Just nu sitter jag och skriver på denna blogg på den mest spektakulära av ankarplatser. Vi ligger ankrade precis norr om Ellis Island med Frihetsgudinnan några hundra meter söderut och hela Lower Manhattan med sitt kaxiga Freedom Tower mitt framför ögonen. Det är ganska skvalpigt med turbåtar och färjor pilande hit och dit, men utsikten är fantastisk. Enligt guideboken får man inte ankra i New York Harbour, men just den guideboken behöver ju inte vi ha läst. Spray har nu varit i New York i 2 veckor och det ska bli riktigt skönt att komma ut på havet igen.
Själv har jag bara varit här i 1 intensiv vecka. Det som var tänkt att bli ett kort besök hemma i Sverige för ett rutinbesök hos doktorn, kom att vara nästan 3 veckor. Eftersom mina njurar inte uppfört sig inte som de borde föreslog doktorn en ny behandling och för den behövdes 2 veckor med provtagning med mera. Stackars Maria Chambers, som så frikostigt erbjudit mig att bo hos henne höll masken fint när jag meddelade detta. Ibland har man bättre vänner än man förtjänar.
Enligt den ursprungliga planeringen skulle jag träffa barnen på en enkel middag hemma hos Fredrika och Magnus. Fredrika och jag träffades redan på eftermiddagen för att titta på tyger till brudklänning och vi travade runt i stan och tittade på än det ena än det andra. Till slut var jag riktigt trött och föreslog att vi skulle gå hem. Fredrika var outtröttlig och tog mig med till ytterligare en affär och toppade av med att vi behövde handla mjölk. När jag äntligen släpade mig uppför trappan och in i lägenheten möts jag av fotoblixtar och ett stort SURPRISE!! Där stod minst 40 personer hopträngda med vinglasen lyfta och stora leenden på läpparna. Det visade sig att Karl och Fredrika arrangerat med inbjudningar osv i all hemlighet och jag hade överhuvudtaget inte misstänkt någonting. Jag har aldrig blivit så snopen i hela mitt liv. Och så glad. Det var så roligt att se alla Från grannar och släktingar till seglarvänner och studiekamrater. Alla var där. Tack alla Ni som kom och framförallt, tack till Karl, Filippa, Fredrika och Magnus för att Ni ordnade allt detta. Man kan dock bli lite misstänksam när man inser vilka poker-faces och förslagna lögnare jag har omgett mig med hela livet.
Utöver doktorsbesök och partyliv i Stockholm hann jag med att åka hem till gården Boda i Östergötland och valla lite kor.
Torsdagen den 29 oktober var det så äntligen dags att flyga tillbaka till USA. Fullastad med kaviartuber och müslipaket äntrade jag mitt Norwegian plan och efter ett byte i Oslo var jag helt plötsligt på Long Island och kunde ta taxi direkt till båten i Port Washington. Vinden tjöt och vågorna dånade mot kajen och jag insåg att denna jolleresa i mörker iklädd lågskor och cashmertröja inte skulle bli en av de bästa jag upplevt. Atti, mötte på kajen och såg till att jag blev iklädd helt sjöställ, stövlar och pannlampa och vips var jag tillbaka i båten igen . Helt underbart var det.
Efter två dagar i lugn o ro till ankars i Port Washington började nu en period med tio intensiva dagar i New York. Lisa var på väg ombord och därmed skulle den sociala aktiviteten gå från noll till hundra på ett ögonblick. Två dagar innan Lisa kom var jag inne på Manhattan första gången för att träffa våra vänner Anders o Gunilla Fellesson från Växjö. De var på en liten semester i NY och vi passade på att träffas för en lunch o lite promenad. Anders o Gunilla såg vi senast i Kiel, dagen innan vi gick genom kanalen. Verkligen kul att träffas igen!
På fredagen var det ånyo dags att äntra tåget in till Penn Station. 45 minuter tog det och man får se mycket olika vyer från Long Island, med början bland de lyxiga villorna vid stranden till de mindre lyxiga områdena i Flushing och Queens närmare Manhattan. Just denna dagen var tåget fullt av NY Mets fans, som skulle gå av i Flushing och heja på Mets som skulle möta Kansas City i säsongens andra baseballmatch. Dessvärre förlorade Mets, men det viste ju inte fansen då, så stämningen på tåget var god.
