I Beaufort blev vi bjudna ombord på en fransk båt. De var också på väg upp från Bahamas till ett varv norr om Norfolk för att lägga upp sin båt över sommaren. Deras båt var något större än vår och kunde inte gå på ICW. Enligt fransmännens väderprognos var det ett perfekt väderläge att gå från Beaufort på måndag morgon, om man skulle norrut runt Cape Hatteras och vidare in i Cheasapeak Bay. Vi hade varit så inställda på den inre vägen att vi inte ens tänkte på att gå utanför. Vi kollade själva våra kartor och kunde bara hålla med, lite svaga vindar på måndag fm, men sen en tilltagande S vridande till SV-lig vind upp till 15-20 knop. Kursen för oss var först NO sedan NW, alltså skulle det bli fin medvind / slör mest hela tiden. Allt det vi läst om denna udde, alla ruggiga upplevelser i hårt väder därute, gjorde oss tveksamma. Men fransmännen peppade oss och vi bestämde att gå tillsammans nästa morgon. Kl 07 var ankaret uppe och vi motrade ut från den verkligt trevliga lilla staden Beaufort. Solen sken och det var svaga S-liga vindar, helt enligt prognosen. Vi hade medström ut till havet och gjorde 9 knop! Hela fm fortsatte vi för motor. Vid lunch rundade vi Cape Look out. 1 mil bakom oss kom fransmännen. Vid 3-tiden började vinden fylla i och vi rullade ut seglen. En timme senare gjorde vi 6 knop utan motor. Helt ok. Vinden var rätt mycket bakifrån, men med spirad fock gick det bra. Vi tom seglade i från våra vänner, trots att de hade en stor 47-fotare. Kl 20 gippade vi runt den beryktade Cape Hatteras, fortsatte nu på en NV-lig kurs rakt in mot Cheasapeake Bay. Vinden ökade något och vi gjorde bra fart i den tilltagande sjön. Jag gick ner och la mig då Lisa tog över vakten 2300. Vinden hade ökat ytterligare och sjön växte snabbt. Vi fortsatte dock med spirad fock och full stor. Strax efter midnatt vred vinden emot och ökade ännu mer. Det blåste nu som mest 28 knop och vi forsade fram i mörkret. Långt inne på udden svepte ljuskäglan från fyren genom det kompakta mörkret. Till råga på allt började det blixtra på horisonten. Jag blev uppkallad på däck och det var dags att ta ner spirbommen för att kunna lova och hålla kursen. Vi har numera en väldigt bra teknik för hanteringen av spirbommen. Som alla säkert vet kan det bli rätt stökigt om seglet börjar fladdra med spirbommen i. Vi kör den säkra varianten när vi ska gippa eller ta ner /upp bommen. En gipp går till så här:
- – Autopiloten kör, djup slör, storen sitter fast med preventergaj.
- – Jag släpper på fockskotet och Lisa kör in focken.
- – Lisa går fram till masten och släpper ner bomnocken till mig som står längst fram och tar emot den.
- – Jag kopplar loss skotet från nocken, tar tag i bommen och går in mot masten.
- – Lisa drar samtidigt upp bommen på masten ( bommen sitter fast i en skena på masten, där den alltid förvaras)
- – Jag lossar preventergajen från storen. Lisa styr ner på läns medan jag skotar hem storen, och vi gippar runt samtidigt som – – – Jag släpper ut storen på den nya bogen
- – Vi går till masten, Lisa kör ner bommen på masten samtidigt som jag tar ytteränden och kopplar i det nya skotet och
- fortsätter fram till förstaget och håller upp bommen medan Lisa sträcker upp liften.
- – Vi går bak jag skotar focken medan Lisa kör ut den. Klart.
Lugnt och säkert, aldrig några problem. På det här viset kan vi gippa, ta upp eller ner bommen även i friska vindar.
Vi fortsatte nu med halvvind, men fortfarande mycket bra fart. Fransmännen har segat sig i kapp och passerade oss sakta i lovart. På morgonen närmade vi oss Cape Henry, infarten till Cheasapeake Bay. Här pågick mycket miltär aktivitet. Vi såg en fregatt, en ubåt, flera stridflygplan, helikoptrar och en svävare. I området kring Norfolk finns stora flottbaser.
Men-vad-är-nu-detta-för-någonting?
Precis, en ubåt. Frans, du kanske kännre igen typen? Ledtråd, den är amerikansk..
Vid 12-tiden passerade vi över tunneln till Cheasapeake Bay Bridge-Tunnel. Byggd som Öresundsbron ungefär fast mycket längre. Sundet var här ute ca 12 sjömil brett, och bron hade tunnlar på två ställen. När vi passerade över den ena tunneln såg vi bara en låg lång bro försvinna på varje sida.
Vi såg aldrig det låga fastlandet just då. Vinden avtog under em och det var rätt händelselös segling sista biten, rätt tråkig natur. Brunt vatten och bara låg kustlinje långt borta vid horisonten. Till slut kunde vi dock svänga in i Jackson Creek och släppa ankaret utanför det fina lilla varv som vi tänkt ta upp båten på. Vi hade dock hjärtat i halsgropen sista biten. Farleden var 2 meter djup och smal samt gjorde ett “dogleg” in mot varvet. Vi hade 1,8 m på lodet… Det gick bra och vi var framme.
Fiskgjuse, bygger ofta sina bon uppe i sjömärken.
Framme vid Deltaville Boatyard, Virginia. Trötta men glada att vara här. De 700 milen från Palm Beach gick på drygt 11 dygn.
