Lät förra inlägget gnälligt? Nu ska det vara slut på gnället. Vi är tillbaka bland de fantastiska och lättseglade amerikanska och brittiska Jungfruöarna med dagsetapper på 5-10 sjömil och här finns igen anledning att klaga, varken över det ena eller det andra. Möjligtvis priserna då! Mer om detta senare.
Vi lämnade vår trevliga hamn i Salinas, Puerto Rico efter att ha donerat en urblekt och urblåst OSK flagga till den trevlige barägaren Jean Baptiste på Sal Par Dentro. Titta efter den när ni kommer dit! Dagens etapp mot vind och sjö gick till ön Vieques, som var amerikanskt övningsmål för bombningar fram till 2003, då ön återlämnades till Puerto Rico. Vi ankrade på under öns västligaste udde och var ganska trötta efter 40 mils stampande mot vågorna. Som tur var återstod det bara 12 mil till den trevliga ön Culebra, som är en av våra favoriter. Vi gick in i viken Ensenada Honda och ankrade bredvid våra australiensiska vänner Alison och Wayne på Blue Heeler. Det blev ett trevligt återseende och vi åt middag ihop på den kombinerade baren, restaurangen och dinghy docken , Dinghy Dock, där man verkligen fattat vad seglare gillar. Happy hour, god och prisvärd mat och man förtöjer jollen i princip i bordet. Culebra är en behändig ö. Vi tog en joggingtur till stranden Flamenco beach , som är med på listan över världens 10 vackraste stränder. På vägen hem kunde vi köpa färskt bröd i bageriet och massor av grönsaker på torget.
Efter 2 dagar på denna fina ankringsplats förhalade vi till den ännu vackrare ön Culebrita. Där ligger man på boj eller ankrar i en stor bukt med kritvit sand och kristallklart vatten. Sköldpaddorna , simmar runt båten och det finns fina korallrev att dyka på. Vi gjorde en liten utflykt till några naturliga jacuzzi-pooler, där man kunde ligga och njuta noch klättrade sedan upp på en klippa. Wayne och Alison som är rutinerade ”rock-climbers” och hade inga problem att ta sig an den. För vissa ombord på Spray var det något svårare.
Sköldpaddorna var stora här, ca ca 60 – 70 cm över ryggen. Det är svårt att fota dessa djur. De kommer upp och hämtar luft var 5:e minut, ungefär. Då sticker de upp huvudet i några sekunder. Den här killen är just på väg att dyka igen. På botten går de och “betar” i sjögräset.
Hit börjar det också hitta lite fler båtar. Det är bara 20 mil till St Thomas på US Virgin Islands, så egentligen är det förvånande att det inte är fler båtar i detta paradis. Wayne och Alison, som tycks känna varenda långseglare hade stämt träff med en finsk Malö, som de senast seglat tillsammans med i Indonesien. Vi tog en gemensam sun-downer på stranden och spelade ett finskt kubb-liknande spel, där finnarna sopade mattan med oss. Till det anslöt också den svenska båten Pangea Ultima med Bitte och Per ombord. Dessvärre tyckte moskiterna också att det var trevligt med solnedgång, så vi fick flytta ut i vattnet för att undkomma de värsta attackerna.
På Culebrita skulle man kunna stanna hur länge som helst. I alla fall till maten tar slut. Efter två dagar lämnade vi motvilligt denna vackra ö och det trevliga Puerto Rico och satte kurs mot St Thomas på US Virgin Islands. Vi ankrade mitt inne i den f.d danska staden Charlotte Amalie , mitt bland alla kryssningsbåtar och turister. US Virgin Islands, som tillhör USA och är en skattefri zon har väldigt många anlöp av kryssningsbåtar. Stoppen varar i ca 6 timmar och på den tiden gäller det att få med sig så mycket klockor och diamanter som möjligt. Hela Dronningens Gade är därför smockfull av av smycke- och klockaffärer, Rolex, Cartier, Breitling, Tiffanys, alla är där. Kl 16.00 tar kommersen slut och på kvällen är staden heldöd. Det finns knappast några restaurangen eller barer, viket känns lite underligt i en så stor stad. Vi är inte helt uppdaterade på guld och diamantpriser, men vi har hört att priserna är bra.
