Att sammanfatta ett års segling med Spray är ingen lätt uppgift. Det händer mycket på ett år på en segelbåt. Också med en själv som person. Det här är min , Elisabets, upplevelse
DET BÄSTA
Det jag har uppskattat mest av allt har utan tvekan varit alla möten med människor. Andra långseglare, alla vänliga människor i hamnarna och byarna. På ett år har vi knappast mött en enda stressad otrevlig människa utan hela tiden mötts av vänlighet, hjälpsamhet och intresse.
Om man ska nämna några vill jag börja med DAMIANN, Kates syster i Palm Beach.
Jag kan tänka mig att Damianns syster Kate, sagt något om att hon skulle bara skulle låna ut sin dock till oss. Typiskt systrar. Sen blev jag sjuk när jag var där. Damiann, som nyligen drabbats av det största trauma som kan drabba en människa, bara böjde sig fram, tog fram sin nyckleknippa, lyfte av två nycklar och räckte till oss. En till bilen och en till huset. “Here you go. Treat them as yours, stay as long you like”. Och vi flyttade in i hus och bil och lärde känna Damiann och hade många trevliga kvällar och frukostar i hennes sällskap.
DR DANNY på Bequia
Dr Dannys mottagning
En ny sjukdomshistoria. Atti drabbadres av halvsidig ansiktsförlamning på juldagen på Bequia. Den evigt leende Dr Danny sparade ingen möda medan han skyndade mellan sin lilla källarmottagning och julgudstjänsterna för att titta till Att. Han fick till och med öppna apoteket för att fixa medicin för att apotekaren var sjundedagsadventist och jobbade inte när solen var uppe. Varm, rar inkännande. Jag tror vi förstörde hans juldag med familjen men han bara log.
SEACAT på Dominica
Seacat, detta naturbarn, som brinner för att sätta det lilla fantastiska landet Dominica på kartan och som outtröttligt erbjuder sitt stora engagemang och show för att visa och lära ut om natur kultur, livet i Karibien. Ingen blasé nasare precis.
Besättningen på SY ARIANE, Norge
På bilden saknas Emils 2 år äldre bror Jacob
Familjen Finnejde på Ariane, som vi träffade redan i La Coruna och sedan mötte hela vägen till och i Västindien. Det var alltid så roligt att vara i deras sällskap och vi trivdes på bra tillsammans.
GUTTORM GUTTORMSEN, Norge
Vår käre Guttorm på Kolibri, som vi hade så mycket kul ihop med. Bestigningen av Petit Piton på St Lucia, kappseglingarna och 60-årskalaset och mycket annat. Som Ni säkert läst om förliste Kolibri i en storm utanför Azorena på hemvägen Guttorm med besättning räddades med helikopter och överlevde.
JENS och DAGMAR på Garlix, Tyskland
Även Jens och Dagmar träffade vi i La Coruna och upplevde en dramatisk räddningsmanöver med. Sedan träffades vi ofta och hade väldigt roligt tillsammans. Jag bodde ombord på deras båt en natt i Lissabon, närde körde ihop sig för mig. Vi pratade tyska med dem, alltid roligt. Nu är de i Söderhavet, på väg jorden runt.
JAMES och EMELIY på Dragonfly, USA
Vi seglade 2 veckor tillsammans med detta unga par 27 och 29 år från Massachusetts, som ägnat 6 år åt att bygga sin båt själva och som var så trevliga, kloka och behagliga att vara med. Ett inspirerande par och roligt att umgås över generationsgränserna.
DET SÄMSTA
Det är svårt att säga vad som är det sämsta, men här kommer ett försök.
Korrupta myndighetspersoner
De flesta myndigheters personer är inte korrupta. Man klarerar ut och in i länderna utan att betala mutor, men det är tråkigt, tar lång tid , är dyrt och känns överhuvudtaget väldigt meningslöst. Man får i och för sig snygga stämplar i passet, men det är alltid mycket krångel och oro över att göra fel, med risk för böter och pålagor. Tjatigt.
