Fiji och förberedelser för Nya Zeeland

Söndagen den 24 september hivade vi upp ankaret i vår fina ankarvik på Tonga, som vanligt med Atti sittande i ankarboxen för att hjälpa vårt  utslitna ankarspel. Det gick bra även denna gången och vi kunde sätta kurs rakt västerut mot Fiji, 400 sjömil bort. Efter mycket funderande hade vi till slut bestämt oss för att sätta kurs mot staden Savu-savu på den norra av ön Vanau Levu. Passagen mellan Tonga och Fiji innehåller en del förrädiska rev, som inte är utsatta på sjökortet, så vi tog en vid båge norrut för att i möjligaste mån undvika dem. Prognosen för överfarten var SO / O-lig vind 15 – 20 kn. Tyvärr lite för mycket läns för att vara bra. Första dagen hade vi fin segling. Vi gick så lågt vi kunde med spirad genua. På kvällen vred vinden och vi styrde nu alltför mycket söderut. Vårt mål låg ju i NW. Vid vaktskiftet 0100 gippade vi och kunde glädjande fortsätta för SB halsar utan att behöva spira genuan. Vinden höll i sig till förmiddagen, då mojnade det betänkligt. Vågorna gjorde att seglen började slå, så det var bara att rulla in genuan, skota storen i mitten och starta motorn.  Väderkartan visade att det skulle vara mer vind och efter bara några timmar kom vinden tillbaka och vi kunde segla igen. Strax innan solnedgång får vi en fin guldmakrill, eller maii-mai som den kallas här. Vi hade redan tinat lite köttfärssås, så fisken sparade vi till en annan dag.

I slutet på Lisa´s vakt strax efter midnatt väcks jag av att Lisa ropar från däck; – Atti kom upp, vi har ett problem med seglet! De sekunderna det tog att komma upp i sittbrunnen hann jag tänka många tankar. Under kvällen hade vi haft växlande vind med stunder då det slog i seglen. Det sliter mycket mer på hela riggen och seglen i svaga vindar med hög sjö än i hård vind då seglen står stadigt. Första tanken var att storseglet hade gått sönder. Väl i sittbrunnen ser jag att storen ser normal ut, men att förseglet fattas… På fördäck sitter Lisa och försöker dra upp genuan som trålar jämte båten i vattnet. Tillsammans, efter mycket slit, får vi upp seglet på däck. En ovikt blöt genua på fördäck är VÄLDIGT stor och otymplig. Dessutom var den rätt blå efter att ha varit smetad mot båtbotten. En snabb inspektion visade att beslagsbandet i toppen på seglet, där man sätter fast fallhaken, hade gått av.  Ett ganska enkelt problem att fixa (av en segelmakare), men just nu hade vi ingen genua att hissa och fallet satt kvar i masttoppen. Naturligtvis var det också mitt i natten, kolsvart och utan måne. Vi surrade seglet längs ena sidan på fördäck och fortsatte för bara storseglet. Nästa morgon plockade vi fram vårt fina lilla cutterstagsegel, som även tjänstgör som hårdvindssegel. Då vi för det mesta seglar med vinden, och i inte alltför hårda vindar, har vi haft det undanstuvat. Det tog ett tag att få allt på plats, och när vi äntligen kunde hissa upp det hade vinden ökat 28 knop, naturligtvis. Väl förberedda kom seglet upp som en smäck, vi tajtade fallet hårt, satte an backstaget och skotade in. Skillanden med eller utan försegel är enorm, även om vi bara hissade den lilla focken. Vi kunde nu med revad stor och cuttrestagsfocken fortsätta på en fin slör i frisk vind. Spray, och dess besättning njöt av hur fint det gick i den höga sjön.

Seglet bärgat och hjälpligt surrat på däck

Lisa jobbar med att få det nya förseglet på plats

Vårt lilla stormsegel sitter uppe och båten går genast mycket lugnare

Bandet i toppen hade gått av, inga andra skador på seglet

Sista natten innan vi kom fram till Fiji passerade vi datumlinjen. Kändes rätt bra att kunna skriva E istället för W för longituden. Nästan som att vara hemma igen, åtminstone på rätt planhalva. Fast fortfarande står det S framför latituden

