Karl o Filippas hemfärd började närma sig. De flyger från Grenada till Martinique och därifrån till Stockholm via Paris. Samtidigt har redan dottern Fredrika o pojkvännen Magnus landat på Grenada och bor på ett resort några dagar på norra delen av ön. Att få ihop logistiken är inte helt lätt. Sex stycken ombord funkar sådär. Bäst bor man fyra. Men en natt i St Louise Marina i St George bodde vi alla ombord. På vägen dit stannade vi övernatt i Tyrell Bay som ligger på Carriacou, som tillhör landet Grenada. I sista respektive första hamnen i varje land måste man klarera ut / in. Det går relativt enkelt här, men man måste ha tålamod. Det tar tid, ofta ligger inte myndigheterna tillsammans, och priset kan variera beronde på om det är “lunchtid” eller ej, eller någon lokal helgdag. Det är svårt att veta i förväg.
Barnens kusin Frans och hans fru Malin hade bokat en resa till Grenada över Nyår och det blev plötsligt ett stort släktkalas på andra sidan jorden. Det var skönt att ligga still, koppla el o vatten och slippa den städiga friska vinden. Men det blev väldigt varmt å andra sidan!
På kvällen blev det middag iland i St George. Dagen därpå var det dags för Karl o Filippa att stiga av och Fredrika o Magnus på. Karl har ingått i besättningen sen mitten på november då han kom till Las Palmas. Det kommer att kännas tomt nu.
Det har varit väldigt bekvämt att bara kunna ropa på Karl när datorn strular, eller när något tekniskt system behöver trimmas. Nu måste vi försöka klara oss själva.
När Filippa kom ombord på Martinique fick vi konkurens om Karls uppmärksamhet, men Karl trivdes naturligtvis ännu bättre. Stort tack till er båda för en fin tid ombord.
Besättningsbyte.
Dag två på Grenada var vi tvungna att flytta ut från vår fina marina. Vår plats var bokad av någon annnan. Vi gick runt sydvästra udden och förtöjde i Prickly Bay, ett par km syd om St George. En stor skyddad vik, en liten marina på ena sidan och ett stort varv med tillhörande yachting-butik på andra sidan. Billigt att tvätta var det också här. Vi stannde i två dagar. Ena kvällen fick vi besök av min vän och kollega från Fortum, Kjell och hans tjej Renée.
De hade firat nyår på Tobago och tänkte ny båtluffa bland småöarna norr om Grenada. Ett par dagar senare när vi ligger på Tobago Cays kommer mycket riktigt Kjell o Renée i en motorbåt och vinkar till oss! Kjell vid rodret men båtägaren vaksamt i närheten. Det finns mycket rev härute, men färgen på vattnet räcker ofta för att avgöra var man ska gå eller inte gå. Tufft av våra vänner att ge sig ut bland öarna med bara ryggsäck. Inte alla öar är bebodda.
Sista dagen hela familjen var kvar på Grenada ordnad Frans en utflykt med minibuss till mitten på ön, till ett par vattenfall mitt i regnskogen. Vi hade blivit varnade för att det kunde vara lerigt, då man måste gå sista 45 min genom regnskogen fram till fallen.
Här är hela gänget samlade inför avmarsch in i skogen.
Ganska snabbt övergick vår fina stig i en brant lerig sluttning. Det var nedför hela vägen till vattenfallen.
Efter knappt en timme kom vi fram till det första fallet. Vi hade alla sett fram emot att få hoppa uppifrån kanten ner i vattnet, men hade blivit varnade för just detta. Många hade nyligen skadat sig, då vattnet inte var tillräckligt djupt. En del kunde ju trrots allt inte låta bli att klättra lite grann varjefall..
Det var rätt kallt i vattnet och medan vi höll på o plaska började det regna. Vi var som sagt i en regnskog, rätt högt uppe på ön, så regn kom det. Och mera regn. Och ännu mer regn. Vi stod i våra badkläder och försökte skydda våra kläder från allt regn. Det gick sådär. Efter en halvtimme slutade det lika plötsligt som det hade börjat. Vi tog på oss och fortsatte längs stigen till ytterligare ett vattenfall.
Vi tyckte alla att detta var ett rriktigt äventyr.
När vi trodde vägen var slut hittade Karl fortsättningen som gick rätt upp i vattnet. Strax därpå var vi framme. Det var en liten urgröpning i en klippvägg där vattnet kom ner. Det kändes som att stå längst ner i in brunn o titta upp.
Till slut var vi tillbaks på stationen där vår taxi hämtade oss igen. Vi kände oss som vi varit 100 mil in i Amazona-djugeln, minst! Leriga upp till knäna, blöta in på skinnet, men all lika uforiska. Grenada är en fantastisk ö.
