Ja nu är vi och Spray tillbaka i Sverige igen och Spray är förtöjd vid bryggan som hon lämnade den 1 juli 2014, alltså för 10 år sedan.
Som ni kanske kommer ihåg bestämde vi oss för att skeppa hem Spray när säkerhetsläget i Röda Havet började kännas lite väl instabilt i början på året. Vi tog in offerter från de två rederier, som vi känner till, som jobbar med yachttransporter , Peters & May och Sevenstar. Vi bestämde oss så småningom för Sevenstar och skrev på kontraktet före årsskiftet. Sedan följde en osannolikt lång väntan på att vårt nominerade lastfartyg M /S Pottersgracht skulle dyka upp i Phuket. Vi åkte hem till Sverige, men när vi fick besked om att lastningen av Spray skulle äga rum i slutet av mars/början av april åkte Atti glatt ner till Thailand för att vara på plats. Och nog var han på plats alltid. Efter 1 1/2 månad väntan under Thailands värsta värmebölja, utan någon särskild sysselsättning utöver att vänta, kom så den försenade M/S Pottersgracht till Phuket och Spray kunde lastas den 12 maj. Atti åkte hem samma dag.
Spray lyfts ombord. Det var blåsigt och guppigt den dagen.
M/S Pottersgracht skulle gå direkt via Sydafrika till Genua och sedan till Southampton och vara där i början av juni. Den redan ganska saftiga skeppningskostnaden hade ökats på med 20 % för ”omvägen ” runt Sydafrika och landade till slut på 45.000 USD. Vi kunde hela tiden följa ”Pottan” på Marine Traffic och såg att hon gjorde ett stopp på Seychellerna för att så småningom komma till Genua, vidare in på den italienska kusten och sedan till Palma, innan hon så småningom satte kurs mot Southampton. Vår, vid det här laget beresta och försenade båt beräknades till slut ankomma i Southampton den 16 juli, så vi flög vi flög dit dagen innan.
Southampton är en föga charmerande stad som vi fick tillfälle att bli ordentligt bekanta med när Pottan blev ytterligare försenad. Vi kan till exempel rekommendera Titanicmuseet. Titanic utgick som bekant från Southampton på sin ödesdigra första och sista Atlantfärd, och museet gav en gripande beskrivning av hur hårt staden drabbades, då besättningen till allra största del kom därifrån. Fattiga sjömän, motormän, hyttstäderskor och servitriser från samma stadsdel, till och med samma gata, drunknade i hundratal. Man kunde också lyssna på långa avsnitt från den efterkommande sjöförklaringen, som hölls i Southampton och där det bland annat framkom att utkiken på masten inte var utrustad med ett så nödvändigt hjälpmedel som kikare.
Så på morgonen den 18 juli kunde vi från vårt hotellrum, äntligen se M/S Pottersgracht med Spray ombord glida förbi på väg mot lossningshamnen.
Pottan på väg till Southampton. Ser ni lilla Spray?
Helt plötsligt gick det snabbt. Agenten kom och hämtade oss, följde oss upp på båten och efter någon timma lyftes Spray ner i vattnet. Vi tilläts gå ombord när Spray var utmed relingen och så plask ner i vattnet och hej då. Som tur var startade motorn och vi kunde konstatera att Spray inte fått några skador, men var rejält sotig och smutsig efter sin långa resa.
Spray har splashat.
Vi, som tyckte vi kunde Southampton vid det här laget, satte direkt kurs mot Isle of Wight och den trevliga staden Cowes, där vi hade bokat plats på Shepherds Marina. Spray blev rejält avtvättad, seglen kom på och efter några rundor till Sainsburys mataffär var vi bunkrade och ready to go. Vi passade på att kontakta min gamla studiekompis Stephanie, som återfunnit sin ungdomskärlek från språkresan på 70-talet, sonen i värdfamiljen. Sedan 17 år tillbaka bor de tillsammans i ett gulligt townhouse i Cowes. Vi åt trevliga middagar med dem och fick nöjet att per bil bli visade den vackra ön Isle of Wight, värt en resa.
Trångt i marinorna i Cowes.
