Lite spännande var det att dra upp ankaret från vår ankarplats utanför Ellis Island mellan New Jersey och Manhattan. Skulle vi få upp ett cementblock med en av Tony Sopranos ovänner i eller något annat oväntat?

Vi hade sett fram att segla ut från New Yorks hamn genom the Narrows och under the Verrazano Bridge,  med den spektakulära New York skyline bakom oss. Så blev det inte. När vi vaknade på morgonen var det dimma. Vi såg ingenting annat än tjock mjölk. Efter att ha väntat någon timme fick vi för oss att dimman började lätta och gav oss i väg på helspänn med radar och AIS på. Vi visste mer än väl hur det såg ut runt oss med turbåtar pilande hit och dit, de stora färjorna till Staten island som skuggor i dimman och ovanpå det bogserbåtar, pråmar, kryssningsfartyg och lastbåtar. Radarn var ett enda gytter av landkonturer och bojar och AIS:en såg ut som ett smärre sjöslag. Vi försökte smyga oss fram utanför farleden så nära land vi tordes. Av Verrazano  bridge såg vi endast ett av brofästena och skymtade knappast vägbanan, där NY marathon startar.  Det var otroligt skönt att komma ut på öppet vatten igen , men lite tråkigt att inte få en värdig avskedsblick på det fantastiska New York. Vem vet om vi någonsin  kommer tillbaka dit med båt igen.

När vi kom ut en bit från kusten lättade dimman. Vi seglade förbi det klassiska ankringstället Sandy Hook och satte kurs mot ett av de få ställena där man kan gå in utmed New Jerseys kust. Det första stället efter Sandy Hook heter Shark Inlet, och det var skönt att gå in och ankra i det lugna vattnet innanför en klaffbro, efter den dramatiska starten på dagen.

Nästa morgon gick vi upp i gryningen för att försöka hinna till Atlantic City innan det blev mörkt. Trots den tidiga morgonen var det redan fullt med fiskare och ett antal surfare ute. Redan efter några timmar dök våra vänner delfinerna upp och lite senare på eftermiddagen såg vi både rygg och stjärtfenan på val och Atti hade turen att se en stor knölval hoppa upp och kasta sin stora kropp bakåt inte alltför långt från båten. Det blev en hel del motorgång innan vi äntligen kunde angöra Atlantic City, när mörkret föll. Vi gick in i vår gamla marina Gardiners Historic Basin, som nu var stängd. Eftersom vi visste att pizzorna i Atlantic City är värda en resa klättrade vi över grinden på marinan och gick de dryga 2 kilometerna i regnet för att köpa en kvadratmeter stor pepperoni pizza hos Tony Boloney. Absolut värd utflykten.

Till vår stora sorg kunde vi inte stanna kvar på morgonen och äta blåbärspannkakor på frukoststället Gildchrist. Vi ville inte göra samma misstag, som förra gången och fastna i leran när tidvattnet rann ut.  Men om Ni någonsin kommer till Atlantic City, missa inte en frukost på Gildchrists.  Efter att ha tankat diesel gav vi oss ut igen. Vi fick veta att alla fiskebåtar som var ute försökte fånga fisken Striped Bass, så vi skulle inte vara sämre utan fick fram våra spön. Denna gång hängde vi på en wobbler, som mackkillen hade rekommenderat när vi visade vår fina fiskelåda. Och mycket riktigt. Efter en dryg havtimma hade vi napp, som släppte. Ut med wobblern igen och denna gång fick vi ett napp värt namnet. Linan bara tjöt iväg och när jag rusade upp för att ta tag i spöet och bromsa linan sa det bara pang!!! Och allt vi fick kvar var en avsliten fiskelina och ett skärsår i handen från det amatörmässiga försöket att stoppa linan.

Det blev en del motorgång denna dagen också för vår ambition var att komma runt udden Cape May point och in i Delaware Bay innan det blev mörkt. Cape May Point är ett läskigt ställe med vandrande grundbankar och mycket ström. Trixet är att gå så nära land man törs i en liten djupränna innanför sandbankarna. Djupet är bara ca 3 meter och vattnet kokar av alla virvlar och strömmar. Det går att gå utanför hela eländet också, men det blir betydligt längre.  Nu var det lugnt vatten och vi hade medström, så med hjärtat i halsgropen kom vi förbi. Hela Atlanten ligger på utanför så det är inget man ens kan överväga om det blåser.

Vi ankrade i en liten bukt och fortsatte nästa morgon. Atti bakade äppelkaka, som belöning för all nervspänning. Delaware Bay är ganska tråkigt. Bred och grund och inget att titta på utöver oljecisterner och ett kärnkraftverk.

För att komma över till Chesapeake Bay går man sedan  i en 12 sjömil lång grävd kanal. Chesapeake-Delaware canal, där även stora båtar går. Vi hade svårt att hitta en ankringsplats och förtöjde till slut vid brandkårens brygga och väntade på att bli bortjagade hela kvällen. Det ihärdiga regnandet höll dock alla arga brandmän borta så vi kunde gå vidare nästa morgon, utan att bli störda.