Blue Heeler, låg bredvid oss och meckade med sin motor, som har problem med läckage av kylvatten. Ett av trixen, som fungerade hjälpligt var att hälla en äggvita i kylsystemet som tätning. Det använde de sig av för att komma från Culebrita till St Thomas och det fungerade. Ingen långsiktig lösning, men vad gör man. Jag har hört att Colemans pulversenap också fungerar, i alla fall på bilkylare. De lyckades i alla fall få tag ett slags officiellt tätningmedel på St Thomas och längtar nu till St Marteen, där motorn ska åtgärdas lite mera lånsiktigt. De har också en Hallberg Rassy, med en Volvo Penta. Några tips??
Vi gick vidare till ön St James, som har något så ovanligt som en pizzabåt ankrad i viken, komplett utrustad med degmaskin och pizzaugn. Vi var där redan förra året och försökte köpa pizza, men av någon anledning var båten inte där då, så besvikelsen var stor. Denna gång var båten på plats så vi slog oss lösa på en pepperonipizza med jalapeno extra large. Med den stora kartongen följde ett ungt förhoppningsfullt gäng mycket små kackerlackor,som ville röra på sig. Förhoppningsvis fick vi död på dem innan de hann sprida sig i båten. Kartongen fick stanna i jollen. St James är trevligt och vi låg stilla en dag och fixade med båten. Jag försökte också tillverka en blek kopia av det finska strandspelet. En norsk båt bredvid oss berätta de att Sverige blivit begåvade med en prins, och som tack för den upplysningen gav vi dem en norsk tidning och en skidtidning . Johan, du ska veta att inte en enda av de tidningar Du hade med dig går till spillo, utan blivit nådigt utdelade till andra båtar.
Flaggettiketten är på en väldigt låg nivå i hela västindien. Men det är förståligt. Inte alltid så lätt att veta vilket land de olika öarna tillhör. Vi försöker dock alltid att hissa landets gästflagga. Lisa för en ständig kamp med att uppdatera och modifiera någon flagga, så den ser ut som originalet. Många öar har liknande flaggor. Det här flaggan hade vi senast på Anguilla, men då med lite fiskar nere i hörnet. Nu på BVI har Lisa sytt på en Madonna-bild i stället. Nästan alla våra flaggor är hemmagjorda.
Medan sylådan var framme förlängdes livet på mina favoritshorts med minst ett halvår!
Vi gick vidare till St John, som är en amerikansk National Park, med fina ankringsvikar och bra markerade hiker. Vi tog en boj bredvid den svenska båten Unicorn, i viken Waterlemon Bay och gjorde en 3 timmars vandring på den kuperade ön. På vägen mötte vi Håkan och Anna Karin och bjöd över dem till Spray på kvällen. Håkan och Anna Karin på Unicorn är något av våra idoler. Vi har följt deras trevliga blogg www.sailunicorn.com och www.hmpge.com/unicorn i över två år och fått massor av bra tips, inte minst rörande segling i USA. De seglar med katten Morris ombord. Vi är så avundsjuka på det, men är lite osäkra på hur Gudrun skulle anpassa sig till seglarlivet.
För tillfället var Anna-Karins föräldrar med ombord
På vägen ut från ankringsplatsen fick vi vårt hittills största napp på fiskekroken. En stor amerikansk motorbåt passerade precis bakom oss och tog med sig draget och det mesta av linan, innan vi hann på fram kniven och kapa eländet. Tur att vi inte förlorade rullen eller spöet också. Vi, som är vana vid de roende cubanerna eller seglande haitierna har inte riktigt hunnit vänja oss vid mängden av båtar och antalet drulliga förare ännu. Som tur var det inte Pepsodent-draget, som vi lagt så mycket möda på, som gick åt.
Vi gick för motor över den korta passagen mellan US Virgin Island till British Virgin Islands, där vi klarerade in i Great harbour på Jost van Dyke. Inklareringsavgifterna på BVI går inte att förstå sig på. Förra gången betalade vi 40 US dollar. Unicorn betalade 5 dollar, Pangea Ultima klarade sig undan med 75 cent. Vi och Blue Heeler fick betala 17 dollar och 20 cent var. Mycket mystiskt.
Great Harbour är en riktig partyhamn. Här finns den kända baren Foxy´s och i viken bredvid, White Harbour, ligger den ännu mer kända Soggy Dollar Bar. Den har fått sitt namn efter de blöta dollarsedlar man drar upp ut badbyxorna efter att ha simmat iland och fästs med klädnypor över baren för att torka. På BVI fick vi återbekanta oss med de karibiska priserna. Ett paket ägg och 3 potatisar kostade 100 kr. För det kan man äta i en vecka på Cuba.
