft sån otur här i livet.
Hoppas att ni får en fattig fortsättning på seglatsen.
Hälsningar Håkan O
Wow, vilka fantastiska bilder. Även om jag aldrig skulle våga mig på ett sånt äventyr som ni, så är jag lite avundsjuk ändå. ;-)