Efter en  hektisk vecka hemma i Sverige återvände jag till St Maarten veckan före påsk. Det var 6:e gången jag var hemma sedan vi seglade iväg, men den första gången från Västindien. Många viktiga saker hade hänt hemma. Min mamma Kerstin har flyttat från sitt hus på gården till en liten trevlig servicelägenhet i Ydres centralort Österbymo. Utöver mötena med barnen, mamma, mina systrar och vännerna hemma lämnade jag huset i Saltsjöbaden till uthyrning, körde två undervisningspass med Christina Rambergs och mitt undervisningsspel, deklarerade, skrev på årsredovisningar fixade med våra försäkringar och tusen saker till  , så jag var rätt trött när jag klev upp kl 03.45 för att åka till Arlanda för att flyga tillbaka till Västindien via Paris. Det var lite extra kul att landa med det stora Air France planet på St Maartens flygplats Princess Juliana och veta att hela stranden stor beredd med mobilkamerorna ca 40 meter under hjulen.  Det var också spännande att se hur många punkter på den 22 punkts åtgärdslista jag hade lämnat till Atti innan jag åkte som var avprickade. Helt fantastiskt var att han i princip hade fixat alla + 5 nya utöver de första 22.

Med ombord på planet var våra vänner Kerstin och Axel Calissendorff, som seglat med oss många gånger förut och som nu skulle lägga några länder till listan. Vi tog taxi till St Maarten Yacht Club där Atti hämtade med jollen och dingade ut oss alla till Spray, som låg ankrad i Simpson Bay.

Nyanlända bleknosar.

Vi hade sparat den gamla svenskkolonin St Barthelemy  för att kunna besöka den tillsammans med Axel och Kerstin och det var verkligen kul att efter 12 distansminuters fin segling kunna ankra utan för staden Gustavia och nedanför Karls fort.  Det finns för övrigt både ett Gustavs och ett Oscars fort. St Barth var svensk koloni i 100 år innan den såldes tillbaka till Frankrike för en struntsumman 300 000 kronor år 1878. Frankrike har dock hanterat sitt reafynd till ö exemplariskt så ön är en av de finaste i hela Västindien.  Mycket lyxig och exklusiv, ren och välordnad. Och vacker. Huvudstaden Gustavia, som har svenska gatunamn, är fylld med lyxbutiker och trevliga små restauranger. Vi åt på de båda kända restaurangerna do Brasil  och Cafe Select, den senare med bilder på kungen och Silvia på väggarna. Nästa dag förhalade vi till viken Anse de Colombier på norra ön där vi simmade bland sköldpaddorna.  Man får inte ankra där utan måste ta moringbojar, vilket innebär att  det finns gräs på botten så sköldpaddorna står där och betar som kor.

Gustavia

Dessvärre var vi tvungna att lämna det trevliga St Barth och gå tillbaka till St Maarten eftersom kompressorn till kylskåpet helt plötsligt la av. Då blir det snabbt kris i  värmen och på St Maarten finns alla typer av yachtservice. I vårt fall bestod servicen av 2 i och för sig trevliga pojkar från Jordanien, som glatt konstaterade att det inte var fel på kylskåpet utan på elen ombord. Eftersom det inte var deras business åkte de sedan iland efter att ha sålt på oss en i deras  tycke oumbärlig kompressorreservdel för 3000 kr och ryckt av oss 1000 kr för sin resultatlösa utryckning. Att få tag i en elgubbe dagen före påsk  visade sig omöjligt så Atti kopplade en sladd direkt från kylskåpet  till batteriet och så seglade vi vidare,  nu mot den låga  och långsmala ön Anguilla, som ligger nor om St Maarten.  Anguilla är en gammal engelsk koloni, så här är man tillbaka till EC-dollar, vänstertrafik, svampigt bröd och kycklingar o getter på gatorna.  Ankringsplatsen Road Bay är  dock en av de finaste i hela Karibien, med kristallklart turkost  vatten,  inga vågor, bra dingy brygga och ett helt gäng bra restauranger på den vita sandstranden. Vi träffade på våra vänner på norska Zera  och efter en sundowner åt vi middag tillsammans i land. Jag åt en tuna tartar som var bland det godaste jag ätit  i hela mitt liv och ingen av de andra verkade klaga på maten heller.

Nästa dag erövrade Axel ett anguillansk körkort,  så vi hyrde bil och besåg hela ön.  Norra shoal beach,  som är en  mycket lång och mycket vit strand  blev favorit för dagen.  Vi letade också efter  en gemensam väns hus, men beskrivningen ”ett grönt tak” räckte tyvärr inte ända fram, trots att vi prövade alla farbara och några av de ofarbara vägarna på ön

Road Bay

Herr och fru Calissendorff på Shoal Beach

Herr och fru Wenzlaff på samma strand

Eftersom det fortfarande fanns kvar några vägar som vi inte hade åkt på behöll vi bilen en dag till och besökte vi södra  shoal beach, som heller inte gick av för hackor.

Strandstolar ingick om man åt lunch.