Många går all in när det gäller Halloween-firandet.
I New York kan allt hända, och gör det också!
Manhattan är alltid lika roligt att promenera på och vi gick de nästan 50 gatorna från Penn Station vid 33 gatan ner till Hester Street i Little Italy. Där skulle vi träffa min juristkollega och spelkompanjon Christina Ramberg, som tillsammans med sin Christian Jansson, för övrigt f.d. styrelsekollega i Apoteket har den stora förmånen att bo i den läckraste av läckra våningar i detta fantastiska område. Vi tog en drink på ”Sex and the City –haket” O´Neils, innan vi åt en trevlig middag tillsammans på en av alla hundratals häftiga små krogar i området. Extra lyxigt kändes det att få sova över i stan och slippa tänka på tåg och jolleresa tillbaka.
Våra värdar Christian och Christina i gym resp frukostutstyrsel.
Nästa dag ägnade vi bla åt att promenera ned till Ground Zero och titta på de fantastiska monument och minnesplats man skapat där. Vi som sett platsen både med de gamla World Trade Center tornen samt den förskräckliga grop, som var där i nästan 10 år blev djupt imponerade över den vackra, respektfulla plats ,som skapats till minne av alla omkomna. Dessutom av det kaxiga Freedom Tower, som nu sträcker sig högt upp i luften, långt högre än de rasade tornen. Vad har Usama och hans polare åstadkommit under samma tid, kan man fråga sig?
Vi gjorde också den obligatoriska promenaden på High Line banan mellan 12:e och 32 gatan, även det en upplevelse,
innan det var dags att träffa Anders Jarheim och Kerstin, som var på New York besök.Dem tog vi med ut till Port Washington och bjöd på drink ombord på Spray innan vi tog jollen iland och åt en förträfflig måltid på den lokala hamnkrogen. Ostronen vad mycket goda, trots att den mexikanske servitören bedyrade att de var från Arkansas.
Scallopsen likaså. Vi, som inte är några partypuppor stannade i Port Washington, men Anders och Kerstin klädde ut sig och tog tåget tillbaka till Halloween festligheterna inne i stan.
Söndagen den 1 november är en stor dag i New York, dagen för NY Marathon. Vår kompis Ingrid Skogsmo skulle springa och vi var självutnämnda huvud-supporters. Vi hade meddelat Ingrid att vi skulle stå på 68 gatan och sedan på Central Park South och det blev nästan ett NY marathon i sig att hinna dit i tid. Med en maraton app nedladdad kunde vi hela tiden se var Ingrid befann sig, under förutsättning av att vi hade tillgång till Wifi, så vi sprang mellan Starbucks haken för att kunna logga in och få senaste position. Vi lyckades få syn på den tappra Ingrid på båda ställena och skrika våra hejarop. Hoppas de hjälpte.
Ingrid (i rosa) med fint löpsteg vid 68 gatan. Drygt 28 km av 42 avklarade.
Trötta löpare ett par km från mål, i södra Central Park
Skål för dagens hjälte, Ingrid Skogsmo!
Medan Ingrid kämpade sig i mål. passade vi på att gå hem till min gamla arbetskamrat från White & Case, Claes Zettermarck och hans Janet i deras fina lägenhet på 22 våningen mitt emot Lincoln Center där vi blev bjudna på kaffe och monstruöst stora och goda amerikanska bakverk.
Marathonlöparen Ingrid, vars sluttid blev 4,47, var förvånansvärt pigg och fräsch efter loppet och vi i supporterklubben fick förmånen att äta middag med henne i närheten av Hotel Beacon, där även vi bodde 2008 , när vi sprang. Till och med efter middagen såg vi folk som vacklade omkring i de blåa filtar man blir insvept i efter målgången. Vilka hjältar!!
Nästa dag hade vi besök ombord av riggaren David James, som för 72 dollar borrade ut ett par lösa nitar i mastfästet till kicken och satte dit nya. Detta legitimerade en plats vid bryggan på Manahasset Bay Yacht Club, vars klubbhus och brygganläggning inte gick av för hackor. Klubbhus, som ett smärre palats, swimmingpool, 3 tennisbanor, jättebrygga mm. Vi laddade el, tankade vatten och njöt storligen i solskenet innan det återigen var dags att susa in till Manhattan.
