Efter 5 dagar i det vackra Key Largo kom det äntligen ett vindfönster för att gå österut.
Ankarviken utanför marinan i Key Largo
Kaffegäster ombord från Insjön! Börje och Alice med sin fina Lady Mys.
Avskedsmiddag i Key Largo
Dagen innan vi skulle gå från Key Largo gick vi ut från vår skyddade ankarplats, ut genom den smala leden mellan reven och ankrade utanför stranden. Eftersom vi ville komma iväg redan vid 6-tiden på morgonen skulle det vara enkelt att i mörkret hiva upp och redan vara på utsidan av revet. Naturligtvis vände vinden på kvällen och vår fina ankarplats utanför stranden blev med en gång farlig. Vågorna gick höga och bröt in mot stranden en bit i lä. Upp med ankaret och in igen, halvvägs tillbaks mellan reven. Ingen måne, svart som i en säck. Vi ankrade i närheten av en annan båt och kom tillbaks i kojen vid midnatt. Nästa morgon kom vi iväg kl 6, fortfarande mörkt och mycket försiktigt gick vi ut på djupt vatten. Det var ca 70 mil till nästa ställe, Cienfuegos, som ligger på Cubas fastland. Planen var att försöka hinna fram innan mörkret samma dag. Vinden var sso och frisk. Det hade blåst hela natten så sjön gick hög. Vi hade dock blivit tipsade om en passage i revet som man kunde passera och sedan fortsätta i skydd av revkanten, drygt 20 mil. Därefter var det helt öppet till Cienfuegos. Mycket riktigt hittade vi inloppet, och med noggrann navigering länsade vi in med brott sjöar både om bb och sb. Vinden höll i sig men vågorna var plötsligt borta. Underbar segling ett par timmar. Mitt på dagen var det slut på revet och vi fick den besvärliga sjön på oss igen. Viden vred med och vi hade nu nästan läns. Bakom oss såg vi flera svarta moln. På länsen spirar vi antingen förseglet eller rullar vi in det. Nu gick vi bara för storen. Vi tittade bägge bakåt och såg att molnen närmade sig snabbt. Vi fällde upp sprayhooden och plockade in lite prylar och förberedde oss på en regnby. Ju närmre byn kommer ju svartare blir den. Ett band strax ovanför vattenytan är alldeles vitt och vi börjar ana att det här kommer att bli både vind och regn. Inom loppet av en minut har vinden ökat från 20 knop till 40. Vi blev tagna av kraften i regnbyn. Jag kopplade ur autopiloten och ställde mig vid ratten. Samtidigt kommer regnet, det bokstavligen forsade ner. Vi trodde att sprayhooden skulle regna sönder. Det dånade från regnet och vinden ylade i riggen. Vi såg båda två på vindmätaren; 48 knop! Full stormstyrka. Så mycket vind har vi aldrig haft tidigare. Dessvärre var hela storen ute och i det här läget var det bara att hänga i och styra med vinden. Att börja reva nu skulle inte gå. I den värsta byn forsade vi fram i över 10 knop, seglet såg ut som det skulle spricka, det töjde sig bra. Att styra med den kraften i storen, utan försegel var inte lätt. Vi var livrädda för en gipp. Allt höll och efter 3 minuter var det över. Solen kom fram igen men vi var rätt tagna av den kraft en riktig squall kan ha.
Vi har seglat runt i drygt ett och ett halvt år, men fortfarande har vi inte lärt oss en av grundreglerna; svarta moln = minska seglen i tid. Förhoppningsvis kommer vi ihåg det till nästa gång. Resten av resan till Cienfuegos gick bra. Ett par regnbyar till fick vi på oss, men inte så kraftiga. Infarten till Cienfuegos är vacker. Man passerar in genom en smal kanal och därefter öppnar sig ett litet innan hav, med staden uppe i ena hörnet.
När vi närmar oss kanalen kommer naturligtvis en ny svart regnby bakifrån. Vi hör också på VHF:en att ett lastfartyg, Caribbean Trader, tar lots och styr med full fart mot samma kanal. Vi ligger en bit före och vill ju snabbt komma igenom den smala passagen innan regnbyn träffar oss. Vi ökar farten och hoppas vi hinner före Caribbean Trader. Vi vill ju inte liga därute och vänta på honom. Regnet börjar falla tungt och vi ser inte längre lastfartyget bakom oss, men vet att han finns där. Vi hade tur denna gången, regnbyn träffade oss bara ett par minuter och vi hann genom kanalen utan att reta upp lastfartyget bakom oss. Väl där inne försvann vågorna och vi kunde i skymningen ankra utanför Cienfuegos Marina, bland ett 15-tal andra seglare. Trötta efter en lång dags jobbig segling, njöt vi extra mycket av dagens sundowner i sittbrunnen. Vi skulle mer eller mindre stänga luckorna för att knyta oss när vi hörde motorljud. Minsann, var det inte Guarda Frontera, som kom ut i mörkret med två man i en liten båt, utan lanternor. Som vanligt mycket trevliga och korrekta fyllde de i alla meningslösa papper, tittade runt i båten och gav sig av efter att ha lämnat över hamnens regler. I Cienfuegos var det inte tillåtet att köra runt med jollen, inte ens att ha jollen i vattnet under natten. Jollen måste vara upphissad och motorn fastlåst.