Chris och Stephanies gata i Cowes, två minuter från hamnen.
Chris och Stephanie. Gammal kärlek rostar aldrig.
Sedan var det dags att ge sig i kast med The Solent och den livligt trafikerade Engelska kanalen. Det känns att våra perspektiv har flyttats något under våra 10 år till havs. Varken tidvatten, strömmar eller fartygstrafik bekymrade oss nämnvärt denna gång och i höjd med Dover tog vi beslutet att fortsätta direkt över natten till Ostende i Belgien. Man måste korsa Engelska kanalen vinkelrätt annars får man problem med den kontrollerande engelska kustbevakningen och dryga böter kan vänta. Nytt är också, sedan Brexit, att man måste begära och få tillstånd för att segla till eller lämna England med båt.
En rolig händelse var att vi under kvällen blev uppropade av den svenska båten Alice, en tuff Göteborgsfamilj med två barn ombord. Vi träffade dem i Moluckerna i Indonesien första gången och har sedan stött på dem lite här och där i Indonesien och Thailand. Familjen, som seglar på en liten budget, hade bråttom hem till skolstart för barnen och bestämde sig för att segla genom Röda havet. Det hade de nu gjort och var nu på väg till Dover efter att ha gått över Biscaya. Så våra vägar korsades ige och vi var bara ca 40 sjömil ifrån varandra. VHF är inte mediet man talar personligt på, men vi uppfattade att passagen genom Röda Havet hade gått bra, men varit jobbig. Verkligen en prestation, på gränsen till dumdristig kan man tycka, men vi gör alla våra val.
Vi kom i alla fall till Ostende i Belgien och har sedan dess varit trygga inom EU, utan krav på klareringar hit och dit och med telefon och internet utan begränsning. I Belgien äter man med fördel moules frites, vilket serverades på alla Ostendes restauranger. Underbart gott.
Den legendariska Gypsy Moth IV, som var den första båt som soloseglades jorden runt låg i hamnen. Francis Chichester adlades för bedriften.
Vi fortsatte utmed Belgiens och sedan Hollands låga kuster. Både passagerna utanför Rotterdam och Imuijden utanför Amsterdam är otroligt trafikerade. Dessutom är det bitvis ganska grunt och strömt. Allt är utmärkt och utprickat på gränsen till överdrift och att på natten titta på alla dessa blinkande sjömärken, fyrar, båtar och vindkraftsparker mot en fond av en enda lång sammanhängande stad med ljus och lampor kan bli lite stressigt för en långseglare, som är van vid att ha Södra korsets stjärnbild, som enda sällskap.
Schevningen i Holland blev nästa hamn och sedan gick vi rakt upp till den nordfrisiska ön Vlieland, där vi varit förut. När vi lämnade Schevningen var vinden svag och akterlig. Vi gick för motor norrut, solen sken och det varr nästan vindstilla. Middag i sittbrunnen. När solen gått ner blev det snabbt kallt. Vinden ökade och vi seglade med god fart genom natten. När vi närmade oss Vlieland hade vinden ökat ännu mer och vi rullade in genuan för att inte komma fram för tidigt. Hamnen är inte stor och hamninloppet otroligt smalt och där manövrerar holländarna runt på sina enorma skutor, ibland upp emot 70 m långa med tre master och stora roder på varje sida. Mycket skickliga måste man säga. Det blåste rejält, så vi vågade oss inte in i i den grunda inre hamnen utan förtöjde i den yttre hamnen bland alla skutor.
Trångt även i hamnen på Vlieland
Efter att i 10 år köpt frisiskt smör, frisisk long life mjölk och frisisk youghurt över hela jordklotet trodde jag att man nu rimligen skulle se alla dessa hälsosamma frisiska kor betande det gröna gräset. Döm om min förvåning när vi inte såg en endaste ko. Min misstanke är nu att alla dessa påstådda frisiska kor står inomhus i stora mjölkanläggningar i södra Holland och äter kraftfoder. Köp inte frisisk mjölk! Det är ljug. Vi stannade en dag på den vackra, men kolösa ön Vlieland, vandrade och mumsade björnbär. Vi följde sedan de allteftersom mognande björnbären utmed hela kusten till Stockholms skärgård, där de helt plötsligt tog slut.