Dagens evenemang var ett besök på Metropolitan Opera dit Atti hade fixat biljetter till Tosca. En mycket fin föreställning. Det lustiga var att vi båda insåg att vi sett exakt samma uppsättning på operabio hemma i Stockholm förra året. Alltid kul att gå på opera och Tosca står högt på listan. Publiken på Metropolitan är lika blandad som den på gatan. Här finns allt från smoking och lång klänning till huvtröja och gympaskor. Efter föreställningen fick vi en rejäl språngmarsch för att hinna med sista tåget till vår förort.
På tisdagen var vi bjudna till en av mina klasskamrater från University of Pennsylvania, Alan Highet från Nya Zealand och hans amerikanska fru Lisa, som bor utmed Hudsonfloden i den lilla staden Irvington. Den snälle Alan hämtade upp oss i sin ned-cabbade Volvo C 70 vid Penn station och vi fick en hisnande färd på Manhattans avenyer upp till West Chester norr om New York City.
Där hade även Kate och Tony Vetrano mött upp och vi gick en lång promenad i det mest fantastiska höstlandskap man kan tänka sig. Det var säkert minst 20 grader varmt och träden glödde.
Promenaden följes av en trevlig middag i Alans och Lisa hus. Lisa hade vi inte sett sedan 1986, då de hälsade på oss per cykel i Stockholm, på deras stora cykelresa genom Europa. Däremellan har de hunnit bo både i Nya Zealand och Australien och Alan arbetar nu i non-profit verksamhet för the Bronx museum. Alan och Lisa var gästfria värdar och vi sov över i deras fina hus och fick en fin rundtur i Hudson Valley, dit vi i och för sig kunde ha seglat utmed Hudsonfloden.
Så närmade sig dagen för en av resans höjdpunkter. Resan nedför East river och Manhattatan under alla broar. Vi hade laddat ordentligt och la oss tidigt för att kunna gå upp i gryningen för att passa tidvattnet i Hells gate. Naturligtvis, när vi vaknar denna viktiga morgon är det grådisigt och värst av allt, dimma.
Efter att ha väntat ungefär en timme tröttnar vi, sätter på radarn och släpper bojen i Fort Washington för att gå ut i det livliga hamninloppet till New York. Mycket spännande att gå in under alla broar, in under inflygningsstråket till la Guardia, genom Hells gate med 3 knops medström och sedan utmed East river. Skönt att gå under den låånga Queensboro bridge, istället för att springa över. Alla som sprungit NY marathon vet vad jag talar om. Så slutligen förbi FN-skrapan och Brooklyn bridge, och så är man vid slutet på Manhattan och ser äntligen siluetten av Frihetsgudinnan.
Vi tog en sväng runt Battery park och sedan ut runt Frihetsgudinnan på sin Liberty island bland alla turbåtar. Så småningom letade vi upp lite vatten med lagom djup norr om Ellis island och släppte ner draggen där. Hittills har i inte blivit bortkörda, men kvällen är inte slut än. Det är kanske inte den bekvämaste av de ankringplatser vi prövat, men helt klart den mest spektakulära med Manhattan åt ena hållet och Frihetsgudinnan åt det andra.
Spray’s position på kartan, helt ensamma på denna unika ankarplats.
Häftig utsikt.
Nu väntar några dagars öppet hav innan vi kommer ner till Chesapeake Bay.
Vi hade aktiva dagar i NY. Synd att vi missade dig Elisabeth. Djärvt val av ankringsplats. Vi fick köa över 1 timma för att ta oss ut till frihetsgudinnan samt Ellis Island. Ni verkar inte ligga långt från där båtarna går i skytteltrafik.
Hälsningar från Gunilla o Anders
Åh, vad avundsjuk man blir på era fantastiska upplevelser! Man längtar till N.Y. när man ser era bilder. Har inte varit där sedan 1998, borde vara dags snart. Hoppas du mår fortsatt bra, Lisa!