Dåligt internet
Oj oj oj, jag hade ingen aning om hur internet beroende vi är. Om man ska räkna om den tid vi ägnat åt att logga ut och in på svajiga nät tror jag vi talar om veckor. Varför kan det inte bara finnas internet överallt? Internet behövs för väder, kontakterna hem, planering, kontakter, manualer. Och inte minst för att kunna blogga. Men att hitta bra internet är ett riktigt arbete.
Långa blåsiga dingy resor
Det är härligt att ligga till ankars. Svalt, friskt och fina bad. Nackdelen är att man måste ta jollen så snart man ska någonstans. En jolleresa i motvind i en jolle med mjuk botten innebär utan undantag att man blir omskakad, översköljd av vatten och saltvattenblöt en hel restaurangkväll. Dessutom kan det vara ganska otäckt i mörker och hård vind. Atti har en massa teorier om hur man ska sitta i jollen för att få den att gå så bra som möjligt. Jag tycker ingen av dem fungerar utan blir alltid blöt. Och arg. Det bästa är att köra förhållandevis lugnt och sitta väl utplacerad i jollen och försöka parera vågorna, men det fungerar inte alltid.
FAVORITPLATSER
Också här mycket svårt att välja
Porto Santo, Portugal
En liten sandö utanför Maderia. En riktig crusing destination. Trevligt på alla sätt. Allt finns där, men småskaligt.
La Graciosa, utanför Lanzarote
Första riktigt fina ankarviken på Kanarieöarna. De turistiska chartermålen kändes långt borta
Dominica
Denna vilda oförstörda ö måste jag nog ändå sätta som min favorit i Karibien. Vattenfall, regnskog, oförstört. Fantastiska hiker. Och vi har mycket kvar
Puerto Rico
Puerto Rico var en trevlig upplevelse. Glatt, spanskt, gott kaffe, trevliga människor. Lite lagom civiliserat, men ändå spännande.
Black Point Bahamas.
Hela Bahamas är underbart. Nästan helt omöjligt att sammanfatta, men om jag ska ta något, så får det bli den oförstörda, trevliga lilla byn Black Point, med 3 restauranger, 2 mataffärer, ett trevligt bageri och fantastiskt vatten. Vid kajen stod lokalbefolkningen och rensade conch snäckor och matade hajarna som simmade nedanför. Tiden stod stilla.
BESVIKELSER
St Lucia
Vi trivdes inte riktigt på St Lucia. Fattigdomen i kombination med turism. Mycket boat boys och ett ständigt haglande och tjatande om pengar. Ganska dyrt.
Överseglingen
Jag hade sett fram emot överseglingen, som en behaglig, ganska lugn segling i medvind med autopiloten på, läsande goda böcker. Så blev det inte. Vi kappseglade. Jag upplevde det som ett ganska frustrerande 17 dagar långt Gotland runt, med urtrist handstyrning och tjat om vindvinklar och fart genom vattnet. Jag trodde jag var en tävlingsmänniska, men jag kunde inte hålla engagemanget uppe. Men vi lyckades jättebra och kom på 2.a plats i tävlingen. Det berodde inte på mig. Men det fanns andra ombord som trivdes.
SAKNAD
Vad har jag saknat?
Barnen, vänner
Självklart saknar man barnen och vännerna hemma. Jag har ibland också saknat att ha en normalitet i tillvaron. Att hasta till Saltsjöbanan i morgon kylan och promenera Drottninggatan upp genom stan i gryningen.
Radio
Jag har saknat P1. Morgonekot, lunchekot, sjövädret, morgonandakten. T.o.m Ring P1. Om man är en riktig radiolyssnare är det svår abstinens. Radiodokumentärer hjälper någott.
Vintern
Vi saknar vintern, snön och skidåkningen. Vi har pratat mycket om Åre. Det är härligt med ständig sommar ,men i längden tror jag vi båda behöver lite snö för att må bra.
RÄDSLA
Har vi varit rädda? Nej inte särskilt. Båten har känts trygg och säker.
Biscaya
Den värsta upplevelsen var de två första dagarna över Biscaya i 40 knops vind och höga vågor. Vi var visserligen sjösjuka och eländiga. Men rädda , nej.