Nästan 180 grader longitud

15 sekunder senare var vi plötsligt på longitud ost

Som vanligt var det skönt att sikta land i gryningen. Vanua Levu är en hög ö och syntes tydligt. När vi närmade oss Savu-savu mötte vi flera båtar på väg ut, bland annat våra holländska vänner på Anna Caroline. I Savu –savu går man in i en liten flod och knyter fast vid en mooringboj. Vi valde Copra Shed Marina, men det finns ytterligare två marinor. Som vanligt inleddes dagen med den sedvanliga cirkusen med inklarering och mängder av myndigheter som kommer ombord, med olika papper som ska fyllas i. Detta trots att innan man kommer till Fiji måste fylla i ett 9-sidigt dokument med alla uppgifter om båten och oss själva, som man kan tänka sig. Detta ska sedan skrivas ut och faxas eller e-mailas till någon form av myndighet, och det blir dryga böter om man inte gjort detta.  Alla var dock mycket trevliga och vänliga. Eftersom man inte får gå iland före inklareringen och vi inte hade några Fiji-dollar, fick vi ändå gå runt till alla myndigheter nästa dag och betala. Några pengar i egna fickor var inte aktuellt här. Vi råkade betala 20 dollar (80 kr) för mycket på ett ställe, eftersom Atti tappade plånboken i sjön när vi gick iland och de blöta sedlarna kletade ihop sig. Nästa dag blev vi kontaktade från marinan med ett urgent meddelande och två tjänstemän kom och lämnade tillbaka våra 80 kronor och bad om så mycket om ursäkt. Savu-savu är väldigt enkelt och trevligt att klarera in i . Vi har hört att det är annorlunda på andra ställen. Nackdelen , när man kommer från Tonga är att man måste segla förbi den vackra ögruppen Lau, eftersom man inte kan klarera in där och sedan segla 160 mil tillbaka mot vinden om man vill uppleva detta seglingsparadis. Vi valde att inte göra det.

Infarten till Savu savu

Våra trevliga tullare.

Att komma till Fiji är, trots att det naturmässigt påminner en del om Tonga, ändå att komma till ett helt annorlunda land. Fortfarande Söderhavet, men nu har vi lämnat Polynesien och kommit till Melanesien. Här ser människorna helt annorlunda ut. Fortfarande storvuxna, men inte lika stora som på Tonga och med mycket mörkare hudfärg, bredare anletsdrag och krulligt hår. Efter nästan hundra år som brittisk koloni blev  Fiji självständigt1970. Engelsmännen importerade på sin tid mängder av indier hit for att arbeta på sockerrörsplantagerna vilket har inneburit att en mycket stor andel av befolkningen, upp mot 40 %, är indisk. Detta märks tydligt i gatubilden, på restaurangerna och i affärerna. Indiska restauranger, indiska saris på gatorna och i affärerna och inget nötkött i matbutikerna.

En dag gjorde vi en utflykt och tog lokalbussen kl 07.30 till Vanua leves största stad Labasa på norra sidan. Det blev en spännande resa över bergen, genom alla byar, där skolbarnen klev på och av. Efter 2½ timma kom vi till Labasa, som var en helt igenom indisk stad. Marknaden var en totalupplevelse. Här såldes  allt. Ris, tobak, allsköns spännande frukter och kryddor, korgar, kvastar ,  you name it.

Bussen var halvtom i borjan

Några bilder från den fina marknaden i Labasa

Kvastar av palmfibrer

Vi hade hört att det var nödvändigt att köpa torkade kavarötter för att lämna till hövdingarna i de byar vi besökte, så vi bunkrade upp med flera knippen. Dyra rackare var det, men bäst att ta seden dit man kommer. De vänliga damerna på hantverksmarknaden talade dock om för oss att våra knippen var alltför stora och rådde oss att dela dem, vilket vi gjorde. Inslagna i Fiji News skulle de vara fick vi lära oss.

Knippen med kavarötter.

Efter en god och närande lunch på Hare Krishna vegetarian restaurant tog vi taxi till ett ormtempel,  berömt på hela Fiji. Det fanns precis inga ringlande ormar där, men istället en stor sten, som med väldigt god fantasi, såg ut som en kobra. Det speciella med denna sten var att den växte för varje år och vår indiske taxichaufför berättade att stenen , när han var liten, bara var några decimeter hög. Nu var den säkert två meter och människorna vandrade runt den och offrade frukt, rökelse och mjölk.

Gatubild från Labasa

Ormtemplet med den växande kobrastenen

Sen var det bara att ta bussen hem igen nöjda med alla kvastar, dukar, korgar och rötter vi hade köpt.

