Det var svårt att veta vad vi kunde förvänta oss av denna speciella ögrupp som ligger för sig själv 600 sjömil utanför Ecuadors kust. Vi kom dit på förmiddagen efter drygt 5 dagars fantastisk segling och motorgång från Las Perlas. Eftersom såväl flora som fauna på Galapagos är utomordentligt speciell, är reglerna när man anländer dit med egen båt rigorösa. Det får inte finnas så mycket som en snäcka under båten eller minsta kryp ombord. Vissa frukter och viss mat är också förbjudet att ta in.

Ankomstdag

Vi möttes utöver den obligatoriske agenten av en delegation på 8 myndighetspersoner, som alla kom ombord. Dessutom kom en båt med två dykare, som gick ned och kollade under båten. Vi visste om detta och hade haft dykare nere under båten för att göra ren den redan i Panama City. Dessutom hade vi själva dykt och kollat och med knivar skrapat varje bordgenomföring ren från eventuella snäckor. Trumman för bogpropellern är särskilt svår att få ren. Om man inte passerar kontrollen skickas man obönhörligen ut i havet igen ca 40-60 sjömil för att göra rent båten. Inte så roligt att få vända och gå för motor ca 8 timmar tillbaka mot vinden för att  sedan hoppa i och börja skrapa under båten i havsdyningen. Vi klarade oss, som tur var, men minst 3 eller 4 båtar bland ARC-båtarna blev utskickade, trots att de betalat dyra pengar och fått båten rengjord i Panama.  3 representanter från miljömyndigheten gick ner under däck och drog på sig handskar och så fick vi öppna varje lucka och visa vad som fanns. Speciellt frukten undersöktes noggrant och enligt uppgift är det också förbjudet att ha med vissa mjölkprodukter och färskost. Vi  ville väldigt ogärna bli av med våra högt värderade ostar från Sverige och gräddfilen, som är så svår att få tag på, men hade tur och klarade oss igenom även denna kontroll. Den lagrade gräddosten från Boxholms mejeri hade vi för säkerhets skull gömt i ett hemligt förråd. Efter alla kontroller röktes hela båten ytterligare en gång och sedan fick vi ta ner den gula flaggan och gå iland. Efter att ha pungat ut med ytterligare 15 000 kronor. Galapagos är inget billigt resmål.

Åtta myndighetspersoner i båten, samtidigt!

Den första ön vi kommit till hette San Cristobal, en väldigt trevlig ö, med en skyddad ankarvik och en lagom stor stad med ca 6000 invånare. Däremot finns det ingen dingydock utan man åker iland med små taxibåtar, som pilar fram och tillbaka. Förklaringen till detta fick vi alldeles omedelbart när vi kom iland. Hela stranden, alla bryggor,  alla parkbänkar och alla båtar med låga fribord utgör en utmärkt sovplats för de tusentals sjölejon som bor här. De väger mellan 50-300 kg och är väldigt fridsamma, men om man kommer för nära grymtar de till och visar att de har tänder och markerar att de inte vill bli  ivägkörda. Om man förtöjde en jolle vid kajen skulle man garanterat ha 5 illaluktande, grymtande sjölejon att hantera innan man kunde åka tillbaka till båten.

Båtar med öppen akter, som till exempel vår kompisbåt Arconan Loupan hade konstruerat ett särskilt skydd för att undvika ovälkomna besök  i sittbrunnen, men hade däremot ett sjölejon på aktern hela veckan. De blev riktigt förtjusta i honom och döpte honom till Benny. Vi kände oss säkra med vår center -cockpit och höga akter men minsann, en natt hörde vi ett väldigt frustande och bökande och när Atti kom upp låg det ett sjölejon på däck. Hur han hade kommit dit är omöjligt att fatta, men han gled snabbt ned i vattnet igen.

Bakom luckan tittar ett förvånat sjölejon upp.