Det blåste väldigt hårt under natten och även nästa dag, så den vanligtvis trevliga marinan var väldigt blåsig och ankarplatsen skvalpig. Vi kunde inte ens åka och säga hej till vännerna på Blue Heeler och Sweet Sensation, som lagt sig mycket längre ut. Däremot fick vi besök av Mats och Lars från båten Happy Days. Båten var franskflaggad, så vi såg inte att det var svenskar ombord. Det var den andra svenska båten på 3 dagar, efter att inte ha sett en svensk båt sedan British Virgin Islands i mars förra året. Vi blev bjudna på ett glas vin ombord och utbytte lite erfarenheter.
Staden Cienfuegos är mycket trevlig. Vi begrep inte riktigt hur stor den var, men själva centrum har en gågata och det finns ett antal affärer med sitt vanliga cubanskt, minst sagt varierade innehåll. Väldigt få turister, vilket innebär att man kan handla för den billiga inhemska peson. Det innebär att man dricker gott kaffe för några kronor och att handla på marknaden är en ren fröjd. Den frukt och de grönsaker som finns kostar i princip ingenting. Denna dag fanns det gott om bananer, ananas och tomater och god mogen papaya. Det går inte att ha en inköpslista när man handlar på Cuba utan man får se vad som finns och anpassa sig efter det. Ost hittade vi också, men marmelad eller sylt gick inte att få tag på. För att köpa bröd får man ofta stå i en välorganiserad kö, men denna gång gick det bra och vi fick tag i bröd. På vissa ställen måste man visa upp en bok, som det stämplas i och har man ingen bok får man inte handla.
Atti i brödkö.
Nästa dags projekt var att tvätta kläder. Vi hade fått tips om en tvättinrättning i stan och cyklade dit glada i hågen, med tvätten på pakethållaren, bara för att finna att stället snart skulle stänga och dessutom vara stängt nästa dag. Efter diverse frågande hittade vi ett annat ställe, som dessvärre också var stängt. När vi stod där och såg molokna ut kom det genast en entreprenöriellt lagd dam fram till oss, som visste om ett annat ställe där man kunde tvätta. Vi följde med genom några vindlade gator och hamnade snart i ett privathem, där Juanita erbjud sig att tvätta. Det hela slutade med att hela kvarteret var engagerat i tvättandet. Någon tvättade, en annan översatte, en tredje hängde upp tvätten på sitt tak osv. Juanita stod mest för konversationen.
När vi väntade på tvätten cyklade vi runt i stan. 3 kvarter från huvudgtan känns det som man är flyttad tillbaka till 40-talet. Hästskjustsarna skramlar förbi och hästarna står och betar utanför butikerna. På ett ställe såg vi en farbror som gick med en stor galt i ett rep. Förmodligen är det bara min syster Maria och kanske någon annan lantis i förskringringen, som är införstådd med begreppet ”fargalt”, men det var en sådan.
Fargalt
En annan häftig sak med Cuba, är alla små farbröder, som sitter vid ett litet bord vid gatan och lagar saker. Det är utrustade med lite verktyg, ståltråd och lite allmänt skrot och folk går dit för att få sina saker lagade. En sund kontrast till vårt konsumtionssamhälle, där vi bara slänger och köper nytt. Jag, som avskyr att slänga, skulle med glädje sätta upp ett litet bord hemma på Ringvägen i Saltsjöbaden och erbjuda mig att laga sånt som gått sönder. Skulle inte det vara sustainable, hållbart, ekologiskt och närodlat, så säg?
Fin hemmagjord barnsadel
Efter 3 dagar i Cienfuegos kände vi oss klara med den, i och för sig trevliga staden och kastade loss för att ge oss i kast med det stora grunda området som ligger i den stora bukten på Cubas sydsida. Den berömda Grisbukten ligger norr om Cienfuegos och dit får man inte segla. Hela området söderut är sönderskuret av rev och småöar och helt obebott. Vattnet är kristallklart. Eftersom det är rev och grunt runt alla öar är det ont om skyddade ankringsplatser. Ökedjan längst ut heter Jardines de la Reina, drottningens trädgårdar. Här kan man segla i flera veckor utan att se en annan båt och man får söka sig fram efter eget omdöme.
Vi använder den klassiska seglingsskildingen Cuba av Nigel Calder. Den är skriven 1997 och reviderad 1999,, men med hänsyn till att väldigt lite förändrats på Cuba de senaste 50 åren är den förvånansvärt aktuell. En annan bra seglingsbeskrivning är den nedladdningsbara guiden från www.freecruisingguides.com av Frank Virgentino . Den är betydligt modernare, och fungerar utmärkt så länge man seglar till de områden där han varit.