Vi gillade verkligen Savu-savu, en lagom stor, lagom spännande och det var lätt att bli kvar vid den bekväma bojen. Dessutom fanns det fina joggingvägar utmed vattnet, så vi tog tag i vara slumrande joggingambitioner igen. Därtill fina välsorterade affärer med lyxartiklar som ost och yoghurt, trevliga restauranger och en fantastisk fruktmarknad.  Och billigt. På restaurangen Surf and Turf åt vi den bästa måltiden vi någonsin ätit här i Söderhavet

En dag kom en nya zeeländsk båt svepande förbi oss och en blond flicka på däck ropade ”Hej. Är ni svenskar?” Det var Ulrika från Åkersberga, som hade bott i Nya Zeeland i 30 år. Vi tog en kaffe med henne och hennes man Hamish Willcox och det visade sig att Hamish var tränare för  Nya Zeelands  lag i 49:er. Dessutom var han 3-faldig världmästare i 470 och f.d Americas Cup seglare i Team Oracle. Vi var naturligtvis totalt star-struck, men Ulrika och Hamish var båda jättetrevliga. Hamish hade för övrigt bott i Saltsjöbaden och jobbat med att sjösätta båtar på Sune Carlssons. En annan spännande detalj med detta trevliga par var att båda deras barn var olympier för Nya Zeeland, sonen i 470 och dottern i skidor, freestyle.

Ulrica och Hamish Willcox i deras båt Adamite

Dags att fortsätta resan västerut. På Fiji finns massor av fina seglingsområden och man kan segla åt alla håll, men vi valde att gå västerut mellan de stora öarna Vitu Levu och Vanau Levu. Det fullständigt kryllar av rev i dessa icke sjömätta vatten och våra elektroniska sjökort visar en bråkdel av dessa. Ibland var vi uppe på land enligt kortet och ibland såg vi små öar, som inte var utmärkta. I kombination till våra tre olika  sjökortssystem, Navionics, Garmin och Open CPN, har vi också laddat ner flygfoton från Google maps där man för det mesta kan se var det är grunt. Det är helt nödvändigt att hålla ständig utkik och bara segla på dagen, men ibland är det molnigt eller solen kommer snett framifrån och då är det verkligen svårt. Man går igenom olika passager i reven, som alla har namn,  men någon annan utmärkning finns inte. Man får helt enkelt titta efter revkanterna och ibland är det riktigt smalt. Vi gick igenom Nasonisoni passage, med hjärtat i halsgropen, men egentligen var det inte svårare än vilket sund som helst i Stockholms skärgård.

Den stora Bua Bay, där vi tänkt ankra för natten  visade sig vara jättestor och otroligt blåsig. När vi försökte tråckla oss längre in i viken sa det klonk i kölen och vi var redan uppe på revet. Bara att backa ut igen och ankra i blåsten och uthärda natten. Nästa morgon gick vi upp kl 04.30 för att försöka komma iväg så tidigt som möjligt till de berömda Yasawa öarna, som låg 60 mil bort. Vi hade bara seglat i en timme då vi hör våra finska vänner Hannu och Auli på Manta ropa på VHF:en. De har legat i en vik norr om oss och när de hade tagit upp ankaret och skulle börja köra hade motorn låtit konstigt och stannat. De drev nu mot ett rev. Vi hade ca en timme till dem och gjorde oss beredda att vända Under tiden hade de fått upp sina segel och sakta börjat segla söderut. Det blåste ca 30 knop rakt i näsan på dem men efter många slag lyckades de hanka sig in i Bua bay utan vår hjälp  och hjälpligt laga motorn. Totalt sett gjorde de en hjälteinsats genom att sedan segla ända ner till Vuda Point  marina och in i den smala passagen där. Flera dagars segling i dessa revfyllda vatten med ankring under segel  i icke sjömätta vikar. Beundransvärt, mycket sisu där, men så har de också seglat i Antarktis, Patagonien, Alaska, Norra ishavet och rundat Spetsbergen.

Våra tuffa seglarvänner från Finland

Vår resa ut till Yasawas blev en snabb resa i mycket hård vind som avslutades med en revpassage,  50 meter bred, där våra sjökort gav olika besked och Google maps hade ett moln över passagen. Vi ankrade helt utmattade i den vackraste vik man bara kan tänka sig. Yasawas är som en kombination av allt vackert i Söderhavet.