Nu började vi nästan komma hem kändes det som, när vi klämde de sista 130 milen till Kielkanalen. Vi gick direkt till Brunnsbüttel, som ligger efter första slussen inne i själva kanalen. Vinden var nu svag igen och vi gick för motor större delen av natten. Ingen risk att somna här. Runtomkring passerade massor av båtar. Stora containerbåtar, bilbåtar, färjor fiskebåtar och andra yachts. Skulle vi för stunden inte bevaka ett möte, hade vi alla bojar att hålla koll på. Men som sagt, utprickningen har kommit lite längre än på mer sydliga lattituder..
Farledsprick på Cuba
Motsvarande utprickning i Holland
Sista biten upp till kanalen går i Elbe och där måste man passa strömmen. Det lärde vi oss för 10 år sedan när vi stångade oss fram i motström till Cuxhaven. Nu gick vi i medströms och kom alldeles för tidigt fram och fick vänta på slussning. Vi hade också glömt all kalabalik i slussen när ca 20 självutnämnda förtöjningsexperter vrålar ut instruktioner om hur alla andra ska förtöja sina båtar. ”Ein vorspring” hit och ”ein nachspring ” dit, bitte. Lite skillnad från de vänliga och försynta människorna i Asien och Oceanien.
Infarten till Kielkanalen från Nordsjön
Här ser det lugnt ut.
Små och stora båtar huller om buller.
Bildrunnsbüttel är en trevlig liten stad, Rensburg, som ligger mitt i kanalen är ännu trevligare, med korsvirkeshus och biergartens. Kielkanalen i sig är ganska tråkig. På 10 år har det inte hänt så mycket. Nu betalar man dock kanalavgiften, som sannerligen inte är dyr, ca 12 EUR på nätet, istället för att klättra upp på en hal stege i slussen och betala i en lucka.
Porten till Östersjön öppnas
Så var vi tillbaka i Östersjön. Från Kiel seglade vi till megamarinan, Heiligehafen. Där finns säkert 1000 fasta båtplatser och massor av gästplatser. Fina sandstränder med de typiska tyska strandkorgarna, som ser så trevliga ut. Och god mat, för oss som gillar korv och fleischsnitzel. En annan attraktion i Heiligehafen är de stora gränshandelsbutikerna uppe vid vägen ut till Fehmarn. Där säljs vin och framförallt öl billigt till svenska och danska turister. Vi lånade varsin kärra i hamnen och travade de två kilometrarna upp till vägen. Synd att vi inte gillar öl, för det var verkligen billigt, men även vinet kostar ca hälften av vad vi betalar hemma. Dessutom stannade vi i mattaffären och köpte godsaker som bockwurst, knackwurst och teewurst och goda tyska marmelader.
Så det var med en rejält nedlastad båt som vi styrde ut genom Fehmarn Belt för det sista benet till Sverige. Jag hade sett dimmigt på ett öga i några dagar (nej inte på grund av vinet) och försökte beställa tid på vårdcentralen eller en optiker i Ystad för att kolla vad det var. Efter diverse eget googlande tyckte jag mig ha symtom på både näthinneavlossning och glaskroppsavlossning och började bli riktigt orolig. De vårdgivare jag så småningom fick tag på tyckte att jag skulle beställa tid på en ögonklinik. Det visade sig vara lättare sagt än gjort i semestertider. Vid ett sista tappert försök när vi fortfarande hade telefontäckning från Danmark vid Gedser Odde lyckades jag så småningom hitta en privat ögonklinik i Malmö som kunde ta emot en alltmer desperat kvinna redan nästa morgon. Vi la om kursen till Simrishamn. På natten kom det förväntade vindvridet till nord och vi hade en fantastiskt fin segling. Sträckbog hela natten, inte dikt bidevind utan lite slack i skoten. Fullt ställ och fart, ca 7 knop. Stjärnhimlen var enorm och vi såg fyrar både på Bornholm, i Skåne och i Danmark. Sikten var så fin att skenet från fyrarna syntes fast själva fyren låg långt under horisonten.