Redan första dagen fick vi besök av den helt förtjusande ecuadorianskan Carolina från grannbåten. Hon var någrt så ovanligt som en äkta  Galapagosbo, med släkt här sedan många generationer. Hon var utbildad i miljökunskap på universitetet och berättade massor om öarna och vad vi skulle se. Dessutom var hon så vacker att vi genast döpte om henne till Miss Universum. Redan nästa dag hyrde vi en buss tillsammans med Loupan och gav oss av tillsammans med Carolina. Första stoppet blev en vulkankrater med en sjö i som vi gick runt i morgondimman. Här dyker fregattfåglarna och tvättar saltet av fjädrarna.

Vår guide Carolina berättar om Galapagos

Hela gänget framför kratersjön

Nästa stopp var ett sköldpaddsställe. Här lever sköldpaddor i alla storlekar med viss övervakning och här finns bland annat de jättestora landsköldpaddorna, som Galapagos är så känt för. Otroliga varelser, som inte rör sig så många knop i timman. Den kända Lonesome George, som blev ca 250 år dog för några år sedan, men enligt Carolina skulle han komma tillbaka i balsamerat skick i slutet av februari. Kanske vi får se honom. De sköldpaddor vi såg var ungdomar i 107-årsåldern.

Efter ett besök på en helt sagolik strand var det dags för lunch efter en mycket trevlig utflykt.

Nästa dag begav vi oss på snorkelutflykt till den berömda klippan Kickers Rock eller Leon Dormi, det sovande lejonet som den kallas här. Vi hade guide med oss som simmande före ,fotade och filmade och gjorde oss uppmärksamma på  sevärdheterna i vattnet. Klippan går lodrätt rakt ner i havet och det vimlar av fisk i alla storlekar och kulörer. Dessa attraherar andra fiskar och väldigt snart simmade vi tillsammans med såväl små galapagoshajar, black-tip sharks och även stora hammarhajar. De susar förbi som mörka skuggor . Väldigt mäktigt. Vi såg även stora sköldpaddor, rockor och våra vänner sjölejonen. De senare var riktigt lekfulla och simmade och gjorde konster mellan oss.

DCIM103GOPRO

DCIM103GOPRO

DCIM103GOPRO

DCIM103GOPRO

Vi såg även flera hammarhajar, ofarliga enligt guiden…

Enligt guiden är vattnet runt Galapagos så fiskrikt att hajarna har gott om mat och inte är intresserade av att tugga i sig en benig och seg turist.

På hemvägen såg vi också fregattfåglar, där hannarna visar upp en vacker röd ballong under hakan när de ska imponera på tjejerna.

I övrigt ägnade vi dagarna åt lite olika vandringar och snorkelturer, provianterade i den lilla staden, letade efter internet, och intog många sundowners och trevliga middagar med  Loupans utökade besättning och ARC-gänget med Sandvita i spetsen. Vi konstaterade också att vi hade haft en otrolig tur med vår segling ner till Galapagos, som bara tagit 5 dagar. Enligt våra väderkartor är det nu ett stort stiltjebälte ända från Panama City till Galapagos och i det sitter Hakuna Matata , som seglade 6 dagar efter oss, fast.

Det råkade vara presidentval i Ecuador den 19 februari och det innebar att hela staden (och hela landet vad jag tror) var torrlagt fredag, lördagoch söndag. Det hade ju kunnat inverka menligt på vårt sun-downerliv, men det visade sig snabbt att de praktiskt lagda krögarna bytte ut vinglasen mot vanliga dricksglas och att happy hour-na flyttade upp på takterasserna.

Den 20 februari var det dags för Lisa Sjökvist att åka hem efter drygt tre veckor ombord och hon fick lift med en tysk segelbåt över till ön Santa Cruz, där den största flygplatsen finns. Det är alltid roligt att ha Lisa ombord. Hon är en god besättningsman, som inte bangar för något och hon är en expert på att trolla fram goda luncher av vad som finns i skåpen. Tack Lisa för tiden ombord. Lisa skulle för övrigt mer eller mindre åka direkt till Mora för att köra Tjejvasan och försvara sitt personbästa på den imponerande tiden 1.46. Jag misstänker att 3 veckors segling och en 2 dagars flygning inte är bästa uppladdningen, men vem vet. Kolla in www.vasaloppet.se. Tjejvasan och Elisabeth Sjökvist, så får ni se hur det gick.