Nästa morgon åkte vi iland med vårt knippe kava, fint uppklädda för att uppvakta hövdingen, chiefen, i byn. Traditionen på Fiji är att när man kommer till en by söker man upp chiefens hantlangare, som kallas Turanga-ni-koro. Han tar en till chiefen och talar om vad man förväntas göra där. Cermonin kallas sevu-sevu och går upp på att man langar fram sina kavarötter till chiefen och att de sedan tillreds till en milt berusande dryck som man sedan dricker tillsammans under en massa mummel och handklappningar. Sen är man accepterad som byns gäst och kan röra sig fritt.  Vi träffade på Tom, som tog oss med till chiefen, som satt och rev kokos. Eftersom det var förmiddag verkade han inte sugen på någon berusning utan vi klarade oss undan med lite mummel, några välsingnelser och lite handklappningar och sedan tog Tom med oss och visade oss runt i byn. Stranden, som kallas champagne beach har den finaste sanden i världen, visste han att berätta. Vi tog med ett litet prov för att lämna över till sandsamlaren Hans Hamel, som får verifiera om det är sant. Byn Yasawa –i-Rai, var som tagen ur en brocshyr från Söderhavet, med lekande barn i strandkanten och prasslande palmer.

Världens finaste sand?

Hos chiefen. Notera kavarötterna inlindade i Fiji News framför honom

T

Tom visar runt i byn. Den skadades svårt i en cyklon 2015.

Tom bjuder på kokosjucie.

Vi fortsatte ner på västsidan i ögruppen i perfekt slör och inga vågor och ankrade i Sawa-i Lau, på södra delen av ön. Där finns ett högt berg med spännande grottor, som man måste dyka in i och a ficklampa med sig. Broke shields gömde sig i dessa grottor i filmen Blue Lagoon. Tyvärr var hon inte kvar, men grottorna var spännande ändå.  Vi hade tur och träffade en nya zeeländare på en grannbåt, som visste de hemliga ingångarna, så vi slapp åka in till byn och hyra en guide utan kunde botanisera själva med ficklampa, snorkel och simfötter.

På väg in i grottan

På kvällen kom det ut en båt från byn, där en kille halvlåg i fören och bad att få kava-roots for the village. Så var det med välsignelserna och klappandet där . Vi förstod att grottorna ofta får besök av stora turistgrupper, vilket förklarar det måttliga intresset för oss.

Vi började nu sätta fart söderut eftersom vår väderman Bob McEwitt hade börjat prata om ett väderfönster för Nya Zeeland, så vi seglade förbi många fantastiska ankringsplatser i denna fantastiska ögrupp, bland annat den kända Blue Lagoon.

Sista stoppet blev ön Waya längst söderut, med en jättetrevlig liten by. Vi blev välkomnade med vår kavakvast  och en kort sevu-sevucermoni vidtog. Sedan inviterades vi till gudstjänsten i kyrkan kl 10.00. Vi tog en titt på byns skola och blev sedan inbjudna på tea i ett av de små husen. Stolar mm saknas, alla satt på golvet på de vävda mattorna. Vi fick inte riktigt klart för oss hur många som bodde i huset. Tre generationer var det alla fall och barn i alla åldrar.

Utanför Waya

Inne i skolan. Söndag.

Teaparty

Kyrkobesöket var lite annorlunda. Gudstjänsten startade när prästen slog på trumman och då kom byborna släntrande. Alla fint uppklädda, men i övrigt var det si och så med disciplinen. Många halvlåg och sov på mattor längst ner i kyrkan och många satt i skuggan utanför. Barnen kom och gick och smet hem ibland. Man kan förstå dem. Prästen var otroligt långrandig, även om sången,  som alltid var fin .

Några av de uppklädda barnen innan gudstjänsten

Prästen med några barn och ett franskt seglarpar

Inne i kyrkan. Även hunden fick några gudsord.

Utsikt från kyrkfönstret. Spray ankrad i viken.

