Framme i Söderhavet

Dagen efter den olycksaliga gippen tog vi det lite lugnare, inga fler missöden nu. Under natten hade vi bara genuan ute. På morgonen rullade vi försiktigt ut storen för att se om vår ”nya” kick skulle hålla. Vi var också lite nervösa om storen skulle komma ut ur masten utan problem. När vi tog in den dagen innan blev det inte helt bra. Rullstor är bra på många sätt o vis, den är dock väldigt känslig vid  in o utrullning. Är inte bommen i rät vinkel till masten kommer seglet att vecka sig under inrullning. Det kan då bli svårt att få ut den utan att behöva dra för hand i akterliket. Mardrömmen är att seglet fastnar, pga för många veck, och inte kommer varken ut eller in. De stående lattorna är också känsliga när de ska in i masten. De måste vara parallella med masten för att det ska gå bra. Om det blir en ny stor, så blir det en stor utan lattor. Nu gick det bra och kicken såg ut att hålla. På em ökade vinden igen och vi tog ett rev i storen och två i genuan.

Halvvägs firas med en liten drink före maten

Nyduschad o kammad dagen till ära

Lisa kollar av fördäck inför natten

En av många fina solnedgångar

En dag med vindar mellan 20-25 knop

Vi sov bägge i akterhytten där vi hade pallat upp madrassen

Natten är svart, vi har kommit i otakt med månen. Det blåser stadigt med ca 20 knop. Vi går så lågt vi kan för bb halsar på en ren västlig kurs. Med spirad genua och storen fast i en (ny!) preventergaj kan vi nästan gå på plattläns. I den friska vinden är det bra tryck i seglen. Vinde är O-OSO.  Egentligen skulle vi behöva styra mot NV, mot Marqueses, men vi väntar på ett vindvrid mot NO som alla våra väderkartor säger ska komma.  Kl 22 märker vi hur vinden vrider, helt planenligt mot NO.  Vi gippar i beckmörkret men det går bra. Vi har gjort det så många gånger nu och vi gör alltid på samma sätt. Nu äntligen seglar vi rakt mot mål, och vi behöver inte spira förseglet, utan forsar fram på en fin slör. Det blir lugnare i båten när vi har bägge seglen på samma sida. Vi gör bra distans hela dagen, snittar drygt 7 knop. På em backar vinden tillbaka mot O-OSO. Vi spirar genuan.

De blå markeringarna är vårt middagsläge varje dag. Vår båt är den röda markeringen, två dagar kvar bara. Den röda linjen är storcirkelkursen, den absolut närmaste vägen. Vi fick nu gå i en båge söderut för att hitta den fina passadvinden.

Utsikt från ventilen i byssan

Söndagsfrukost med nybakat bröd!

Det gäller att hålla i allt annars hamnar det snabbt på durken

Tack vare den goda vinden ser vi nu att vi kan vara framme nästa dag på kvällen om farten håller i sig. Det känns skönt. Vi äter (som vanligt) ute i sittbrunnen och summerar överfarten. Vi känner oss nöjda, vi tar tom ett litet glas vin. Det är ju sista natten till sjöss, förhoppningsvis, och vi är ju nästan framme, bara 150 mil kvar. Inga problem. Men vad fel vi hade. Jag hade som vanligt vakten mellan 19-22. Redan i slutet på min vakt såg jag flera mörka moln bakom oss. Inget ovanligt egentligen. Vi var ju nu på väg norrut i ett område där passadvinden börjar gränsa mot de mer oregelbundna vindarna norr och söder om ekvatorn. Vinden började också skifta. Både i riktning och i styrka. Efter vaktbytet vid 22 hade jag bara hunnit lägga mig då jag hör Lisa skriker på mig att komma upp. Jag hör redan att det blåser mycket.. Vinden hade gått från behagliga 20 knop till fyrtio (ca 20 m/s). Som tur hade vi behållit ett rev i storen men i genuan hade vi bara ett par var inrullade. Den var plötsligt alldeles för stor. Som vanligt sköter autopiloten styrningen men jag ställde mig bakom ratten och var beredd att ta över. Det är svårt att styra på en hård undanvind i stora vågor när man inte ser något. Lätt kan båten pendla 20-30 grader. Vi ville ju inte gippa plötsligt en gång till… Så jag lät autopiloten sköta styrningen. Den jobbade hårt men höll kursen otroligt bra, även i den hårda vinden och höga vågorna. Imponerande styrning. Vi rullar snabbt in halva genuan. Nu går båten bättre. Efter den plötsliga vindökningen avtar vinden något, men bara något. Nu kommer regnet, och det kom ordentligt. Vi sätter på radarn för att se omfattningen av regnbyn. Normalt har vi 6-mils-skalan på, men det enda vi såg var regn…