Nu var det dags att segla norrut, mot vinden! Vi lämnade Karl o Filippa + Malin o Frans på Grenada. Vi hade bytt genua till kryssfock , och kunde kryssa fint utmed västkusten/läsidan av ön. De lilla focken och lite revat i storen och vi gick som tåget. Vår första etapp gick från Prickly Bay till Tyrell Bay på Carriacou. Vi gillar Tyrell Bay skarpt. Fin och lugn(!) ankarplats, avslappnad strandgata, urmysig restaurang, Slipway, samt möjlighet att klarera ut o in i marinan där. Magnus o Fredrika fick en tuff start, mot vind o sjö en hel dag. Men när ankaret nådde botten, solen höll på att gå ner, och ett restaurangbesök i land väntade såg vår nya besättning så här glad ut.
Vi kommer nu att segla mot Union Islan och Tobago Cays (igen) och sedan i sakta mak söderut mot Grenada, där våra ungdomar lämnar oss för den här gången om ca en vecka.
Ni kanske undrar hur det går med Karl-Axel och hans ansiktsförlamning. Väldigt långsamt måste man säga. I Grenada fick vi tips om ett sjukhus St Augustine Medical Services och beslöt oss för att åka dit. Vi tog lokalbussen. Lokalbussen är en liten minibuss som fylls till bristningsgränsen, sedan skruvas reaggemusiken upp på högsta volym och så bär det iväg. Upp och ner för alla backar på tvåans växel och högsta möjliga varvtal. En konduktör hänger ut genom fönstret och raggar nya kunder. Det kostar ca 3 EC dollar ca 10 kr. I St Georges bytte vi buss och for upp i bergen. Rakt upp på gator som får San Fransisco att framstå som platt. Bussen nu fylld till bristningsgränsern av barn i fina skoluniformer på väg hem till sina byar. Högt uppe på berget låg ett jättefint sjukhus. Karl-Axel blev omhändertagen direkt av en sjuksköterska och sedan fick vi träffa en imposant doktor, som bekräftade progrnosen, men kallade den nu Bells polse syndrome eller något liknande. Steroiddosen sänktes och trappas nu sakta av och desutom fick Karl-Axel, vad som kommit och bli hans rädding, nämligen eye-patches, ögonplåster, som håller ögat stängt. Nu slipper han det svidande kliande ögat, men förlamningen går tillbaka med myrsteg. Kan ta upp till 6 veckor. Vi håller tummaran för snar bättring.
Oj, det var ett tag sedan jag var inne och läste på er blogg. Ofta läser man det som är det senaste inlägget och jag tyckte mig också skymta enögonlapp på Karl-Axels ena öga. Tänkte att du gjort illa ögat. Sedan scrollade jag ner i texten och fick klarhet. Låter förskräckligt jobbigt att drabbas av detta, dessutom när ni är så långt borta från läkarvård. Men det verkar som det alltid finns gott om hjälp (om man har lite tur också) var man än befinner sig på jordklotet. Jobbigt ändå att inte kunna blinka, äta och sova ordentligt. Håller alla tummar för att inflammationen ger sig snart. Låter annars som ni genomför ert livs stora äventyr och att även barnen faktiskt tillhör det äventyret.
Lisa, vi måste erkänna med skammen ros på våra kinder att vi inte besökte någon adventgudstjänst nu när du inte kunde vara med. Men vi bakade lussebullar…gills det?
Ta det lugnt nu och se till att hålla er friska i fortsättningen. När kommer ni hem? Har ni funderat på hur ni ska göra? Här är det 3 grader kallt och snöglopp :-)
Kramar Kerstin och L-O
Det är vi som ska tacka för en underbar tid ombord och att vi fick vara en del av ert äventyr. Vi hade många bra stunder och roliga äventyr så som det sköna morgondoppet till vandringen i regnskogen. Vi hoppas att Fredrika och Magnus får lika trevligt och uppleva Karibien från sin bästa sida. Fortsätt nu att njuta av ert livs äventyr!
kramar Karl och Filippa
Hej på er!
Nedrigt med ansiktsförlamningen, men ni verkar ha det väldigt härligt ändå. Jättehärligt bilder och kul att läsa om era äventyr. Vi längtar till sommaren! Sköt om er och segla försiktigt
Hej!
Tråkigt att tillfrisknandet går så långsamt och tur att ögat skyddas nu. Det är väldigt viktigt för att inte få bestående problem med hornhinnan. I Sverige kallas sjukdomen för Bells pares.
Hoppas ni får en fortsatt fin segling!
Cia