Eftersom vi hängde med Blue Heeler blev vi medbjudna på barbecue ombord på den engelska båten , en annan världsomseglare som just kommit upp från Sydafrika och nu var på väg mot Medelhavet. Det är jättespännande att prata med dessa rutinerade djuphavsseglare, där inte mycket av det yttre avslöjar vilka tuffingar man har att göra med. Alla är också mycket beklämda över ett rånmord på en tysk seglare i Wallibou Beach på St Vincent. All sådan information sprider sig blixtsnabbt till alla cruising siter, och avskräcker alla från att gå dit. Ett enormt bakslag för dessa fattiga människor, vars enda inkomstkälla är turism. Vi stannande inte på St Vincent, som har lite dåligt rykte, på vägen norrut och kommer inte göra det på vägen söderut heller. Det är synd, för det är en stor och vacker ö.
Ett kärt återseende blev istället besöket på B-line bar på Little Jost van Dyke, där vi firade Guttorm Guttormsens 60-årsdag förra året. På hemseglingen över Atlanten med sin båt Kolibri hamnade Guttorm med besättning i en storm utanför Azorerna och var riktigt illa ute. De blev mirakulöst räddade med helikopter efter att ha fått hoppa i havet och överge Kolibri. Vi mailade till Guttorm, som svarade med vändande post. Han var lika glad som vanligt och hade varit i Alperna och åkt slalom i en månad. Sedan skulle han hem till Norge igen och vårrusta sin nya båt MoonLight, en Swan 47.
På BVI vimlar det av trevliga ställen att äta och dricka på. Här har vi trevliga Mariete på Jewel Island cafe.
Ibland blir partylivet lite väl ljudstarkt . Vi gick till den trevliga viken Cane Garden Bay, som har många barer och restauranger. Eftersom det var söndag trodde vi att det skulle vara lugnt. Pyttsan, den tunga discomusiken som gjorde att båten nästan vibrerade ute på sin ankringsplats, höll på till kl 02.00. Ungefär samtidigt som musiken slutet började en nordlig dyning ta sig in i hamnen, vilken fick båten att rulla kopiöst. Det var helt omöjligt att sova utan vi satt på helspänn beredda på att dra upp ankaret och gå ut ur viken i mörkret. Vi härdade ut till gryningen, sedan hivade vi upp och begav oss mot nästa ö. Ingen höjdarnatt måste erkännas. Men vad gör väl det, vi an alltid sova nästa natt – eller dag.
Lisa o Atti!
Alltid lika uppiggande att läsa er blogg.
Man väntar på en ny upplaga, som ett barn väntar på tomten.
Ni verkar ha så bra planering för det ni gör, så att ni hinner njuta av det ni upplever.
Hoppas dom fortsatta seglingarna o strandhuggen också blir fina
Varma hälsningar o kramar från
Elisabeth o Ola,
Nine Mile Beach, NSW och Surfers Paradise, QLD, Australien
Ett litet fel har insmugit sig. Vår sida har adress http://www.sailunicorn.com inte .se
Bloggen som vi numer använder har adress: http://www.hmpge.com/unicorn
Hej!
Vi har följt era spännande seglingsupplevelser någorlunda regelbundet sen vi sist träffades i La Coruna. Vi läser och försöker memorera. Imponerande tur runt Cuba.
Själva ha vi nu tillbringat en säsong här i Karibien och nu är vi på väg till Bequie för att delta i ett bröllop!! Ska bli riktigt roligt.
Vi har tillbringat den här tiden mellan Grenada och Guadelope och sparat de norra delarna till nästa år.
Om ni är på väg söderut så kanske vi ses. Vi lägger upp på Grenada den 20 april.
Seglarhälsning
Marie och Anders
S/Y Cavatina
Hej Marie och Anders,
Tack för hälsningen. Vi är nu på St Maarten och träffade Loupan med besättning i går och hörde lite om era planer. Vi kommer också att ta upp båten på Grenada (Spice Island Marina)och räknar med att vara där i mitten/slutet av april. Vi kan väl hålla kontakten fram till dess. . Det ska bli kul att ses!
Hälsningar
Elisabet o Karl-Axel
S/Y Spray