Det gula på radarn är regn, vi är på väg in mot mitten…

Vi var på väg in i ett riktigt stort regnområde. Nu hade vi mellan 30-36 knops vind, kraftigt regn och som beställning lystes himmeln upp av en blixt. Det blev som en mulen eftermiddag, och vi såg hur vågorna bröt runt om oss. Bättre när det är mörkt, då ser man inte de stora vågorna….  Den första blixten följdes snart av flera och snart var vi inne i det värsta åskväder någon av oss någonsin upplevt. Lisa är, sedan barn, livrädd för åska. Hon försvann ner under däck, la sig med sjöställsjackan på durken i gången till akterhytten. Man ligger riktigt bra där när det rullar mycket. Med hörlurar i öronen och en sovbindel för ögonen försökte hon uthärda åskan. Från 22 på kvällen till 5 på morgonen ösregnade det, blåste småspik och åskade. Det  var blixtformationer jag aldrig sett tidigare, blixtar som såg ut som tjocka trädstammar, blixtar som ett grenverk på himlen, blixtar som gick både upp o ner flera gånger. Och ljudet, det var nog det värsta av allt. Vi var mitt ute på havet, men ändå blev det ett sådant otroligt ljud. Jag var rädd. Försökte låta bli o tänka på alla historier vi hört om blixtnedslag i båtar. Vinden och vågorna kände jag att vi, auto-piloten, hade koll på, även om det var påfrestande. Vi rusade ofta fram i över tio knop… det ryckte i hela båten när vindbyarna kom. Regnet var ju inte farligt, men obehagligt. Det kom bakifrån, horisontellt. Jag satte i nedre nedgångsluckan och drog för luckan, men efter ett tag var det  mesta blött.  Men åskan….. den var inte kul. När jag trodde allt höll på att lugna ner sig, jag var tom på väg att rulla ut lite på genuan, ökade ovädret igen. Det var som vädret tog en liten paus inför den stora finalen. Klockan var nu 4 på morgonen. I en timme till höll det på, fortfarande helt svart runt oss. Öronbedövande åsksmällar, som fartygskanoner, kom tätt.

Efter några avslutande blixtar avtog ovädret. Allt hade gått bra, vi hade närmat oss målet med hög fart hela natten, men vi var medtagna bägge två. 12 timmar tidigare hade vi suttit i sittbrunnen och tyckte att livet lekte, men snabbt var det någon som tog ner oss på jorden.  Vi var lite för snabba att ta ut segern..

Atti försöker byta satellitantennen. Det gick inte alls, det var olika kontakter, trots samma tillverkare!

Lisa broderar på en julduk när lunchen kommer upp. Det blir tonfisk- (på burk!) wrap.

Kvällen innan vår helvetsnatt

Vid morgonenens radionet med Loupan, som låg ca 60 mil framför oss, visade det sig att de haft ungefär samma upplevelse på natten. De hade också klarat sig helskinnade från ovädret, förutom ett par travare till storen som lossnade. Under dagen  seglar vi i fin vind. Farten indikerar nu på ankomst strax efter solnedgången. På em avtog vinden och vi motorseglar för att inte komma fram för sent. Vi har ju sett fram emot lite bubbel och god mat när vi ankrat.