Åska
Jag är åskrädd och fungerar egentligen inte när det åskar. Om jag ser en blixt sitter jag hela tiden och räknar hur långt bort den är och studerar alltid moln och läser alla väderleksrapporter med åskvibbar ute. Vi har inte haft så mycket åska och ibland haft tur och legat i hamn. Det var otäckt när vi hamnade mitt i ett åskväder på Atlanten. Min strategi när det åskar är att snabbt sätta ut åskledarna, lägga datorer och paddor i ugnen och sedan gå ner under däck, sätta på ögonbindel och musik och låta Atti ta fajten med elementen däruppe. Hittills har han klarat det.
Hot
Vi har inte varit i närheten av att känna oss hotade, skrämda eller rädda för människor. Vi har inga vapen eller varningsutrustning och sover alltid med båten öppen. Vi låser dock båten när vi lämnar den och har alltid ett vajerlås som vi låser fast jollen med.
EKONOMI
Vi hade en budget på 30 000 kronor per månad när vi seglade iväg. Det betyder i princip 1000 kr per dag för oss två. Budgeten har hållit, kostnaderna för oss har legat strax under det. Den ojämförligt största kostnaden har varit båtens utrustning och underhåll. På det har vi lagt ca 5700 kr per månad. En annan stor post är försäkringar, 3300kr per månad i snitt. Det är dyrt. Många seglar utan försäkring. Vi har utnyttjat försäkringen med råge, med hänsyn till min sjukhusvistelse i USA. Sånt vet man ju aldrig i förväg. Vi skulle aldrig välja bort försäkring. På hamnavgifter och ut och inklareringar har vi lagt 3400 kr i snitt. Då har vi i princip nästan alltid ankrat. Om man ligger i marinor kan den här kostnaden bli hur hög som helst. I USA kostar det ofta mer än 1000 per natt i en marina. Crusing permits och allehanda avgifter kommer till . Det lönar sig att hålla sig i ett land, men hur kul är det? Matkostnaderna har i snitt varit 3900kr per månad och på restaurang har vi sprätt i snitt 4100 kr per månad. Då ingår allt wifi kaffe och inte en oäven mängd sundowners. Matkostnaden är nästan den enda man kan hålla nere på och det är självklart billigare att äta ombord. Men i den stora konkursen spelar restaurangbesöken inte så stor roll. Det är också väldigt kul att gå ut att äta och pröva all spännande mat. Om man har gäster ombord sticker matkostnaderna iväg. Det blir mer restaurang och mindre självhushåll i båten. Att låta gästerna ta lite mer av kostnaden på restaurang, medan vi tar båtens matkostnader har vi funnit vara ett bra koncept. Det känns också väldigt lyxigt. Hyrbilar, utflykter mm är en rörlig kostnad som man kan hålla i . Vi kan inte ge ett bra snitt. Vissa platser gör man mer utflykter på och behöver guider. På en liten ö i Bahamas är det inte så lätt att göra av med pengar, om man inte hittar en matbutik förstås. Klädkontot är i princip orört. Några t-shirts. Några shorts. På the Church Mouse i Palm Beach hittade jag en solklänning av ädelt märke. Man använder så otroligt lite kläder och är ständigt lite lagom solkig och skrynklig. Inte något förfars utan kläderna blir till slut trasor, tätningar eller filter. Det känns väldigt annorlunda och befriande för en som tidigare innehaft svart bälte i shopping.
HÄLSA
Som Ni läst på bloggen har vi varit ganska illa ute med hälsan. Atti fick ansiktsförlamning på grund av ett bältrosliknande virus. Jag fick njurproblem, vars orsaker ännu är oklara för oss. Vi hart haft god nytta av våra försäkringar. Däremot har vi inte varit förkylda eller småkrassliga. Inte heller har vi haft problem med sår eller liknande. Detta varierar säkert. Det är lätt att få små sår av snäckor och skarpa stenar. Vi har heller inte bränt oss. Vi söker alltid skugga och tar heller på kläder än smörjer in oss. Men det stackars ansiktet och näsan får mycket stryk av solen. Vi har ett rejält medicinförråd och utnämnt oss själva till Google doktorer. Men vi vill också sända ett tack till dr Charlotte i Stockholm som var till stor hjälp vid njureländet och dr Jocke i Göteborg som har fått det tvivelaktiga nöjet att ställa diagnoser baserat på suddiga mobilkamera bilder eller brusande satelittelefonlinjer.