Inför överseglingen till Polynesien är det nödvändigt att vara fulltankad med diesel. På Galapagos levereras dieseln ut i dunkar till båten. 7,17 kr litern inklusive transport. Billigt tyckte vi, på ett ställe där allt annat är dyrt. Att handla mat är däremot lite mera trixigt. Allt är dyrt och hyllorna gapar ofta tomma. På mercadonan , frukt och grönsaksmarknaden , var det däremot relativt billigt av det som odlas på ön. Bananer, lime, papaya och ägg. Andra citrusfrukter hittar man däremot inte.

Dieselpåfyllning till ankars

Efter en vecka var det dags för en förflyttning till nästa ö i paradiset. Vår autografo ger oss möjlighet att besöka 3 öar i arkipelagen och nästa ö blev den stora ön Isabela. Vi seglade dit, eller rättare sagt, gick för motor över ett mer eller mindre lugnt hav. Denna gång var det inte månsken utan vi fick glädja oss åt en blixtrade stjärnhimmel.  Södra korset syntes tydligt i söder  och i norr kunde man fortfarande se Karlavagnen. Polstjärnan däremot har nu försvunnit under horisonten.  Och i väster vägleder Jupiter.

Om San Cristobal var sjölejonön, så är Isabela iguanaön. Redan när jag tog mitt morgondopp efter ankringen såg Atti en iguana komma simmande emot mig och i land låg de överallt i drivor eller tvärs över stigarna. Jag är inte riktigt bekväm med att gå förbi en stor iguana, de ser så ondskefulla ut, men förhoppningsvis äter inte heller de turister.

Vad vi däremot fick se var de små och söta galapagos pingvinerna. De är små och blixtsnabba, svåra att fånga på bild. Vi såg också  de Galapagosunika fåglarna  bluefooted boobies. De har verkligen helt blå fötter.

På Isabela bor bara ca 1500 personer och ankarviken var riktigt öde. Utöver oss två svenska  båtar, låg en dansk och en norsk båt i viken. Nordisk seglats?

Staden Vilamil med sina grusgator var väldigt trött när vi gick iland för att klarera in och såg nästan ut som en öde vilda västernstad. Från hamnen får man gå ca 2 km kryssande mellan iguanorna men sedan hittar man små restauranger och trevliga cafeer.

Efter en dags vila gjorde vi en rejäl hike ihop med Loupan till Wall of tears, La mura Lacrimosa. Den byggdes så sent som mellan 1946-1959 av straffångar, till synes helt utan nytta i det ödsliga och mördande heta landskapet. På vägen dit, när vi gick och tjattrade som bäst fick vi plötsligt se en jättesköldpadda komma gående emot oss på vägen. Det var med andakt vi stannade och fotade den och passerade sedan försiktigt. Sammanlagt mötte vi sedan 7 av dessa magnifika djur, som makligt lever sitt liv utan att nämnvärt bry sig om oss.

Samma gäller iguanorna. Trots att det är karneval och högtalare på max utmed strandpromenaden, ligger de mer eller mindre i drivor och solar sig, lägger sina ägg och utkämpar sina fighter på samma stränder som man badar. Äggläggningsplatserna är bara avskilda med rep eller utlagda stenar.

Vi var helt färdiga efter den långa promenaden på ca 1½ mil i hettan och efter en välförtjänt lunch orkade vi inte mer den dagen, trots karnevalsyran.

Gissa trädet?

Inte tall, utan kaktus!

På Loupan hade Ulla fått två ordentliga skavsår, så de ägnade nästa dag åt en fantastisk snorkelutflykt. Vi, ombord på Spray, som gillar att svettas gick upp kl 05.00 nästa morgon för att gå upp på två av Isabelas 7 vulkaner. Sierra Negra och Pico.

Vi åkte först öppen buss uppför i ett förhållandevis grönt landskap, och såg till och med gårdar med kor och hästar. Sedan var det dags att snöra på sig skorna och gå upp till kraterkanten på den största vulkanen, Sierra Negra. Vår fåordige , men kunnige guide satte av i rask takt och vi fick småspringa för att hinna med. Däruppe kunde vi titta ner i kratern på en av värdens största aktiva vulkaner. Kratern är 10 km i diameter och den hade sitt senaste utbrott 2005. Ett helt osannolikt landskap.

