Av rutinerade Västindienseglare hade vi fått höra ”det är inte en fråga om, utan en fråga om när”.  När vad ? Jo,  när man får ombord kackerlackor. För oss hände det när vi låg på den inte så kända ön Canouan. Norrmännen på Ariane hade redan berättat om sina vedermödor med sprayburkarna, när Atti plötsligt ser ett misstänkt kryp som svischar förbi när han öppnar en lucka. Vi packar upp våra kackerlackshotell, som vi köpt i Las Palmas och ställer in ett i kakskåpet. Varje hotell är en liten papperslåda med små och smala ingångar. Golvet är täckt med en kletig massa, typ flugfångare. För att locka in de små rackarna lägger man ut lite sött strössel i mitten. Kackerlackor älskar sött, men äter egentligen allt. De är kända för att vara näst intill omöjliga att bli av med. Vi får väl se… kriget är i full gång!

002

 

Nästa morgon, tittar vi med stor spänning om vi har fått några hotellgäster och ja visst, i klisteret inne i hotellet, sitter 6 sprattlande kackerlackor.  Inte så kul.

001

På en båt finns en miljon gömställen  och det enda vi vet om kackerlackor är egentligen att de är svåra att hitta och ändå svårare att utrota.  Så nu vidtar operation sanering.

004

Vi tömmer alla skåp, där det möjligtvis finns något ätbart. Torkar ut med Ajax, kontrollerar varenda påse och kartong. Slänger all misstänkt mat och packar in det, som klarat granskningen i  plastlådor och plastpåsar.

005

Sedan sprayar vi, massivt. Rena bombmattan och sitter sedan beredda om någon kackerlacka  skulle vackla ut. Så går vi igenom skåp för skåp.

006

Första natten märker vi att kackerlackorna lämnat köket och begett sig förut i båten, till böcker och broschyrer. Samma operation där. Allt ut ur skåpen,  torkning, sprayning  osv. Vi har sammanlagt 5 hotell ute och gör av med 1 stor sprayburk Dum-dum.   Och så får man hålla på.  Om man har tur får man bukt med dem. Annars får man ta till mer drastiska metoder. Det kan vara fråga om att gasa hela båten till exempel. Dit har vi inte kommit än.

 

Från Canouan gick vi vidare till miljionärsön Mustique, där Mick Jagger, David Bowie m fl har hus. Denna ö ligger ganska långt österut i Grenadinerna och är fantastiskt vacker. Hela ön är privat och här saknas de annars normala företeelserna från övriga öar i form av lösa hundar, galande tuppar betande getter, halv nedrasade hus och dessvärre ganska mycket skräp. Här var det kammat och putsat värre.

015

I affären stod kockarna från alla villor och valde bland de influgna jordgubbarna och sparrisarna och sortimentet i vinbutiken var mycket olikt det vi sett tidigare. Tyvärr fick vi meddelandet att vi bara fick röra oss på en mycket begränsad del av ön och att vi inte fick ta med kameror i land. De stod t.o.m på jollebryggan och sökte igenom våra väskor. Vi fick sedan veta att ön hade celebert besök i form av prins William med Kate och lillprinsen, samt hela resten av familjen Middleton och så gott som hela ön var avstängd för besökare.

008

Det var synd för ön är mycket vacker och stränderna magiska. Vi fick nöja oss med en strand, men vattnet var verkligen kristallklart och det var underbart att ligga där. Vi köpte en tonfisk på fiskmarknaden och delade med norrmännen på Ariane och fortsatte med vår kackerlack sanering. Så om de får kackerlackor på Buckingham Palace, vet ni var de kommer ifrån.

012

Basils Bar från sjösidan.

063

064

Basils Bar, en av Västindiens mest kända bar. Vi hängde där så länge vi orkade men inte såg vi några celebriteter för det.

 

Efter 2 dagar fortsatte vi till Bequia , där det redan låg ett helt gäng svenska båtar.

016

Vi åt gemensam grillmiddag på Papas tillsammans med  båtarna Sandvita, Kluck, Sanuk och besättningen från Ambika, som seglat från Sydafrika via Brasilien på väg hem från sin jorden runt segling och vars intressanta blogg och artiklar från jordens alla hörn vi läst många gånger.

Vi hade bestämt oss för att gå direkt till Martinique efter Bequia och bara ta ett kort övernattningsstopp på St Lucia, utan att klarera in. Vår ambition var att försöka knyta fast vid en boj nedanför de magnifika bergen ”the Pitons ”.

018

The Pitones, St Lucias landmärke nummer ett! Två magnifika toppar på öns sydvästkust. Petit Pitone 747m och Grand Pitone 777m.

Vi var nog båda lite sugna på att göra ett toppförsök på en av dem, men för det krävs guide och lite arrangemang. När vi kom till viken mellan the Pitons vad bojarna slut och vi hamnade därför i staden Soufriere, viken strax norr om Petit Piton,  ett ställe vi har blivit avrådda från pga av hög brottslighet. Vi tog i alla fall en boj  där och blev strax mycket uppvaktade med erbjudanden om fiskar, humrar, frukt sophämtning, taxi, guidning, mm.

