Att segla genom det vidsträckta Bahamas tar ganska lång tid och kräver lite planering. Alla hamnar och ankringsplatser måste angöras i dagsljus, helst med solen i ryggen så att man kan avläsa vattendjupet. Det är sällan mer än 1m vatten under kölen och ibland sticker det upp korallhuvuden, som man inte vill segla på. Dessa korallhuvuden är inte utmärkta på sjökorten, utan man går i leder och håller utkik. Tidvattnet är ca 1 m och det blir ofta strömt mellan bankarna, så det är mycket att ta i beräkning. Vi räknar baklänges när vi vill vara framme på ett ställe och så anpassar vi avgången till det. Det innebär att vi ofta seglar på natten vid de längre passagerna, som går över djupt vatten . West Caicos lämnade vi i mörkret kl 24.00 på natten. Attwood harbour lämnade vi precis i skymningen kl 19.00 för en nattsegling till Long Island, som nästa ö i ”the Far Bahamas” som det heter. Vi seglade återigen i sällskap med våra vänner James och Emilie från Dragonfly.

När Atti skulle ta ner en väderfil på kortvågsradion såg vi ett meddelande från Fredrika. ”Ring så snart Ni läser detta!” Hjälp, vi kunde knappt bärga oss till morgonen, då vi tog fram satellittelefonen och ringde och möttes av det glada beskedet att Fredrika och Magnus hade förlovat sig, om vi samtyckte. Det gjorde vi gladeligen och och ser nu fram emot ännu ett bröllop.

Lisa pratar i satellittelefon

Hamnen på Long Island heter Clarencetown och är ett centrum för djuphavsfiske. I hamnen ligger många flervåningsbåtar med fiskespön, som vi hoppas tom Janne i Göteborg blir imponerad av. Fiskrenset slänger man ut i hamnen, som är livligt frekventerad av hajar. Det var med viss försiktighet vi klev ner i jollen i den hamnen.

Strax norr om stan finns Deans Blue Hole, som är världens djupaste sk blue hole. Dit gjorde vi en utflykt med James och Emelie. Ambitionen var att gå till fots, men de trevliga Bahamasborna stannar alltid och ger lift. Denna gång blev vi dessutom körda ända fram. Direkt utanför den fina sandstranden öppnar sig ett djupt hål, 200 m djupt rakt ned. Väldigt häftigt att snorkla över. När vi var där pågick dessutom en tävling i fridykning. Det nu gällande världsrekordet , som är på 101 m för ren fridykning utan fenor, är satt här. Kravet är att man inte är avsvimmad när man kommer upp utan kan säga ”I am OK”. Vi träffade även en svensk deltagare i denna speciella sport, en göteborgare, med svenskt rekord. Vi gjorde inga djupförsök, men kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att hoppa från den 10 m höga klippan ovanför. Uthoppet är precis vid flaggorna på bilden. Ingen anledning att oroa sig för djupet här.

Här i Bahams kappseglar man bla i äldre typer av öppna båtar. På tok överriggade, med gigantiska storsegel. Istället för djup tung köl använder man hävstångsprincipen med levande ballast!

Kanting keel, varför då? Det här verkar gå lika bra!

Vi var 3 dagar i Clarencetown och hade något så ovanligt som regn här. Underbart tyckte vi. Vi fortsatte sedan till Georgetown, som är porten till det vackra Exumas och en riktig cruisingmetropol. Hit seglar många amerikaner och stannar sedan hela vintern. Det är en riktig crusing community med cruisers net, volly-boll på stranden, kyrka på söndagarna och ett osannolikt socialt liv. De flesta verkar stanna här flera månader. Vi som bara skulle stanna ett par dagar kom inte riktigt in i bylivet. Under första natten fick vi uppleva en riktig squall med åska och hårda vindar. Vinden vände 180 grader och ökade upp till 40 knop. Det var full kalabalik i hamnen. Dragonfly draggade och fastnade på en annan båt innan de kunde komma loss och ankra om. Även vi draggade och åkte iväg säkert 200 m mot land, men hade tur och ankaret fick nytt fäste utan vår hjälp. Min insats i åska är att gå upp och sätta ut våra åskledare, dvs 4 startkablar , en från förstaget , en från aktern och en på varje toppvant. Sedan går jag ner och håller för öronen.

Här syns hur vi plötsligt draggade under natten då vinden vände 180 grader och höll på att blåsa oss upp på stranden. Men ankaret tog när det grundade upp, phu!

Det var nu också dags att skiljas från våra unga vänner på Dragonfly, som ska segla lite snabbare än vi till sin hemmahamn i Massachussetts. De bjöd oss på en fantastisk avskedsfrukost.