Vi kom fram på morgonen och rusade upp till stationen för att hitta lämpligt pågatåg eller pågabuss till Malmö.
Atti hängde med och klev av bussen i Dalby för att hälsa på sin syster utanför Lund. Jag fortsatte till Malmö och letade upp min ögonklinik där en alldeles förtjusande läkare efter mycket droppande och grävande i mitt öga fiskade upp en gammal kontaktlins , som av utseendet att döma suttit i mitt öga under en ganska lång tid. Det var en mycket lättad seglare som satte sig på bussen tillbaka till Simrishamn. Istället för ögonoperation satte vi oss på cyklarna och cyklade ner till våra vänner familjen Olin i Brantevik, som bjöd på utsökt middag i sitt underbart härliga hus vid havet.
Att cykla tillbaks till båten i den månbelysta sensommarnatten var också härligt.
Eftersom det var lördag hann jag med ett besök på den helt fantastiska loppisen Suckarnas gång i Simrishamn och kom tillbaks till båten med en trave nya böcker och en del annat, innan det var dags för oss att kasta loss och segla de få sjömilen till Kivik.
Där väntade familjerna Fellesson och Stjernkvist, så det blev ny runda med drink i båten och utsökt middag i land i familjen Stjernqvist lika fina hus mitt i byn i Kivik. Vilken tur att vi bunkrat upp ordentligt i Heiligehafen. Så trevligt att träffas igen, det var ju 10 år sedan sist.
Efter det obligatoriska, men iskalla morgonbadet i Hanöbukten, typ 11 grader hissade vi på igen och gick till vår gamla favorithamn Hanö utanför Karlshamn. Som tur var fanns det inga bord kvar på restaurangen utan vi fick en lugn kväll i båten. Nästa dag tog vi en björnbärsrunda på Hanö och besökte fyren och andra favoritplatser, innan det var dags att förhala till Karlshamn, där Attis gamla seglarkompis segelmakaren Hans Hamel tog emot. Vi besökte hans nya segelmakeri, Hamel Sails, glöm inte det, och tog en sväng på memory lane och tittade på Attis barndomsgata och föräldrahem innan det var dags att öppna ännu en flaska från Heligehafen och sedan besöka Karlshamns rökeri för en utsökt middag.
Vägga gästhamn i Karlshamn
Nästa mål var Utklippan, som trots en färd runt jorden fortfarande ligger kvar på top 10 listan över fina hamnar på jordklotet. På Utklippan kunde vi njuta vår middag i sittbrunnen. En underbar utsjöhamn, som man inte får missa. Vi lånande en av de fina roddbåtar, som tillhandahålls och rodde över till den större ön med fyr på för att titta och lyssna på sälarna. Eftersom vi kände till vattentemperaturen i Hanöbukten avstod vi från att hoppa från de fina raka klipporna, som finns på södra sidan av ön.
Vi tog en relativt tidig start och satte kurs mot Kalmar. Sol och stiltje till att börja med, men framåt dagen fyllde vinden i och vi fick en fin slör. Vi hade även fin medström och var ganska tidigt i Kalmar, där en stor gatufest pågick. Kalmar är en väldigt fin hamn, med fina kajer och mycket att titta på. Det var slående hur mycket utländska segelbåtar vi mötte hela tiden. Tyskar, holländare och danskar. De verkar gilla Sverige.
Vi hade nog tänkt oss en naturhamn som omväxling, men så blev det inte. Vi fick kontakt med våra seglarvänner Tuija och Ingvar på båten Hakuna Matata, som vi seglat mycket tillsammans med i Söderhavet. Det tog en annan rutt på slutet och skeppade hem sin båt från Thailand 3 år före oss. Nu ligger den i Stegeborg vid Slätbaken. Vi stämde träff på den fina ön Idö i Tjusts skärgård. Ingvar och Tuija bjöd på bubbel och vi åt gemensam middag på restaurangen Idöborg. Om man inte har egen båt kan man ta turbåt till denna vackra ö från Västervik. Otroligt kul att träffa dem igen och höra om livet till lands. Hunden Rocky är numera skeppshund ombord.