Så äntligen fick vi land i sikte. Jag hade tittat i kikaren hela dagen utan att se annat än vågtoppar, men så plötsligt kom det fram något som såg ut som en skidbacke ur molnen. Fatu Hiva, den sydligaste ön i Marquesas.

Land i sikte! Efter 19 dagar dyker så äntligen Fatu-Hiva upp.

Ny flagga hissas. Obs, kicken utan kickstången

Det hade hunnit bli mörkt när vi kom fram och vi följde försiktigt öns västsida norrut. Vi hörde vågorna slå mot klipporna och kände doften av träd och så plötsligt slog en bedövande blomdoft emot oss. Nästa morgon såg vi att hela bergssidorna var täckta av blommande buskar. Till slut kom vi fram till den berömda Hanavave Bai,  Bay of Virgins. Det låg några andra båtar där och vi kände igen Skylark från ARC och den danska Seewolf.  Hanavave Bai är en knepig vik att ankra i. Ca 40 meter djup i mitten och sedan en brant sluttande botten. I mörkret såg vi ingenting utan hörde bara dånet från bränningarna iland, men Skylark anvisade en plats och kl 21.00 den 28 mars lät vi så äntligen ankaret gå. 60 m kätting matade vi ut innan vi slutligen kunde pusta ut och sätta oss i sittbrunnen och bara njuta av att vara framme.

Vi kunde också konstatera att den 3098 sjömil långa överfarten hade gått rekordsnabbt. 19 dagar och 12 timmar,  6,75   knop i snitt. Inga större missöden utöver den förstörda kicken och den krånglande watermakern. 9 böcker och ett antal seglingsbeskrivningar lästa. Inte en enda fisk fångad!

Efter en god natts sömn, utan att bli väckt 2 gånger för vaktskifte, var det underbart att vakna upp i denna mytiska vik. På bägge sidorna vaktar lodräta klipp-pelare och bakom lyser den grönaste gröna sluttningen. Överallt porlar vatten ned genom palmsluttningarna och några enstaka getter bräker. Denna gång stannade vi inte i paradiset mer än över natten. Fatu Hiva är inte en inklareringshamn och i seglingsbeskrivningarna varnar de för att man kan få dryga böter om man stannar. Vi vet inte hur det är med den saken, men eftersom Loupan redan låg i den korrekta inklareringshamnen Autona på Hiva Oa begav vi oss dit.

Bay of Virgins, Fatu-Hiva

Det blev ett glatt återseende med Loupan i den trånga hamnen i Autona. Champagneflaskorna stod som spön i backen och vi gratulerade varandra till den lyckade överfarten och tackade för stöd och support genom vår dagliga kommunikation över kortvågsnätet. Loupan hade haft problem med att de fastnat bland en massa fiskegarn  samt förlorat travare till storen, men i övrigt klarat sig bra. Trodde de då!  Hamnen i Autona var så trång att det var nödvändigt att ligga på  både för och akterankare för att ligga på plats. På morgonen kom dessutom supplybåten  Aranui 5, som kommer var 3:e vecka så det blev ett liv och ett kiv i den överfulla hamnen. Detta spetsat med ett häftigt regnoväder och att Loupans akterankare släppte gjorde morgonen mer spännande än man kunde önska. Vi kämpade i regnet för att få fast Loupans ankare igen och lyckades över förväntan. Det hamnade under vår båt och gick inte att rubba. Kalabaliken slutade med att vi tog över ankartampen till oss och Loupan gick ut utanför hamnen och ankrade. Sedan liftade vi de 3 km till byn för inklarering. Då märkte vi verkligen att vi lämnat Latinamerika och kommit till Frankrike.  Istället för 10 myndighetsrepresentanter, agenter, tjogtals formulär och höga kostnader möttes vi av en charmant fransk gendarm, som både Ulla på Loupan och jag omedelbart blev förälskade i, fyllde i ett enda papper, betalade inte en krona och var sedan inklarerade i franska Polynesien. Det enda vi behövde göra var att gå till posten och köpa ett frimärke för 8 kr och skicka pappret till Tahiti.