Solnedgång, varmt och åska i luften
Vi var nu vid ytterligare ett etappmål. Drygt 11 månader och 9456 sjömil sen vi lämnade Saltsjöbaden, och vi tycker fortfarande det är kul, varje dag är ett nytt äventyr. Lisas njurproblem har dock varit lite smolk i bägaren. När jag nu börjar bli återställd är det hennes tur. Lisa har bokat en hemresa till på fredag morgon. Etappen hit från Beaufort gick väldigt snabbt, så vi har ett par dagar på oss innan Lisa ska flyga hem.
Nästa dag, på onsdagen checkade vi in här på varvet och i Marinan. Helt perfekt ställe tycker vi. Ett välskött varv, trevlig personal, och med en infrastruktur skräddarsydd för seglare som kommer hit. För 39 dollar i veckan får man tillgång till en “lounge” ett stort rum med wifi, stor-tv, telefon, skrivbord kaffemaskin mm. Fria cyklar ingår, även en bil man kan låna för kortare ärenden upp till stan. Fina tvättmaskiner, och tom en pool finns på området. Vi kände oss genast välkommna och trivdes med en gång.
På em cyklade vi en runda i området. Till min stora glädje var det bara ett par km till en stor West Marin butik! På torsdagen hyrde vi bil. Först o främst för att försöka skaffa medicin till Lisa. Efter mycket om och men lyckade hon på ett apotek få ut några tabletter så hon klarade sig hem. På em körde vi till det historiska Williamsburg. Där finns ett Historic Visitors Center. Det gammla Williamsburg så som det såg ut på slutet av 1800-talet. Typ som Skansen i Stockholm ungefär. Fast bara byggnader. Inte så spännande tycket jag, vi som är vana vid betydligt äldre historia än de är här. Vi travade runt och tittade, köpte en kaffe och åkte vidare. Behöver jag säga att det var en av årets varmaste dagar…
Nästa dag, i fredags körde vi tidigt på morgonen till Richmond där Lisa skulle flyga till Stockholm via New York. Kl 9 tog vi farväl och jag körde tillbaks, lämnade hyrbilen och återvände till båten.
Dags att mönstra av.
På flygplatsen i Richmond
På tisdag ska båten upp på land. Jag har mycket att fixa innan dess. Väl på land är ambitionen att måla botten och polera hela båten. Jag åker inte hem förrän i början på Juli. Detta sitter jag och skriver i båten, och svettas. Det har varit en tidig värmebölja här de senaste två dagarna. Kl 6 i går kväll hade jag 36 grader på termometern i sittbrunnen. Och nästan vindstilla. Och värmen ser ut att hålla i sig.
USAs östkust låter lockande och känns som en intressant möjlighet så småningom. Känns bra att Lisa är hemma nu.
Lite googlande avslöjar att profilen och mast-skogen på tornet tillhör en Virginia Class ubåt, atomdriven, troligtvis med kärnvapen ombord. USA:s första serie ubåtar efter kalla kriget, alltså tämligen modern.
//FC
Hej,
Eran härliga resa fortsätter med nya äventyr :)
Sköt att Lisa får komma hem för lite kontroll och medicinering.
Hoppas det går bra med “båtfixet” trots värmen för resten av besättningen.
Vi kanske får tillfälle att träffa Er under sommaren?
Kajak-kramar
//Sten&Stina
Tack Frans, det låter ju troligt. Kan ju tillägga att han gjorde bra fart i ytläge, uppskattningsvis ca 15 knop. De här killarna kör ju inte med AIS av förklarliga själ :-)
Hälsa Chuck om du ser honom. Jag är säkerpå att han kommer ihåg oss. Har ju stått på land där två gånger. Anna-Karin är också i Sverige nu. Jag är nere på Grenada tillsammans med Morris. Flyger till Göteborg 10/8.
Håkan
s/v Unicorn
Hei! 36 grader høres himmelsk ut;) I Scottland er det regn, kaldt og 13 grader;) Imorgen drar vi til Fort Williams og starter på Caledonion- kanalen! Vi gleder oss:) Håper alt er ok med Elisabeth! Hilsen alle i Ariane
Ni verkar ha haft en spännande resa. Hade en tanke att hälsa på, vilket tyvärr inte blev av. Gällande ubåten, som bortglömd ubåtsexpert, kan jag inte mer än att sända ett bifall till Fransemans analys, dock med en litet tillägg. Då bilden är tagen på långt håll och det inom amerikanska flottan finns 2 klasser av ubåtar, med den aktuella tornformen, kan ni även ha fått den äran/turen att se en ubåt ur USA´s dyraste ubåtsprojekt någonsin, en båt ur Seawolf klassen. Dock gick det inte med jämförelse av mastuppsättning, från denna-samt med bilder på andra ubåtar, att utröna vilken av de 2 klasserna denna båt tillhör.
GMY
Må väl
/ Aron C
Hej!
Vi följer er blogg med största spänning från Kanarieöarna, idag åt vi lunch på Sailers Bar som ni tipsade om. Vi stannar här i fyra veckor vandring mm. Lämnade Eva och Henrik förra veckan efter två veckors powderåkning. Vi förstår att det ni gör är inget för oss landkrabbor på denna fantastiska ö. Håll tungan rätt i mun när ni går genom the Chanel så ni inte hamnar mellan två chrusingskip! Ha en fortsatt skön resa. Inga nya barnbarn?
Ulf o Karin
Tack för hälsningen.
Nu har barnbarnet äntligen kommit. Lilla Antonia född den 18 januari . Jag är hemma nu men åker tillbaka till Panama i morgon söndag för kanalpassage. Spännande
Hälsa Karin o Henrik o Eva
Lisa