Vi susade vidare till en ö som ägs av illusionisten David Copperfield och heter Rudder Cay. Man får inte gå iland på ön, men väl ankra utanför. Attraktionen här är en stor skulptur av en sjöjungfru och en flygel i naturlig storlek, som står på botten. Ett givet snorklingsmål. Klipporna på ön är också väldigt fina, med sin söndervittrade kalksten och många grottor.

En flygel med en sjöjungfru som lutar sig över pianopallen. På 5 m djup!

Det har varit lite så och så med fiskelyckan, men på vägen till Georgetown fick vi en fin blackfin tuna, som vi bjöd James och Emelie på, och på vägen från Rudder cay fick vi äntligen en fin guldmakrill eller dolphin, som de kallar den här..

Vi valde att göra en chevice på den, dvs marinera i lime och äta rå, men av någon anledning lyckades vi inte med detta, utan Lisa blev ordentligt dålig på natten och återbördade fisken till havet. Att bli sjuk när man äter fisk här är alltid lite oroligt, eftersom det kan innebära att man drabbats av fiskförgiftningen ”cigutera”, som inte är att leka med. Den börjar med illamående och kan, om man har otur, ge såväl nervskador som neurologiska skador. Dolphin räknas som en relativt säker fisk. Atti, som åt av samma fisk blev dock inte sjuk utan påstod att jag ätit för många jordnöts-och kolakex till efterätt. Vi blev liggande i Black Point, som kändes som ett genuint bahamiskt samhälle i 3 dagar. Husen ligger lite hipp som happ, men det är ändå relativt välordnat och otroligt vänligt. Minst 3 kyrkor, som verkar vara standard även i den minsta lilla by. Vattnet i hela bukten är kristallklart och skiftar i smaragd och turkos. Helt osannolika färger, som vi inte sett någon annanstans Vid kajen står fiskarna och rensar sin fisk medan stingrockor och hajar kretsar runt . Jag har nu helt slutat med att simma 4 varv runt båten på morgnarna.

En dag gick vi ut och tittade på Dotham Cut, dvs den öppning ut i havet vi hade seglat in. Det är ganska smala öppningar där vattnet kan bli ganska strömt när tidvattnet rinner ut och in mellan den grunda Exumabanken och ut i Atlanten. Speciellt när det är ebb och det utströmmade vattnet möter Atlantvågorna kan det bildas höga och krabba vågor, som inte är att leka med.

Västra sidan av ön, läsidan.

Östra sidan, där hela Atlanten ligger på.

Vi tar ett bad på återvägen i en helt ödslig vik. Vi såg inte en människa under hela vår utflykt.

Från Blackpoint fortsatte vi norrut i Exuma. Denna gången gick vi innanför öarna, inne på den grunda banken. Vi gick ca 20 distans, så var vi framme vid Staniel Cay. Också ett “måste-ställe” om man passerar norrut här. Här finns bla en mycket trevlig Yacht-club/Marina, en strand med simmande grisar, en ö med leguaner, samt en grotta man kan fridyka in i.  Vi blev kvar här i 3 dagar. Detta upplevde vi som det bästa vi sett av Bahams så här långt. Trots att vi seglat här et ttag nu, slås vi ofta av hur fantastiskt turkost och klart vattnet är. “Gin-clear” som de säger här. Det är ett snäpp klarare än “crystal-clear” på skalan, så ni vet!

Ett av de bättre ställena vi suttit o bloggat på!

Närkontakt med hajar, Nurse sharks

Spray i ginclear water

Atti till höger :-)

Lisa känner sig som hemma på gården.

Det här vore väl något för Tord att satsa på. Bara släppa ut lite grisar på stranden och låta turisterna stå för matningen. Till hösten kan man hämta hem sina feta grisar.

Här är en leguan på leguan stranden. Dem vågade vi inte mata.

Vi har fått en förskräcklig nyhet att Kolibri, Swan 44:an , som tillhörde vår norske vän Guttorm förlist i hårt väder utanför Azorerna. Enligt den norska tidningen Verldens Gang blev Guttorm och besättingen räddade med helikopter från den portugisiska sjöräddningen, assisterade av ett amerikanskt Herculesplan. Vi vet ännu inte mer om vad som har hänt, men känner oss naturlitvis väldigt berörda av detta. Guttorm är en rutinerad seglare, med en stark båt och en stark besättning om 4 man. Samtidigt vet vi att Ariane och Spirit med alla sina barn ombord seglar i samma område på väg hem till Norge.

Man kan läsa mer på  www.nrk.no/sorlandet/1.12347475