Franska Polynesien är ett franskt så kallat overseas territory  och  är ett enormt område,  nästan lika stort som Europa. Om man lägger det på en Europakarta och placerar Papete på Tahiti i Paris, så ligger Marquesas, där vi är nu är i Sverige , Tuamotos, dit vi ska senare i Polen och Bora Bora i Bretagne. Astralöarna hamnar på Sardinien. Språket är franska och obegripliga lokala språk och valutan är Polynesiska franc. Och i bagerierna säljs baguetter och i affärerna camenbert.  Allt är dock otroligt dyrt. Eftersom supplybåten just kommit dignade hyllorna i affärerna av godsaker och vi slog oss lösa till dess vi insåg att ett halvt vitkålshuvud kostade 83 kr och 2 skivor entrecote 500 kr.

Vi hade förstås internetabstinens och efter en del möda lyckades vi tanka ner lite mail och höra av oss hem.

På Hiva Oa  har både Paul Gaugin och Jaques Brel bott och vi besökte deras gravar på den vackert belägna kyrkogården innan vi traskade tillbaka till hamnen.

Loupan. som tröttnat på gungandet utanför hamnen kom in och la sig bredvid oss och Pelle tog tag i arbetet med vår tredskande watermaker. Det visade sig att elmotorn var helt full med grafitdamm och att ”borstarna” var hel nedslitna. Trist läge i denna del av världen, där det kan vara svårt att få tag i tjänligt dricksvatten. Atti började genast maila till Ecotech, tillverkaren på  Trinidad om reservdelar ,men vi insåg att projektet att få hit sådana i närtid var ansträngande. Ingen lösning i sikte utöver att börja samla regnvatten.

Ingenjör Pelle i aktion

Nästa morgon väcktes jag av en ovanligt glad och sprudlande  Atti. På morgonen hade han gått igenom vår reservdelslåda ytterligare en gång och inne i ett rör, som är ett slags extra filter hade han hittat, tro`t eller ej, 2 extra borstar till elmotorn. Att montera dem i, den av Pelle nogsamt rengjorda elmotorn, var en barnlek, och vips hade vi vatten igen.

Här ser ni de utslitna kolborstarna jämte det nya paret som jag hittade. Hur ofta kollar ni era kolborstar?!

En sådan dag kan man ju inte misslyckas, så vi tog med oss den trasiga kicken iland och stegade iväg till en bilverkstad i närheten och frågande om de kunde hjälpa oss att böja tillbaka eländet. De hade inte tid just då men bad oss komma tillbaka på måndag och gav oss 8 stora mangos som plåster på såren. Vi gick vidare till några byggbaracker vid piren och hittade  några vänliga polynesier, som tog kicken, satte den i ett skruvstäd och böjde tillbaka den. Det tog ca 10 sekunder och så var det klart. Utan kostnad. Det ni Seldens! På macken hade baguetterna tagit slut, men när expediten såg hur besvikna vi såg ut tog hon det bröd hon höll på att äta på , bröt av det och gav oss andra halvan. Ett bra dagsverke före förmiddagskaffet tyckte vi.

