Vi har nu seglat en tredjedel av sträckan mellan Galapagos och Marquese-öarna, ca 1000 sjömil. Det har tagit precis en vecka och vi håller den fart vi räknade med, drygt 6 knop i snitt.

När vi startade visste vi att vi skulle få svaga och varierande vindar de första dagarna. Galapagos ligger mitt på ekvatorn och vindarna är alltid svaga just där. Mellan syd 5 och syd 15 grader brukar normalt passadvinden blåsa, och på södra halvklotet kommer den oftast från SO eller OSO.

Här ser man hur passadvindarna blåser. De små stjärnorna är start och mål för resan.

Eftersom Marqueses ligger på ca syd 10 är taktiken rätt enkel, nämligen att ta sig söderut genom de svaga doldrums ner till 10:e breddgraden och sen segla västerut i passadvinden till Marqueses. Det tog oss tre dagar och mycket motor att komma ner till den stadiga passaden. Idag torsdag 16 mars var middagspositionen Syd 10gr 40min W 104gr 08min. Vi går nu nästan rätt väster. Det är oftast blå himmel med små vita molntussar i horisonten. Ibland kommer det någon regnskur. Vågorna är ibland rätt höga, men för det mesta lång dyning med 1-2 meters vågor. Båten slingrar sig fram på slör.

Ingen av oss har kännt någon sjösjuka, och nu efter en vecka har vi nog vant oss för den här resan. Vi turas om att ha vakt, tre timmar segling, tre timmar frivakt. De första tre dygnen var jobbigast, nu har vi kommit in i rutinerna. Men vi är trötta på nattvakterna, att stå o styra hjälper att hålla sig vaken. Båten sköter sig utmärkt. Vi har full stor och genua 1 uppe. En natt revade vi genuan då det blåste mellan 16-18 knop. Farten är bra, vi har ett dygnsrekord på 182 sjömil vilket ger ett snitt på 7,6 knop! Snittet efter en vecka är 6,3 knop. Jag tar ner väderkartor, sk gribfiler varje dag. Dels via vår SSB radio och ett modem, men även via satellittelefonen. De kartorna visar tydligt var vinden är som bäst.

Vi seglade från Galapagos samtidigt som våra vännre på Loupan. Vi går ungefär lika fort, idag är de ca 30 sjömil syd om oss. Varje dag har vi “radionet” via kortvågsradion. Det är en stor trygghet att veta att de finns i närheten. Vi ser dock aldrig varandra, men skulle det hända något är de bara timmar iväg. Strömförsörjningen fungerar bra. Varje dag kör vi motorn ca 1,5 timmar. Varannan dag gör vi då också vatten. Under dagen laddar våra solceller bra i solen som står rakt ovanför oss. Vi kan ha både kyl o frys i gång, aoutopilot samt de vanliga navigationsinstrumenten och datorer.

Just nu har det varit fullmåne. Den har kommit upp strax efter solnedgången. Den stunden, innan månen kommer upp lyser stjärnorna så klart att de faktiskt ger lite ljus! Otroligt stjärnklart.

Det känns lite fräckt att sitta här ute och veta att rakt fram bakom horisonten kommer Nya Zeeland och Australien, ute till vänster ligger hela Sydamerika med Kap Horn längst ner, och till höger hade hade vi kommit till Hawaii om vi svängt ditåt. Man får lätt ett annat perspektiv på tillvaron i en liten båt på ett stort hav.

Och, tro det eller ej, det är inte långtråkigt. Dagarna rullar på. Bland arbetsuppgifterna ligger att ta ned väderkartor via satellittelefon eller SSB-radio, kontroll av båten och alla instrument, lagning av grejer, som går sönder, daglig tillsyn av frukt  och färskvaror samt matlagning och disk. Bakning är på nöjeskontot. Än så länge har  vi färskvaror ombord. Vitkålen häller sig fint, tomaterna, som var gröna på Galapagos, börjar bli röda och fina. Bananerna är inte mogna än. Vi har kött och kyckling i frysen och det latinamerikanska Bimbobrödet, färdigskuren formfranska med mer konserveringsmedel än mjöl, håller sig finfint och är faktiskt gott. Fisket har hittills varit en katastrof. Trots lina ute varje dag med allehanda drag har vi inte fått fisk på en vecka. Ett enda napp har vi haft, men den fisken valde att ta med sig draget. Det är överhuvudtaget väldigt ödsligt här på havet. Efter att ha vant sig vid det myllrande djur- och fisklivret på Galapagos är det konstigt att inte se varken fåglar eller fiskar. Några enstaka delfiner är allt. Och inte en båt, inte ens på AIS. Allt som allt har vi bara sett en fiskebåt. Det är oftast kinesiska eller koreanska fiskebåtar, som fiskar med kilometerlånga ytgarn. Loupan hade oturen att fastna i ett och det tog dem flera timmar att komma loss.

På nöjessidan står förstås bokläsning. För närvarande de fantastiska böckerna Kriget har inget kvinnligt ansikte samt Zinkpojkarna av Svetlana Aleksijevitj. Läs dem! Och så pluggar vi på i våra cruisingguider om de olika ö-rikena i Söderhavet. Marquesas, Touamotos, Sällskapsöarna, Cook-öarna, Samoa, Tonga och Fiji. Alla olika.

Om två dagar den 19 mars hoppas vi vara halvvägs.

Söderhavshälsningar
Elisabet o Atti