Hela Chesapeake bay är full av olika vikar, bäckar och floder som slingrar sig in i landet.  Om man går in i en sådan vik  kan man få syn på vithövdad örn, fiskggjuse, häger med mera  och man får också se ett vackert jordbrukslandskap och små bortglömda städer. Vi gick in i floden Sassafrass, mest för att den har ett så fint namn och för att det fanns en trevlig restaurang i Philadelphia, som hette så för 30 år sedan. Att göra rent ankaret efter en ankring tar cirka en timma, med hjälp av en vattenslang på fördäck. Botten består av mjuk lera, soft mud, som de kallar det och det fastnar på allt. Även denna dag regnade det,  så vi njöt av att sitta i vår mysiga ”supstuga” och läsa innan det var dags att sätta kurs mot nästa storstad, nämligen den stora hamnstaden Baltimore.

I Baltimore ankrade vi längst in i hamnen, i Inner Harbour, Ungefär som att ankra mellan Grand Hotel och Slottet i Stockholm. En båtlängd akter om oss  låg en gammal ubåt förtöjd, “USS Torsk” och 200 meter på andra sidan låg “USS Constellation”, ett av de sista örlogsfartygen under segel. På den här ankarplatsen var det utrymme för endast  en båt.

Fördelen med att segla off season som vi gör nu är att det aldrig är någon trängsel på ankarplatserna. Ofta går det bra att bara ta en förtöjningsboj över natten utan att någon bryr sig. Här i Baltimore låg vi otroligt centralt, och hade en perfekt dingybrygga på roddavstånd. Tyvärr regnade det från morgon till kväll första dagen. Vi joggade en runda på morgonen, för att sen äta brunch på en frukostrestaurang. Efter en liten promenad hoppade vi på en av de utmärkta gratisbussarna som går tvärs o kors genom Baltimore. Jag tror vi var de enda turisterna på den bussen. Alla andra var icke-vita som utnyttjade den fina servicen stan bjöd på. Vi klev av en bit norr om centrum och besökte Baltimore Museum of Art, som ligger vid John Hopkins University. Ett smått fantastiskt museum, med konst från alla de stora. Bla finns där världens största  samling av Henri Matisse. På eftermiddagen satt vi på Starbucks och mejlade. Alla Starbucks kaffeer har utmärkt gratis wifi! På väg tillbaka handlade vi i en som så ofta gigantisk mataffär.

Nästa morgon lättade vi ankar vid nio. Dagens mål var Annapolis ca 35 nm söderut. Vädret hade nu slagit om. Kallt o klart med hård västlig vind. Vi hade två rev i storen och den lilla stormfocken. Båten gick som ett spjut, mellan 7 o 8 knop. Trots den hårda vinden, ca 30 knop, var det ändå helt under kontroll. Vi hade halvvind och senare slör. Vi kom fram redan tidigt på em i Anapolis. Med lite tur hann vi precis fram till klaffbron, som bara öppnar på hel o halv timme. Innaför den bron tog vi en boj och pustade ut. Trots medvind var vi bägge två rätt trötta. Det tar på krafterna när det blåser, både fysiskt o psykiskt.

Överallt där vi ankrade i Cheasapeake var det svart lera. Bra med en stor spolslang på fördäck då.

Halvvägs mellan Baltimore och Annapolis passerar vi under Chesapeake Bay Bridge. När vi kom närmre såg vi att det var två broar!

Stor njutning att segla med perfekt balans i den relativt hårda vinden.

Som så ofta förr brukar dagen sluta rätt lugnt, så även här i Annapolis. Vi stannade i tre nätter i en lugn vik. Där fanns 25 bojar i viken, och en båt under hela helgen, och det var vi. Återigen hade vi roddavstånd till en liten dingybrygga, och därifrån gångavstånd in till stan. Annapolis är verkligen trevlig med många restauranger och affärer. Känns som en liten småstad i jämförelse med Baltimore. En dag besökte vi US Naval Academy. Över 4000 “Midshipmen” får här sin collegeutbildning i flottan. Vi gick med på en guidad tur genom området, men såg bara en liten del av hela anläggningen. Imponerande stort, som allt annat over here.

Dagen avslutades med middag på en äkta sportsbar.

Sista dagen i Annapolis hyrde vi en bil och körde in i landet till Martinsburg, West Virginia, ca 20 mil, för att hälsa på min lillasyster. Hon har bott i USA sen 20-årsåldern.  Cecilia har två  barn, Emma 17 och Jonathan 13 år.  På bilden är också barnens pappa Richard.

Vi hade en riktigt trevlig dag ihop innan vi körde tillbaks till båten på kvällen.  I morgon väntar en lång dag  ner till Deltaville. Det var där vi hade båten på land i somras.