Efter kyrkan hivade vi upp och satte kurs mot en ankringsplats utanför staden Lautoka, i hopp att sammanstråla med våra vänner på Sula. Det gjorde vi inte, men fick däremot en trevlig kväll med Sebastian och Jonas på danska båten Seewolf, som vi träffade redan på Galapagos. De skulle segla till Vanuatu. Vi tog sällskap till tullkontoret i Lautoka, men där fick vi kalla fötter efter att ännu en gång studerat vindkartorna och beslöt oss för att avvakta med vår avsegling. Myndigheterna på Fiji är otroligt strikta och kräver att man lämnar landet inom en timme efter utklarering. Dessutom genomför de kontroller. För att vara förberedda på avsegling gick vi ner till Vuda Point Marina för att bunkra diesel. Återigen fick vi uppleva att den tillsynes  enkla åtgärden att tanka 100 liter diesel tog en hel dag. Efter att först väntat 2 timmar i guppet utanför hamnen, bad vi att få gå in och vänta. Väl inne visade det sig att dieseln var slut, men att tankbilen var ”på väg”.  5 timmar senare kom den , men då var det försent att segla vidare och vi stannade i marinan och fick platsen bredvid Manta som låg där sedan 4 dagar och kämpade med sin motor. Vi åt en trevlig middag tillsammans och fick nästa morgon glädjen att höra hur Mantas motor hoppade igång. Vuda Point är en så kallad oceansäker marina. Här gräver man hål i marken  och sätter ned båtarna och pallar upp dem med bildäck. Vi såg flera båtar vi kände igen där. Vi tycker inte idén känns helt tilltalande, kan bara föreställa oss alla små och stora kryp som kan vandra in i båten och göra sig hemmastadda där. Men marinan är trevlig om än otroligt varm och med ilskan myggor på natten. Efter att ha läst om hur Lasse på Sandvita fick  den myggburna denguefebern på Fiji är vi otroligt rädda för mygg.

Infarten till Vuda Point Marina

Seglare som väljer att stanna på Fiji under cyklonsäsongen får sina båtar nedgrävda! Inga ställningar som kan välta här.

Praktiskt att polera friborden med båten nersänkt i en grop

Så på morgonen flydde vi i panik ur  den stekheta marinan och satte kurs på seglarparadiset Musket Cove. Vilket paradis! Omgivet av rev och öar ligger en skyddad lagun vid ett trevligt resort. Resortet har en seglarvänlig inställning, så seglarna får för en femtiolapp bli medlemmar i Musket Cove Yachtclub, vilket berättigar till fri använding av resortets faciliteter, pooler och solstolar.  Dessutom finns en trevlig bar och flera restauranger.

Vi träffade återigen ihop med  seglarparet Willcox från nya Zeeland och tillsammans med dem och deras vänner, varav flera svenskar fick vi en lång och vindränkt kväll.

I Musket Cove, kan man enkelt slå ihjäl flera veckor. Vi ägnar nu mycket tid åt att spå vädret för vår passage ner till Nya Zeeland. Det blir en etapp på ca 1100 sjömil, inte rekordlångt, men vädermässigt kommer det att bli en utmaning. Grundregeln är att gå i slutet av oktober. Officiellt börjar cyklonsäsongen 1 november här uppe. Å andra sidan är det bara tidig vår i N.Z ännu, med ettriga lågtryck som drar fram över ön. Men som en  Kiwii sa; ett lågtryck med kuling framifrån är inte livsfarligt, bara obekvämt, men en cyklon kan vara dödligt farlig. Så där är dilemmat, hur mycket vind är vi beredda att ta de sista dagarna innan ankomst N.Z ? Som hjälp har vi anlitat den kände vädergurun Bob McEwitt. Han erbjuder seglare väderprognoser och lämplig rutt från bla tropikerna ner till N.Z. Vi uppger våra planer, hur snabbt vi seglar och vår dagliga position, så ger han oss lämpliga waypoints under resan. Vi hoppas klara passagen på ca 8 dagar. Just nu är det tyvärr ett stort högtryck som nästa vecka kommer att ha sitt centrum mellan Australien och norra N.Z.  Högtryck är iofs bra, med tryck på 1020 – 1025 hPa, inte mer. Som de säger; when the high is over thirty it getting dirty. Det kommer att pumpa upp kraftiga S / SO-liga vindar. Inte bra då vår kurs kommer att vara rätt mycket syd. Det finns dock en möjlighet att vi går nu på söndag 15 okt. Då kommer vi förmodligen att få två dagar i nästa vecka med friska vindar snett framifrån. Planen är att gå längre väster ut, runt området med hårda vindar, för att senare i veckan kunna lova i avtagande vind ner mot Whangarei på norra N.Z Så är planen. Vi är lite nervösa, men vi är inte ensamma. Våra vänner på Loupan och Blå Ellinor ligger på södra Tonga / Haápai och väntar också på ett lämpligt väderfönster att sticka i väg i.  Även de ska till norra Nya Zeeland.

Så nu lämnar vi tropikerna efter långt och spännande år.