Till SLUT
Vi har haft ett fantastiskt år. Att leva med sin man på en yta av 12x 4 m kändes lite utmanande i förväg, men det har fungerat väldigt bra. Havet är föränderligt och båten är väldigt mysig att vara i. Det har verkligen aldrig varit långtråkigt. Och det finns mycket kvar.
Reflektioner efter ett år med Spray, från min, Karl-Axels, horisont.
I stort sett håller jag med om vad Elisabet har skrivit. Om alla människor vi mött, alla platser och allt vi fått uppleva. Och det är kanske inte så konstigt. Hade vi tänkt och tyckt alltför olikt hade det nog inte gott lika bra. I grunden gillar vi att segla, att resa och upptäcka nya platser. Det är en bra förutsättning för ett sånt här äventyr. För ett äventyr har det varit!
INFÖR AVRESAN
Beslutet att segla iväg kom inte plötsligt. Tanken fanns redan när vi träffades för drygt 30 år sedan. Hösten 2012 föll många pusselbitar på plats. Vi hittade vår båt, vi anmälde oss till Oceanseglarklubben och gick deras utbildning hela hösten och vintern. På våren seglade vi hem Spray från Göteborg och började göra henne klar för avsegling, som vi satt till våren året därpå. Vår tid med OSK var en fullträff. Där träffade vi många andra som också planerade att segla iväg. Vi fick svar på många av de frågor och funderingar vi hade.
Ganska tidigt bestämde vi ett datum för avsegling. Det var skönt att kunna svara på det när frågan alltid kom upp när vi träffade någon. Att bryta upp och ge sig iväg bara så där var ju trots allt ganska ovanligt. Mycket tid gick åt att försöka förklara varför och när och hur länge och vart hän och om stormar och pirater och om farliga djur och sjukdomar och jag vet inte allt vad vi fick svara på. Men fick vi bara förklara lite, blev reaktionerna oftast väldigt positiva. Vi fick mycket stöd från alla våra vänner och inte minst barnen.
Tiden gick dock alltför fort innan vi seglade iväg. Mentalt var jag redan inställd på att vissa saker skulle vi få fixa under resans gång. Man blir aldrig färdig. Och allt löser sig oftast bra. Vi har ständigt en lista på grejor som ska fixas.
ARC
Mycket av tiden första halvåret, seglingen ner genom Europa till Kanarieöarna och vidare till Västindien, upptogs av tankar inför och genomförandet av ARC, Rallyt över Atlanten vi deltog i. Att genomföra själva seglingen kände jag mig aldrig orolig för. Däremot visste jag det skulle bli en svår balansgång mellan våra olika kappseglings-ambitioner. Trots att vi läst så mycket, fått så mycket tips och lyssnat på så många andra besättningar, visade det sig i slutänden att vi hade olika uppfattning om hur hårt vi skulle driva båten. Jag tror detta är det vanligaste felet många gör.
Vissa stunder kunde jag också känna mig tyngd av ansvaret som vilade på skepparen. Det är alltid lättare att inte behöva ta beslut, än att vara den som har sista ordet. Nu gick det som bekant väldigt bra, och jag tror alla blev en stor upplevelse rikare.
BÅTEN
Om vi inte hade det tidigare, har vi nu ett grundmurat förtroende för båten. Det finns många båtar som lämpar sig för långsegling, men vår Spray är nog väldigt optimal för oss. En del tycker att 62 fot är ett minimum för att långsegla, andra nöjer sig med 9.. Vår båt på 40 fot har visat sig vara rätt optimal. Vi har gått vissa dagar på ICW, inlandskanalen mellan Miami och Norfolk. Där är max masthöjd 65 fot, vår är ca 63. Djupgåendet är ofta inte mer än drygt 2 meter. Vi sticker 2 meter.