Vi fortsatte sedan ut över lavafälten, där man tydlgit kunde se hur lavan runnit och små bubbelkratrar här och där. Området är otroligt stort och outforskat och man fick hålla sig till den uppmärkta leden. Senaste vulkanutbrottet på Isabela var så sent som 2015. Hela Galapagos består av vulkaner i olika åldrar.

På ekvatorn lyser solen rakt uppifrån mitt på dagen

Efter denna 16 km långa tur i rask under den mördande solen, var vi om möjligt ännu tröttare och satt och hängde på agentens trevliga cafe The booby trap hela eftermiddagen. Här serverades bland annat brownies. Innan dess hade vi ätit ännu en god ”price-fix” luch med soppa och nationalrätten ceviche för 4 dollar. I Ecuador serverar man popcorn till all mat. Det är faktiskt riktigt gott.  Pröva med att slänga ned en näve i en krämig soppa!

Vi  lämnade motvilligt den fina ankarplatsen på Isabela och gav oss av 40 sjömil till huvudön St Cruz och hamnen Puerto Ayora, där hela ARC-flottan låg startklar för sin översegling till Polynesien. På vägen dit hängde vi ut reven och fick ett rejält hugg. Fisken var stor och drog med sig nästan hela linan ut. Vi vevade som galningar och turades om för att få in den tunga fisken. Då får vi plötsligt se att vi har 5 stora hajar cirklande runt båten och när vi har ca 30 m kvar av linan att dra in, ser vi bara ett stort plask av en haj, som dyker och rycker åt sig vår fina fisk, som vi med så stor möda har vevat in åt honom. Ingen ide att fiska i dessa hajrika vatten.

I Puerto Ayora var det full fart. Vi träffade många bekanta, bland annat Sandvita och många andra ARC-båtar, men också de glada gossarna från Norrland med sin Marieholms 32:a Amiga. Det tjänade just nu pengar på att dyka och tvätta ARC-båtarnas skrov. Vi åt en trevlig middag iland bland bord utställda på gatan och önskade dem alla lycka till på de 3000 sjömilen till Polynesien. Om ca en vecka är det vår tur.

Lasse o Anne som seglar jorden runt med sin Sandvita

Hur ska man sammanfatta något som Galapagos? Det som är omedelbart och tydligt är alla dessa djur, som inte bara är unika utan också näst intill orädda. De rör sig, sida vid sida bland människorna och verkar inte bry sig nämnvärt. Öarna är ganska stora och det finns bara bebyggelse på 4 öar och då i ett litet hörn på sydsidorna. Resten är nationalpark . Man får inte röra sig fritt i nationalparkerna utan måste ha guide  på det begränsade antal platser man får besöka. Enorma ansträngningar görs för att bevara denna unika plats och det kändes som ett stort privilegium att få komma hit med egen båt. Det är förhållandevis dyrt att åka hit och att vara här, och turismen är hårt begränsad och reglerad. Inga kryssningsbåtar. Ingen massturism. Man måste vara ”reasonably fit” för att få ut något av vistelsen här och våga kasta sig ut  bland hajarna i grov havssjö eller orka gå 16 km i stekande sol över ett lavafält. Om man gör det blir man rikligen belönad. Hur länge dessa öar kommer att vara tillgängliga för seglare på egen köl är svårt att veta. Det beror på hur alla vi som fått komma hit sköter oss.

För oss återstår nu knappt en veckas förberedelser inför det 3000 sjömil långa skuttet över stilla havet. Nästa hamn blir på Marquesesöarna i Franska Polynesien och vi hoppas att det inte kommer att ta mycket mer än 3 veckor dit. Vi kommer att få gå för motor i några dygn för att komma ned till passadvinden , som brukar dyka upp någonstans mellan 5 och 10 grader syd. Just nu är vi i stiltjebältena runt ekvatorn. Det är med viss bävan, men även stort förväntan vi gör oss beredda för denna seglats, som kommer ta det mesta av mars månad i anspråk.