Sedan var det dags att ta tag i ankareländet. Vi låg tillsammans med Loupan på varsitt främre ankare men delade på vårt akterankare. Vi släppte loss det och band fast oss i Loupans ankare. Sedan gick vi ut med två gummijollar och en kättinglop och lyckades få ner det runt armen till vårt ankare och drog sedan med båda jollarna bakåt. Tillslut kom vårt ankare upp och vi gick då ut ur hamnen och ankrade om. Sedan återstod Luopans ankare, som satt rejält fast.  Inget vinschande åt något håll hjälpte. På grund av regnandet var vattnet fullt av lera och skräp och sikten helt obefintlig, högst 10 cm. Atti, som måste varit pärlfiskare i ett tidigare liv, drog på sig cyklop och fenor och dök ner och kände med händerna att ankaret satt fast i någon form av ståltrådsgaller och lyckades trassla ut ankaret efter en del pyssel. .Det blev en glad kväll och Loupan kunde avbeställa dykaren, som ändå inte kunde komma förrän 3 dagar senare.

Nästa morgon seglade vi till den mindre ön Tanahuta och la oss i den paradisiska Hanemona Bay, med vita palmklädda  sandstränder. Vi försökte ta jollen iland med bränningarna dånade in så vi valde att ankra jollen och simma in genom bränningarna.

På kvällen hade vi bjudit Lopan på pizzakväll. De såg väldigt molokna ut när de kom över med jollen. Vid en rutindykning runt båten kunde Martin konstatera att deras roder var rejält skadat. Ena sidan var helt uppfläkt och det fattades säkert minst 30 cm längst ned. Inget man seglar omkring med, då resten av rodret också  skulle kunna fläkas upp. Loupan kunde inte direkt påminna sig att de seglat på något, men misstänkte ändå att de i sitt trixande bland fiskenäten kommit i kontakt med en vajer eller liknande. De seglade tillbaka till Hiva Oa nästa morgon för att se vad som kunde göras där.

Läs gärna mer på deras utmärkta blogg: syloupan.wordpress.com

Vi seglade vidare till nästa hamn på Tanahuta och kom då till huvudbyn Vaitahu. Tyvärr var även här bränningarna höga så att landa en jolle mot stenpiren var inte att tänka på. Framemot eftermiddagen lugnade sig sjön något så Atti kunde sätta iland mig medan han hovrade med jollen utanför. Jag tog en runda i byn och besökte kyrkan och affären och frågade var man kunde köpa frukt. Vips kom det en kille som följde med mi hem till de trevliga Valentine och Auguste. Auguste hämtade macheten och lastbilen och så åkte vi iväg. Ute ur bilen högg Auguste ner en gigantisk bananstock och minst 10 grapefrukter medan Valentine plockade limefrukter.  För säkerhets skull stannande de hos grannen och fick en bananstock till innan vi for ner till hamnen och den väntande Atti, efter att ha lovat att komma på lunch nästa dag.

Vi hivade upp  och gick vidare till nästa by Hapatoni, där det enligt uppgift skulle finnas en vågbrytare.

Vi ankrade i fint lä och nästa morgon tog vi jollen iland och promenerade de 7 km tillbaka till Auguste och Valentine. Bergen på Marquesas är inte att leka med. Upp och ner genom palmskogarna med enstaka avbrott av en och annan gris och häst.

Grapefruktträd

Spray i paradiset

Hemma hos Auguste och Valentine hade de bullat upp med tonfisk sashimi, poisson cru, som är fisk marinerad i lime och kokosmjölk, smörstekt tonfisk, kyckling och ris. Hur gott som helst och jättetrevligt med hela familjen och även grannen på besök.  Hela konversationen, bedrevs på franska och hade sina naturliga begränsningar. I det lilla huset med ett rum och en stor veranda bodde de ca 6 personer och det verkade inte gå någon omedelbar nöd på dem. De uppskattade våra medtagna t-shirts och flip-flops och vi betalade ca 80 kr var för lunchen. Verkligen jättetrevligt. Att gå 7 km hem över bergen med full mage var inte lika kul och ungefär halvvägs kom en lastbil, och vi fick hoppa upp på flaket för en halsbrytande färd tillbaka.

Tillbaka i båten kände vi oss som vi sprungit minst ett marathon och Atti hade rejäla skavsår. Det märks att vi inte rört oss på länge.