Efter detta strandbesök beslöt sig Axel och Kerstin för att stanna på Anguilla och vi klandrar dem inte.

Vi använder alltid tygservetter ombord. De far inte omkring i vinden lika mycket som papperservetter. När jag la fram  servetterna till Axel och Kerstin, skrattar Kerstin och berättade att hon har sytt dem och gett dem till mig i present för sådär en 30 år sedan. Det är skönt med servetter och vänskap som varar.

Kerstins servetter.

Vårt nästa seglingsmål blev British Virgin Islands eller BVI, som alla säger här.  Ditt är det drygt 70 mil. För att angöra i dagsljus seglade vi iväg vid 18-tidenpå kvällen för att komma fram vid 8 tiden på morgonen. Det blev en härlig natt med månsken och medvind. Atti påstod sig se en val en bit från båten, men av den syntes inte ett spår när jag kom upp såklart.

Efter inklarering i Spanish Town satte vi kurs rakt mot Tortola och en vik där det anordnas ett Full Moon Party vid fullmåne.  Vi ankrar i den överfulla viken och kan snabbt konstatera att ”alla” är där.

Norska båtarna Ariane, Zera, Kolibri med Guttorm, svenska Meermaid, holländska katamaranen 99 Bottles, kanadensiska Morning Haze och många fler. Det är lite säsongsavslutning och otroligt roligt att träffa alla vänner som vi lärt känna det senaste halvåret. Många förbereder sig nu inför sin översegling till Europa.  På stranden fanns eldar och eldskulpturer,  hög musik och rom såklart. Vi som hade en seglingsnatt att skylla på drog oss tillbaka ganska tidigt.

Kathy o Guttorm, Lisa och Terje

Ett måste i BVI är det säregna the Baths, som består av massor av gigantiska stenblock som ligger vid en paradisstrand och bildar tunnlar, skulpturer och små dammar. I vattnet simmar allsköns färgglada fiskar. När larmet av alla besökare lagt sig var det bara vi, Zera och Kolibri kvar i paradiset och  vi drack gemensamma sundowners  och njöt i våra båtar ytterligare en fullmånenatt.

Vi bestämmer också att det nu är slutsnackat om Norge och Sverige och att vi ska segla om saken i en nordisk regatta nästa dag.

Guttorm´s fina Swan 44

Zera, en Jenneau 46,9

Reglerna är enkla. Jollarna på släp, soltaken uppe, vatten och dieseltankarna fulla. Trots att starten inte är förrän 11.30 får vi det stressigt och är aningen sena till start och inte fullt ut förberedda.

Stort misstag inser vi direkt. Zera, en Jenneau  47 fot, dessutom nyligen bottenmålad glider snabbt iväg med spirade segel. Guttorm, med sin Swan 44  Kolibri försöker jaga efter. Vi får helt koncentrera oss på Guttorm och störa honom så gott vi kan.  Han är i lä  om oss och får inte upp farten eftersom vi stör vinden. Han går då upp i lovart om oss , men vi luffar honom skoningslöst och blockerar den vägen. Så håller vi på och kivas till Guttorm blixtsnabbt faller ner igen bakom oss , spirar genuan och lyckas få en lucka , som vi inte kan ta igen. Så först i mål blir Zera, Kolibri tvåa och vi sist. Ett vanligt Norge-Sverige resultat med andra ord. Vi tröstar oss med att vi alla fall kom på pallen med vårt 3:e plats.

Debriefing efter dagen regatta

Vi får en osedvanligt trevlig eftermiddag tillsammans, med  bad och gemensam lunch och gott rose’vin. En av Zeras gäster arkitekten Kristian får fram gitarren och det visar sig att Guttorms käresta Cathy vid sidan av alla sina övriga företräden, också är sångerska, som deltagit i två melodifestivaler (visserligen för Norge, men ändå), så det blir åtminstone delvis god kvalitet på sången.

En ny magisk kväll, med bara våra 3 båtar kvar i den vackra viken.

På  fredag har Guttorm inviterat oss till sitt 60-årskalas, som börjar med en regatta. Vi hoppas på revansch

Vi får frågor om hur det går med våra kackerlackor och med Attis ansikte. Svaret på båda frågorna är: Sådär.  Kackerlackorna har blivit skyggare och fastnar inte längre i våra fällor. Men utrota dem helt har vi inte lyckats med trots spray, gas, pulver, tabletter. Vi har all mat i plastburkar och är otroligt försiktiga med sopor och smulor. Men trots detta dyker det upp små kanaljer på de mest oväntade ställen. Idag tex i mjölet, trots plastbytta och vaccumlock.

Attis ansiktsförlamning  släpper gradvis, fast med myrsteg. Han kan rynka pannan, men  fortfarande inte stänga ögat helt. Munnen hänger fortfarande på sniskan och ingen kan längre busvissla ombord. Idag hittade han en ny muskel vid munnen, som verkar kunna ta emot träning,  så vi hoppas på det bästa. Det ska bli gåslever och champagne den dag förlamningen har gått tillbaka, så vi har båda ett incitament till tränigen.