Våra australiensiska och engelska vänner stannade ytterligare en dag i Cienfuegos, så vi gav oss iväg själva i den syostliga vinden. Enligt prognosen skulle vinden vara ostlig, men så blev det inte utan vi hade den rätt i näsan i på ett hav med ganska höga vågor. Att segla en hel dag i hög sjö är otroligt tröttade, så det var helt underbart att gå in över rev kanten till vår första natthamn Cayo Breton längst norrut i ökedjan. Som ett trollslag la sig både vind och sjö och vi ankrade på behagliga 3 meters djup.
Ankringsplatsen används av de lokala fiskarna, så det dröjde inte många minuter innan några kom roende över med att par humrar, modell större. Vi som var vana vid de vänliga tillsyningsmännen i naturreservaten langade över en påse med lite potatisar och några öl, men fick snabbt veta att här var valutan rom. När vi fick upp en flaska rom såg de nöjdare ut och slängde tillbaka potatisen, men behöll ölen och rommen. Det blev lite dyra humrar denna gången, men med aioli och bröd glömde vi snart bort det.
Efter några kalla och molniga dagar vaknade vi äntligen till en varm och solig morgon. (I Cienfuegos var det bara 10 grader för två dagar sedan). Eftersom vinden fortfarande var sydostlig och mitt i näsan gav vi oss på nytt ut i den höga sjön med motorn på full gas. Efter några blickar på varandra och på sjökortet insåg vi att vi skulle kunna göra samma resa på insidan av revet och på det sättet slippa både vind och sjö. Et blev ett lätt beslut. Vi gjorde helt om och gick tillbaka in över revkanten och genom passagen till insidan av öraden. From hell to heaven. Plötsligt var vattnet turkost, vågorna obefintliga och livet lekte. Fortfarande motvind visserligen, men ändå. Förmiddagskaffet med de sista kakorna från USA smakade mycket gott denna dag.
Förmiddagskaffe
Dagens etapp var Cayo Anclitas, där vi blivit rekommenderade en ankringsplats. Här finns också någon form av diving eller fishing camp, som vi dock inte såg något av. Däremot kom en ny fiskebåt upp till oss och när vi inte ville köpa hummer, slängde de över 2 stycken som present. Vi langade över lite öl och några tvålar. Vågade inte testa med potatis en gång till. Ankringsplatsen var ganska utsatt så när strömmen vände och vinden ökade släppte ankaret. Naturligtvis hade det då hunnit bli mörkt. Det är aldrig roligt att ankra i mörker. Man ser ingenting och har ingen aning om hur det ser ut på botten. Dessutom ser man inte hur ankarkättingen pekar och det är svårt att veta om man driver när man inte har referenser att gå på. Att dessutom höra vågorna dåna mot revet gör det inte roligare. Sand är bäst att ankra i. Det fäster bra och ankaret kommer upp rent. Ibland är det bara ett tunt lager av sand uppe på korall, och det är värdelöst. Ibland kan man höra hur ankaret glider över korallen, men inte alltid. Det bästa är alltid att dyka på ankaret och se hur det sitter. I mörkret är det enda man kan göra att lägga ut mycket kätting och hoppas. Om ankring skrivs det böcker och alla olika bottenslag och djup har sin metod. Mycket filosofi också.
Hur som helst, ankaret satt hela natten och nästa dag gav vi oss ut på en längre segling, en overnighter för att komma ner till udden Cabo de la Cruz eftersom våra prognoser sa att den eviga sydostliga vinden skulle gå över på syd. Det gjorde den inte, kan jag säga, och vi fick ett av våra värre seglingsdygn på hela resan. Vinden rätt i näsan, stora havsvågor som hela tiden sköljde över båten och ett evigt stampande, som eliminerar alla möjligheter till dräglig tillvaro. Det är otroligt jobbigt när det kommer ett ton vatten sköljande över båten var tredje minut. För att ytterligare öka på eländet regnade det i princip oavbrutet. På natten fick vi dessutom tre squalls på oss med kraftiga vindbyar från alla möjliga håll. Det regnade så mycket att vi trodde det skulle gå hål på sprayhooden.
Men efter regn kommer sol och vi överlevde även denna natt och kunde på förmiddagen gå in i den vackra och idylliska viken Marea do Portillio och ankra i alldeles lugn vatten utanför en liten by. Mer om detta senare.
Som avslutning bjuder vi på ytterligare några 50-talsbilar. Visst är dagens bilar bleka jämfört med dessa!
Hej På land i English Harbour. På väg norrut. Vet inte hur långt. Jättespännande läsning!
Ser fram mot att träffas. Agneta och Goggen
Hej Agneta o Goggen,
Lämnar Cuba i morgon. Går söder om Hispanola mot USVI/BVI därefter söderut. St Marten v11, Barbuda/Antigua V12 (Påsken), Guadelope/Le Saint V13 osv söderut. Ser fram emot att se er!!
Atti o Lisa