Hon seglar relativt snabbt (2:a av 17 båtar i vår klass på ARC), är stabil och ”torr” och framförallt är segelhanteringen väldigt enkel. Vi har hydraulisk in och utrullning av både stor o försegel. En knapptryckning vid ratten och vi minskar/ökar segelytan. Vi byter sällan försegel. Efter ARC tog vi ner den stora genuan och satte upp en 110% kryssfock. Den har nu suttit uppe sen i Januari. Motorn och motorrummet är väl tilltaget. 55 HK ger oss en cruising fart på 7 knop. Full gas är 8. Vi har nog kört mer motor än vi trodde vi skulle. Men det är bekvämt i vissa lägen, det laddar batterier och vi gör vatten när motorn går. Dessutom är dieseln billig, just nu ca 6kr litern.
Flera vi pratar med har väldigt noggranna serviceintervaller på all sin utrustning. Vi har inte det. Det är risken med en sån bra båt, den bara går o går. Nu gör vi den service vi ska, men det är lätt att skjuta på underhåll så länge allt funkar. Det ända allvarliga var bunkertanken som började läcka, annars har det bara varit småsaker. Vi målade botten med norsk fartygsfärg och den har hållit bra. Den senaste tiden har vi då och då skrapat på botten där det kommit havstulpaner. Nu är det mest lite beväxning, men inga snäckor. Anoder har jag bytt en gång överallt, men nu är de nästan helt slut igen. Vi har seglat 9456 sjömil på drygt 11 månader.
Vi har stort förtroende för båten och så tycker vi även det är en vacker båt!
VÄDRET
Vädret blir som det blir, men man kan själv välja område och säsong. Vi har hört om seglare som seglat i 10 år, på alla oceaner, men aldrig haft mer än 35 knops vind.
Med dagens fina väderprognoser i kombination med gott om tid, behöver man inte riskera några stormar. När man korsar någon ocean finns det årstider och rutter man kan följa för att undgå hårt väder. Norr och söder om ekvatorn blåser passadvinden relativt stadigt. Ett behagligt sett att segla västerut. Om man ska hem från USA / Västindien till norra Europa går man oftast via Azorerna och vidare mot Irland eller England. Då seglar man norr om passadvindsbältet, genom låg och högtrycksområden. Då kan vinden komma från vilket håll som helst, det beror på var man befinner sig i förhållande till tryckcentrat.
Vårt hårdaste väder hade vi i Norra Biscayabukten samt nästan lika mycket vind i södra Östersjön, utanför Warnemünde. Sen dess har vi aldrig haft riktigt hårda vindar, mer än kortvarigt i de otaliga squallsen (regnbyar)som bildas här.
Vi tar ner gribbfiler via vår SSB radio, vi lyssnar på vädergurun ”Chris Parker” som sänder varje dag, utom söndagar, flera timmars väder för Västindien, Bahamas och USA ostkust. Det är också på kortvågsfrekvenser. VHF väder funkar inte här med en europeisk VHF. USA har väderkanaler vi normalt inte har. Har man internet har man tillgång till allt.
Värmen tycker jag vi vande oss bra vid. Mycket vatten är viktigt. Vinden var mest besvärande i södra Västindien. Vi hade flera veckor med kraftig vind, ca 15-25 knop. Dag som natt. Det blir påfrestande att hela tiden höra det ständiga vinande / ylande ljudet från riggen. Det låter rätt mycket kan jag säga, framförallt på natten. Och ankartampen som går över klyset fram på båten låter som den ska gå av när båten svänger fram o tillbaks för vinden.
Annars är det helt underbart att kunna segla i bara badbyxor, även i motvind! Det gör man sällan därhemma.
TILL SLUT
Jag ångrar inte en dag. Och jag tror det gäller oss båda. Vi har gått igenom mycket. Vi visste inte hur det här skulle bli, men vi visste att vi ville bägge två. Det har varit ett fantastiskt år, vi har sett och upplevt mer än vi kunnat föreställa oss. Till alla er som går med en dröm, GÖR DET.
Jag avslutar med ett citat jag knyckt från våra vänner Ulla och Pelle Berg:
Det är omöjligt, sa tvivlet.
Det är farligt, sa rädslan.
Det är onödigt, sa förnuftet.
Gör det ändå, viskade hjärtat
Karl-Axel o Elisabet