Ett obligatoriskt stopp på ostkusten är det hos Carina och Thomas på Stora Askö vid Flatvarp. Det var vårt första stopp när vi seglade iväg för 10 år sedan och sedan dess har Thomas och Carina utökat sitt husbestånd med minst 2 hus till. Det är alltid kul att träffa dem och man lämnar aldrig Stora Askö hungrig.
Eftersom det blåste rejält stannade vi en extra dag i Flatvarp och gav oss ut i skogen för att titta efter svamp. Svamp hittade vi inte , men väl enorma mängder björnbär, blåbär och lingon. Skogen var som ett enda ymnighetshorn och det enda som begränsade plockandet var att våra förvaringsburkar tog slut. Vi hade tillräckligt med socker för att koka björnbärssylt ombord. Gott på gröten.
Vi har under hela resan inomskärs i Tjusts, Gryts och St Annas skärgård suttit som trollbundna och beundrat hur otroligt vackert det är. Här finns fortfarande vackra röda hus, sjöbodar, båthus, och ,faktiskt, kor på öarna. Permanentboende är sannolikt begränsat, men folk har åtminstone vett att bevara sina vackra hus och inte bygga fyrkantiga lådor av betong med enorma fönster, som man dessvärre ser alltför många av i Stockholms skärgård. De förfular verkligen hela kustlinjen. Och varför alla dessa åbäkiga fula trädäck och trappor? Varför inte en liten stig ner till vattnet och en trädgårdsmöbel i gräset?
Ett av alla vackra ställen i Gryts skärgård.
Kors i taket, en natt i naturhamn blev det. Maten började ta slut ombord och vi fick nödköpa lite skivad ost i köket på restaurangen på Idö. Vi närmade oss nu i god fart Oxelösund och ännu en höjdpunkt på vår tur utmed ostkusten, besöket hos Cecilia och Jocke på Lilla Marsö. Hela ön köpte de på distans från Australien och nu botaniserar de hej vilt bland sina nya hus och bodar. Hela stället köptes möblerat och det finns mycket att utforska och ta tag i. Osannolikt fint ställe.
Vi träffade Cecilia och Jocke på Bliss i Australien 2022 och har seglat många sjömil tillsammans med dem. De gillar, som vi, att gå upp på berg, och vi har gjort många vandringar tillsammans på många öar, både med och utan krokodiler.
Våra vägar skildes i östra Indonesien, där de tog en direkt rutt till Bali, för att sedan gå till Sydafrika via Cocos Keling och Mauritius bland annat. De har sedan gått över södra Atlanten och Bliss ligger nu i Karibien. Det var otroligt kul att återknyta kontakten med dessa tuffa seglare och vi hade en fantastisk kväll. Mera vin från Heiigehafen`
Söder om Fifång, ankrade vi tillsammans med Lennart och Lena på XP 44 Aida. Atti brukar kappsegla ombord på den snabba Aida, men nu var de på semestersegling. Vänner med segelbåtar är en krympande skara numera, kul att träffa några som håller ut. Vi låg på svaj, så vi tog jollen över till dem.
Aida ankrad utanför Fifång.
På vägen upp för Mysingen mötte vi en annan bekant seglare. Johan Thoren på VII:an. Vi snurrade runt och vinkade lite.
Nu var vi verkligen i våra hemmavatten, och det kändes fantastiskt att glida upp över Mysingen, förbi Utö och Dalarö, för att så småningom ankra nästan hemma i en vik på Härsö. Härifrån var det bara 5 distansminuter kvar och vi ägnade kvällen åt att gå igenom alla våra courtesyflaggor och binda hop dem. Även signalflaggorna fick en översyn.
Vi kunde räkna ihop 38 olika cortesy flaggor från 38 olika länder. Många blekta och trasiga till näst intill okännlikhet. Så gott som alla är hemsydda och en del är ganska komplicerade. Eftersom de har suttit 10 m upp i luften, alltid fladdrande, hade de både ursprungliga och senare tillkomna brister. Flaggor är väldigt roligt och ve den seglare som inte har en gästflagga hissad under styrbords spridare. Ibland kan det vara svårt att veta vad man ska hissa. Franska Polynesien till exempel, stort som Europa, tillhör Frankrike, men har en egen flagga. I Nya Caledonien, också franskt, gör man säkrast i att hissa fransk flagg i huvudstaden Nomuea, men ute på öarna är det den lokala kanakflaggan som gäller. Även i Europa är det inte väl sett med en spansk flagga i Baskien, utan där ska den baskiska flaggan hissas.