Bredvid låg en norsk båt, Kolibri, som vi träffat tidigare. Vi simmade över och hälsade. Det visade sig att skepparen hyrt en guide för att bestiga Petit Piton, den spetsigaste av topparna, nästa dag och frågade om  vi ville hänga på. Efter ett kort funderande tackade vi ja. Så klockan 07.00 nästa morgon kom en 20-årig trådsmal, barfota kille med flätor och hämtade upp oss och den norske skepparen, som hette något så osannolikt som Guttorm Guttormsen och var  f.d. polis och livvakt till norska kungafamiljen. Sin båt, en Swan 44  hade han för övrigt köpt av Björn Wahlström.

025

Den trevlige norske Guttorm på båten Kolibri och Lisa en bit upp på berget.

 

022

Ett vackert berg.  Och ja, det var väldigt brant, jämt och brant hela vägen. På vissa partier fanns fasta rep i berget.

038

Lisa fick stundtals uppringa all sin kraft på att övervinna sin höjdskräck.

030

Klättringen  var inte tekniskt svårt, men vände man sig om var det stundtals rätt mycket luft bakom ryggen, 300 meter rätt mycket rakt ner i drickat…

Petit Piton är 747  meter från havsytan går sedan mer eller mindre rakt upp. Vi började verkligen vid havsytan, från jollen på stranden, direkt nedanför berget. Guiden, med sina bara fötter fullständigt rann upp för sluttningen och Guttorm hängde på. Det var brant och stenigt och mera brant, men man hade god hjälp av  stadiga rötter och stenar att hålla sig i. Vid de brantaste partierna fanns det rep. På ett par ställen var det lodrätt, men det fanns oftast bra grepp att hitta.

034

036

028

Halvvägs upp finns en liten utsiktsplats, med betoning på liten.

041

På några ställen fick man åla sig upp  igenom små skrevor. På ett ställe var jag beredd att ge upp, men Guttorm hjälpte till och visade greppen och stöttade. Guidens kommentarer inskränkte sig till ”easy, easy”.  Och så helt plötsligt var vi upp, efter 1 timma och 37 minuter. Jag vågade inte gå ut till någon av kanterna, men utsikten var sanslös. På toppen  fanns precis så mycket yta att man skulle kunna få upp ett litet fjälltält. Ett tvåmanna-, inte tremannatält!

044

Guidens bara fötter.

046

Utsikt på Grand Piton

048

Byn Soufriere med ankarplatsen i södra delen av bukten. Vi såg Spray 747 meter längre ner!

 

050

De 20 sista höjmetrarna var ganska luftiga. Det gällde att inte snubbla just här..

051

052

Lodrätt ner i en spricka och under en sten.

055

056

Att gå ner tog 1 timma och 30 minuter och var inte lättare. På vissa ställen fick man repellera. Undrar när repen kollades senast?

Väl nere klättrade guiden upp i några träd och tog ner kakaofrukter och en annan frukt som heter sursop eller något liknande.

059

Lisa köper frukt från guidens mamma.

061

Nere i hamnen hittar vi ledighetskommitén. Guttorm hade redan hunnit med en öl innan vi kom.

062

Petit Piton, ett mycket häftigt berg som finns avbildat på St Lucias flagga och som gett namn till det lokala ölet “Piton”.  Tack vare en äventyrlig norrman kom vi upp.  Att vi till slut stod på toppen alla fyra var inte självklart. Lisa fick vid ett par tilfällen kämpa hårt med att övervinna sin svindel och trots skakningar i hela kroppen klättra vidare på repen och bara titta in i berget. Efteråt var det naturligtvis värt varenda meter. Vår vän Kalle Kramming undrar säkert återigen vad allt detta “flängande” ska vara bra för, varför klättra upp för ett brant berg!? För att berget finns där.

Klockan 12.00 kastade vi loss och seglade vidare till Frankrike. Tänk vad man hinner med mycket på en dag om man går upp tidigt.

3 thoughts on “Kackerlackor och höga berg

  1. Kära vänner!
    Jag är varken överraskad eller fundersam över er bergsbestigning. Om ni nu har gjort er omaket och tagit er ända dit, så är det självklart att toppen på Grand Piton skall utforskas! Tänk vad ni hade grämt Er om ni inte gjort det! – Jag skulle gärna ha haft det gjort oxå!
    Håll styrbord som min gamla kustskepparlärare rekommenderade och segla lugnt!
    Kalle

  2. Hej!
    Piton: Vilken bragd i den värmen.
    Blattella germanica: Lite obekvämt att få de som inneboende. Som tur är de ju ofarliga, bits inte. Läste precis att de snart kanske kan betraktas som nyttoinsekter då de tydligen skulle kunna bli lösningen mot resistenta bakterier. I väntan på detta är det bara att kämpa med saneringen. Lite synd är det om er tycker vi.

    Kram
    Loupan

  3. Så roligt att ni varit upp på en av Pitongerna! Jag har faktiskt bestigit den andra. Inte samma utmaning direkt, men även det var ett äventyr kan jag lova! Det var varmt och ju högre vi kom desto högre blev guiden. Jag tappade min telefon, fick samtal från klienter i Amerika, och guiden hittade telefonen och svarade! Klienten kommer aldrig att glömma det samtalet!
    Kramar från Maria

Leave a Reply to Anonymous Cancel reply

Your email address will not be published.