Vanuatus flagga längst ner, om någon undrar.
Så var det så dags att närma sig hemmabryggan efter tio år , en månad och 15 dagar. Vi hade hissat alla flaggor och Spray såg ut som en påfågel. På bryggan stod ett helt gäng vänner och tog emot med champagneflaskor och jubelrop. Det var ett väldigt känslosamt ögonblick för oss. När vi seglade iväg för tio år sedan stod två personer på bryggan och vinkade, Karl och Fredrika, våra älskade barn. Nu stod bara Fredrika där, visserligen omgiven av familj och vänner, men för oss, som har avseglingsbilden på näthinnan kunde inte undgå att känna vilken enorm förlust vi gjort under vår resa.
Men det var underbart roligt att komma hem och få ett så storslaget mottagande. Hamnkaptenen tog emot tampen, lokalpressen var på plats, barnbarnen hoppade ombord och alla hurrade. Efteråt följde mingelparty hemma i vårt hus med pizza, vin , kaffe och kakor.
Tack framförallt Fredrika och Mariann, som styrt med detta.
Så hur känns det då att vara hemma?
Alldeles underbart skulle jag vilja säga. Att inrätta sig i ett normalt liv och att äntligen kunna planera mer än en månad framåt i tiden. Att kunna teckna ett vettigt mobilabonnemang, att skaffa ett gymkort och att inte längre alltid vara på väg. Enkla saker, som att kunna tvätta lakan och kläder i riktigt varmt vatten och att kunna öppna kylskåpsdörren och kunna se allt som finns där prydligt uppställt på hyllor utan att ramla omkring. Slippa leta efter kryp i riset. Och att ha en bil.
Att sammanfatta vår tioåriga resa med några få raden är inte så lätt.
Vi har seglat sammanlagt 34 922 sjömil. Besökt minst 38 läder och tragglat oss fram på 5 språk. Vi har korsat de stora världshaven Atlanten och Stilla Havet.
I stort har vi seglat så här:
Stockholm – Las Palmas 2600 sjömil
Las Palmas – St Lucia, Västindien 2750 sjömil
Västindien – USA ostkust fram och tillbaka 4700 sjömil
Panama – Australien 7800 sjömil
Australien – Thailand 4300 sjömil
Southampton – Stockholm 1000 sjömil
Vi får ofta frågan vad som var det bästa och vad som var det värsta.
Bästa är lättast: Franska Polynesien, speciellt ögruppen Tuamotus, var fantastiskt. Fiji, ett underbart land. Vanuatu, så exotiskt, ursprungligt och spännande. Att simma med knölvalar, hajar och valhajar var oförglömligt, liksom att stå på kanten på den aktiva vulkanen Yasur på ön Tanna i Vanuatu och ser ner på hur lavan kokade därnere. Indonesien med alla nyfikna barn.
Värsta: Där tycker vi nog olika. Den första rejäla sjösjukan på Biscayas otippat höga vågor, ovana som vi var. Eller den 10 dagar långa vinterseglingen från Nya Zeeland till Vanuatu, helt ensamma med brant vindvinkel och mycket vind. Eller den dramatiska angöringen till Bundaberg i Australien i hård vind och höga vågor. Eller korrupta officials, som vi nog egentligen tyckte var mer patetiska än hotfulla.
Det bestående intrycket från hela resan är dock den vänlighet vi mött från alla människor. Vår erfarenhet har varit att människor överlag är vänliga och vill väl. Vi har inte blivit lurade eller hotade, tvärtom hjälpta och överösta av gästfrihet och välvilja från såväl fattiga som rika.
Korta möten, sekundsnabba leenden, livslånga vänskaper. För oss har människorna lämnat djupare intryck än en aldrig så kritvit sandstrand eller turkos lagun.
Elisabet och Karl Axel
S/Y SPRAY